Alex Schulman gör en Birro

Markus Birro slutade blogga för ett tag sedan. Det slutgiltiga beslutet togs efter Alex Schulmans attacker mot hans person. Det blir i dag väldigt intressant. För det Schulman kritiserade var Birros hycklande.

Markus Birro hade precis deklarerat att han skulle delta i Allsång på skansen. Schulman mindes Birros allsångshat och gjorde en sökning på allt han skrivit om Allsång. Det var enkelt att se att Birro gjort en helvändning. Allsång var tidigare avskyvärt, men nu vackert. En hycklande populist menade Schulman. (bloggpost raderad iom att Schulmans sajt 1000apor stängts) 

Därför är det särskilt intressant att läsa hans text i DN debatt i dag. Han sammanfattar den själv med ”den svenska bloggarenan består av en liten grupp unga tjejer”. Att den helt enkelt är betydelselös.

Men precis som Badlands hyena redan poängterat så är det en kovändning jämfört med den artikeln han skrivit i Metro för ett år sedan.

Alex Schulman i Metro:

Det är så typiskt den där tanten [pressombudsmannen Yrsa Stenius] och hela den generation hon tillhör. De tror att bloggarna är något man ska förhålla sig till i termer av ”för” eller ”emot”. Det tanterna och farbröderna inte har förstått är att de måste acceptera bloggarna som den största folkrörelse vi haft sedan Bingolotto startade i TV4. […] Det är många som vill avfärda bloggarna som unga människors trams men det är omöjligt att göra det. De är för stora för det, de utgör maktverktyg.

Och i dag:

De som säger att bloggandet är en folkrörelse har fel. […] Bloggen som sådan är inget maktverktyg …

Det finns massor av fler intressanta likheter. Som att Bloggportalen i Metroartikeln var ”diffus” och nu är ”den i särklass största paraplysajten för bloggar” (say what?). Eller det där om bingolotto. Förra året var bloggrörelsen lika stor som Bingolotto. I dag var antalet bloggare lika stort som de som fick bingo på bingolotto söndags.

Det är komiskt, och kanske är det vad som är poängen?

Med bakgrund av det är det, precis som Isobel skriver, svårt att förstå hur DN kunde publicera artikeln.

Ni missade väl inte Almedalen

Vilken vecka det har varit! Jobbig, men rolig.

Här är några blogghighlights, om du dumt nog missat att följa oss:

Klär sig Myrornas vd i Second hand?

Alexander Bard älskar Dagen

Vem har tagit bilden i Almedalen?

Här sitter pojkarna Peter och Lasse

Här avslutar Mona Sahlin dagen som kyrkvärd

Andreas många och goda tal-analyser (här om KD – och jag vill påstå att han iom dessa i det närmaste kvalade in som fullvärdig ersättare för Hasse Boströms politikerblogg)

Dagen får varning från ”den riktiga” Almedalsbloggen

Dagen störde Tomas Andersson Wijs konsert

Om vår tv-satsning i Almedalen – med bloopers

Almedalen har kommit att bli speciellt för mig. Inte bara för att det är ett stenkast från den gata där jag växt upp, utan också för att jag har fått experimentera ganska mycket här.

För två år sedan fick jag genom Dagen möjligheten att förverkliga en dröm: Att bli journalist. Jag fick ett vikariat under sommaren som webbredaktör och älskade det. Pulsen, möjligheten, ansvaret. En av de första uppgifterna var Almedalsveckan. Jag hade tidigare arbetat med webb och ett sajtprojekt inom Frälsningsarmén där vi även experimenterat med webbtv. När så Almedalen kom ville jag testa på det igen. Vi spelade in alla Dagens seminarier och la ut de på vår webbtv. Jag gjorde allt själv och lärde mig efterhand hur man redigerade. 

Filerna var stora, utrustningen dålig och jag sov i tvåtimmarsintervaller för att snabbt kunna sätta igång nästa renderingsprocess, eller få videoklippen uppladdade till Dagen.se nästa dag. Efter veckan var jag död.

Men det blev enormt uppskattat. Dagen.se blev uppmärksammat och säkert var det en av anledningarna till att jag senare fick fast tjänst hos Dagen.

Året därpå, förra året, valde vi att satsa lite mer. Jag fick med mig en av de mest snabblärda teknikmänniskor jag någonsin arbetat med (för övrigt samma frälsissajt), Kristofer Gustafsson, som börjat försörja sig lite på webbtvgrejer. Han filmade, redigerade och stod för tekniken medan jag försökte manusskriva och regissera. 

Nu bambusade vi alla seminarier men filmade dem samtidigt för att sedan göra dagliga reportage och klippa ihop sammanfattning av dagen, seminarierna och partiledartalet i Almedalen.

Ett vansinnesjobb. Vi gick upp åtta varje morgon, käkade lunch och middag över datorn och redigerade klart varje inslag klockan 04 på natten. Fyra timmars sömn och sedan upp igen. I sex dagar. En mardröm på så många nivåer.

Slutprodukten det året blev bra. Riktigt proffsigt, till och med. Här kan du se länkar till allt vi gjorde.

I år stod vi inför valet att göra ytterligare en ambitiös satsning. Men att göra samma sak som förra året skulle kräva stora ökningar i personalresurser. Och även om det var kul så kändes det inte riktigt värt det.

Därför har vi i år dragit ner på reportagen, men livesänder givetvis våra egna seminarier. Allra mest för att de är intressanta och att vi tror att det intresserar våra läsare.

Det känns givetvis lite trist att inte få utveckla vårt webbtv-koncept vidare i år. För även om vi inte riktigt kan motivera det, så var det utvecklande. Och vi fick drösvis med mail med uppskattande tillrop.

Givetvis var även det smickrande. Inte minst för min egen person. Det uttrycktes att jag kändes så naturlig där framför kameran. Att allt verkade gå så lätt. Jag läste upp alla dessa mail för kameramannen och redigeraren Kristofer och så skrattade jag högt.

”De skulle bara veta alla omtagningar”, sa jag.

Mm, sa Kristofer och hummade.

Och i dag, som ett slags jubileum för våra Almedalssatsningar, skickar han över ett potpurri av feltagningar. Som en påminnelse om min felbarhet. Oduglighet om så vill. Men framförallt hur fantastiskt roligt vi hade. Och varför det är ganska skönt att vi i år inte gör några ambitiösa reportage.

Njut av ett axplock(!) från Almedalen 2008:s feltagningar, och följ sedan min och Andreas Nilssons Almedalsblogg på http://dagen.se/blogg/almedalsbloggen09 :

Semestern är slut – nu åker vi till Almedalen

Saker jag har insett på semestern:

En stor del av oss svenskar har missat att den största sevärdheten finns i vårt eget land: Norrland.

Att Höga kusten är något hög på överskattning.

Att Sveg mycket väl kan vara en av få platser Gud glömde.

Att Norrland börjar efter Luleå.

Att det känns som att jag bär på en skatt efter att ha hittat en plats i Norrland som bär smak av himlen. Som jag inte vet om man borde dela med hela världen eller hålla hemlig för mig själv.

Att Gud tveklöst finns. Jag såg Honom i det norrländska landskapet.

 

Well oh well. Sommarsemesterveckan är kort. Och nu åker jag till Almedalen och Visby för att för tredje året i rad bevaka Almedalsveckan för Dagens räkning.

Det blir kul. Jag återkommer när jag är på plats.