Med start i dag börjar våra sommarbloggar!

Varje vecka introducerar vi en gästbloggare på Dagen.se. Någon som antingen är mer eller mindre känd för er läsare. Varje sommarbloggare får en vecka att ge inblick i deras vardag. Hur de uppfattar kyrkan, Gud, tvivel, tro eller saker som är angelägna i deras liv.

I år tycker jag att vi har ett fantastiskt spännande startfält.

Först ut, med start i dag, är Berit Simonsson, inspiratör i Oasrörelsen och sedan följer:

v27 Bo Forsberg, direktor Diakonia

v28 Mattias Agnesund, litteraturvetare

v29 Markus Granseth, programledare Bolibompa

v30 Felicia Brandström, finalist Idol

v31 Karin Wiborn, samfundsledare Svenska baptistsamfundet

v32 Gladys del Pilar, nydöpt artist (och schlagervinnare)

Med start i dag börjar också en veckas semester för mig. Men jag har förberett några tidsinställda, lättsmälta bloggposter som dyker upp här under veckan.

Ha en skön sommarvecka! Det ska jag ha.

(Jag hittade en bloggpost i en gammal blogg jag skrev för några år sedan om just midsommar. Låt oss reprisera den så här i midsommartider. Den passar bra.)

Frågan kommer vara oundviklig på varenda arbetsplats imorgon. Det kommer vara konversationsisbrytaren. Den vi tar till varje måndagmorgon då vi är för trötta för att tänka ut något egentligt att prata om.

Midsommar. Och midsommarafton i synnerhet. Hur var den?

Här framträder nu ett underligt fenomen. Antagligen är det en av de sakerna som spär på ångesten inför midsommar ytterligare. Vi måste ha ett bra svar.

Innan midsommar är det en sak. Då kan vi vara ganska svävande i våra svar. Nästan in i det sista kan vi säga att vi inte riktigt vet. Vi kan till och med rada upp en rad olika alternativ som vi just då väljer mellan. Det kan till och med vara en fördel eftersom du då framstår som synnerligen priviligerad och eftertraktad.

Men efter midsommar är det helt annat. Då måste vi ha ett svar.

Det spelar ingen roll hur tråkigt du hade det på midsommar. Du kommer ändå beskriva det som en fantastisk kväll. Du kommer försöka hitta ostron ur den vattniga soppa till kväll du tvingades uppleva och omskriva det hela till ett gastronomisk gudsmöte. En kväll för kungar att avundas dig.

Var du hemma, rörde dig inte, käkade sill på tub och såg midsommarfirande på TV? Då var det en ”perfekt hemmakväll” och ”precis vad jag behövde” eftersom ”det har varit så mycket på sistone”.

Var du med dina föräldrar och var två decennier yngre än den närmast dig i ålder? Då halar du oftast fram den ödmjuka och barmhärtiga anledningen till att du var där: ”Mina (far)föräldrar firade XXår/guldbröllop/de dör snart”.

Kanske var du på en skittrist fest? Kanske i samband med ovanstående? Då beskriver vi i stället omgivningen. ”Ah, det var så vackert! En röd liten stuga ute på landet/i skärgården/bara en km från vattnet. Så perfekt!”.

Den misslyckade midsommaren finns helt enkelt inte när vi återberättar den under måndagsartighetskonversationen. I vår kamp att leva det perfekta, lyckade livet skulle vi aldrig tillåta vår fasad spricka. Åtminstone inte i det korta artiga samtalet. Som det på måndag, med arbetskamraterna.

Löjligt, kanske. Raljerande, säkert.

Men jag är redan förbered inför imorgon. Jag har guldbröllopsstoryn tillsammans med ”perfekt hemmakväll” och en släng av ”Ah, det var så vackert”.

Det spelar ju ingen roll att det faktiskt var så. Alla andra kommer ha liknande historier.

Och pissmidsommarångesten ärvs ner till nästa generation.

Då packar jag ihop mitt pick och pack och åker hem från kristenkonferenserna. Tack för en kul dag, Nyhem! Du var snygg, trevlig och snäll.

Men jag gillade inte regnet.

Allt som allt fyra ryggdunkar av fem möjliga.

Godnatt!

Äh. Nattvarden sket sig. Tror jag. Jag tog brödet, käkade brödet och sedan drack vinet. Mannen med vinkalket tittade så konstigt på mig att det måste ha varit fel ordning. Och det är klart. Tuggar alla brödet först så kommer ju massa med halvtuggade smulor ner i vinet. Det är ju inte så trevligt. Eller så är jag bara nojig.

En annan lustig grej med nattvard är det här med vinet. Frikyrkan, en av de folkrörelser som arbetar mest mot alkohol i samhället, har som största ritual att käka bröd och DRICKA VIN!

Fast eftersom det där med vin inte går för sig (det tycker jag både är bra, sunt och klokt) så blir det saft istället. Eller ibland även alkoholfritt vin. Alltså vin fast inte riktigt vin.

Ironiskt, inte sant? Att följa en av kristendomens viktigaste ritualer till punkt och pricka omöjliggörs av de kulturella konventionerna.

Nyhem tycks vilja mig ont. Den hälsar med ett sånt där regn som kommer underifrån. Som förstör skor och som planterar ettriga förkylningar. Sånt regn.

Men nu är jag här. Pingstisarnas stora vecka.

Jag springer in i Nyhemshallen. En sporthallsliknande sak som fullkomligt skär av all kommunikation till omvärlden. Ett steg in i hallen och mobiltäckningen dör. Jag har sprungit runt i hela hallen och testat. Till sist hittade jag lösningen. En stol precis bredvid ingången. Och här sitter jag och bloggar.

Det är för övrigt nattvard i Nyhemsbunkern. Och någon slags avtackning, eller vigning. Hann aldrig förstå riktigt. Det stås upp mycket och händer sträcks när man ber. Som att leda bönestyrka mot dem där framme.

Nattvardskillen, han som pratade, var bra. Nattvard är något av de sakerna som jag har svårast för i kyrkan. Så mycket ritual. Så mycket förväntningar på hur man ska bete sig. Allt vi gör är ju att käka och i gemenskap minnas det Jesus gjorde!

Nattvarden förklaras och sedan alla procedurer. ”Gluten här, vanligt där, ni som inte vill dricka kalk har plastmuggar här, ni som vill doppa brödet gör det här”.

Men nattvardskillen, ungdomspastor i pingst Linköping tror jag, tog vara på hela det där sedan. Pekade på vi skulle reagera om vinet kom före brödet! (eller om det var tvärtom) Han tog ner det på jorden på ett bra sätt. Skönt!

Det var det. Nu ska jag gå och ta själv.

Nämenvänta! Nu kom Pelle Hörnmark, pingströrelsens ledare förbi och klappade på axeln. Oklart om det är detta som kallas pingstryggdunken!

Då så. Första stoppet på min frikyrkokonferenstour är avklarad. Torp. Och hur sammanfattar vi saken? Well…

Ingen fullpott, skulle jag vilja påstå.

Något besviken över den falska marknadsföringen med Runar ELDEBO i stället för Söörgard. Lite för folktomt på dagen. Alldeles för få träffar med Dagenläsare. Och lite för lite överraskningar. Torp är Torp, helt enkelt.

Å andra sidan: Vädret – perfekt för konferens. Internetseminariet – älskar att Torp ville släppa fram tanken på hur kyrkan kan bli bättre på att hantera webben (we suck!). Människorna jag träffade – great, great, great. Torpstämningen – avslappnad och opretentiös.

Betyget blir tre torplador av fem möjliga.

Nu blir det Nyhem i pissväder. Låt oss hoppas på uppehåll.

(ps: Missa för Guds skull inte David Wingrens bloggpost om mötet med barndomsidolen. ”Vad var det jag inte fick säga?” Fantastiskt roligt!)

Det var några två saker jag kände till om Nyhem innan jag kom hit. Det är mycket ryggdunkar och veckan är rörelsens parningsvecka. Det första har jag precis fått uppleva. En man kom fram och förklarade att han hört att jag ville bli ryggdunkad. Och så kom den. Tre stadiga slag i ryggen. Och det sistnämnda, det om parningsveckan, känns inte särskilt konstigt. Att människor, precis som på alla andra festivaler och samlingsplatser där tusentals kommer tillsammans, träffas och blir par.

Men det om parningsveckangrejen har också alltid följts av ett ”Du vet, kondomförsäljningen i området ökar dramatiskt under veckan”.

Jag har hört det massor av gånger. Av både pingstvänner och andra. En del har insisterat på att det verkligen är sant, andra har lagt till ett ”hö hö”, *blink blink* och en armbåde i sidan.

Det ligger så klart något kittlande i att en stor del av de pryda pingisarna skulle bli så till sig av att träffa nya människor från samma flock att de inte kan hålla sig från sex. Och eftersom det inte säljs kondomer på området får de kopulerande ungdomarna(?) smyga i väg till närmaste bensinmack.

Som den sanningssökande reporter jag är vägrar jag så klart att förlita mig på dessa rykten. Så i mytdödandets tjänst gick jag till djupet med saken.

Jag kartlade först bensinmackar i närheten. Tydligen finns det bara en på gångavstånd. Shell VIP. Så jag begav mig dit.

Väl där så möter jag två kassörskor. Det är inga sommarvikarier. Den ena kvinnan förklarar att macken har funnits 25 år. Hon vet alltså. Om det är sant. Att kondomförsäljningen ökar.

Vet ni om att det är Nyhemsveckan nu?
– Ja visst.

Märker ni av det mycket här? Fler besöker er?
– Ja, absolut, det märker vi.

Ok, harkel, jag har en annan fråga. Det finns ett envist rykte som sprids om att just försäljningen av kondomer ökar särskilt under veckan. Är det något vi märker av.
Kvinnan tittar på mig som om jag är dum i huvudet.
– Nej, det är inget vi har märkt av.
Hon vänder sig om och visar mig kondomförrådet, tre olika boxar, tre olika märken och alla boxar nästan fulla.
Jaha, men inte bara i år. Jag menar också tidigare år. Märker ni att det ökar mer under de här Nyhemsdagarna?
Kassabiträdet tittar på sin kollega.
– Nej, det är inget som vi märkt.

Nähe.

Hon vinkar åt truckerkillarna i kön bakom att det är deras tur nu.

Så det var det. Myt dödad. Kondomförsäljningen höjs inte märkbart under Nyhemsveckan.

Däremot hade de sålt slut på paraplyn.

De må ha vit hud och vara uppväxta i blygsverige. Men, jeez, de kan sjunga och spela de där pingstvännerna!

Kvällens gudstjänst inleds med ett exploderande lovsångsmedley. Välarrat! Och välartat också för den delen.

Det här är att förvalta det frikyrkliga musikarvet, vänner.

Så här såg det ut när jag intervjuades av Radio Nyhem precis! En närradiosändning som går till camparna i området och massa orter runt om. Och webben så klart. Hinner inte länka, men googla Radio Nyhem så hittar du säkert.
Imponerande grej!

Jag gillar Nyhem! Jättemycket. Det känns familjärt. Trots att det, liksom det var på Torp, träffas vi på en mindre yta. Det en slags sluttning mellan Nyhemsbunkern och caféhusen. Här hänger man och så pratar man med varandra.

Det allra roligaste är hur man så gärna vill placera människor i sin kontaktsnätskarta. Som mannen som frågade efter mitt namn. 

– Emanuel.

– Nej, nej. Ditt efternamn.

– Karlsten.

Tankekvarnarna sätter igång. Mannen smakar på namnet. ”Karlst, karl…”. Så tittar han upp.

– Men du är inte pingstvän?

– Just det.

Och så skrattar vi lite.

Jag gillar det där. Känslan av att vi borde känna varandra. Eller att jag ska känna någon som känner. Det känns inte exkluderande, utan mest ett sätt att försöka hitta någon slags gemensam nämnare. I stället för att prata om väder.

Det blir ett plus där, Nyhem. Stort plus.