Lettland är inte någon lettviktare på bokmässan. Det ville göra något som lettade lite från det vanliga. Så de beslutade att letta upp en pappariketekt. Det var en lettsynt typ som utbrast ”Lett som en pLett!” och byggde sedan allt i lett material, wellpapp:

Som jag har lett åt saken.

Så här ser bankomaterna ut. En bil. Full med sedlar. Med dörren öppen. Flyktväg femtio meter till höger. Det är i de här lägena jag inte förstår varför banditerna håller på och spränga värdetransporter och grejer. Det är ju bara att hoppa in, vrida om nyckeln och sticka!

Om jag inte vore så himla kristen skulle jag överväga att bli bankrånare

När andra författare får trängas i förlagsmontrar med hundratals andra titlar är det annorlunda för Björn Skifs. Han hyrde en egen.

Det är oliiiidligt hett i dag. Och trångt. Och människor. Var man än går får man ett nära luktprov på människors deodorant, eller avsaknad på sådan. Att människor frivilligt tar sig hit en lördag är härmed ett mysterium. Jag lovar att de snart kommer blåsa igång ett larm om att alla måste utrymma lokalen eftersom syret tagit slut.

Detta är för övrigt det enda jag ser, så fort jag lämnar mina två kvadratmeters frihet i Dagenmontern:

Carl-Henric Jaktlund är här.

Han säger att han hittade Dagenmontern genom att han såg Göran Skytte och gick i motsatt riktning.

Oklart var den humoristiska poängen ligger, men han tyckte jag kunde hälsa det

Och att han inte ämnar Bokmässblogga. 

Då vet vi.

Uppdatering: Nu förklarar sig Carl-Henric. Skämtet låg hur suspekt det lät, när det i själva verket handlade om att han antog att Skytte kom från religionsavdelningen. Han är en höjdare, den där Jaktlund.

Det pågår ett ofrivilligt skämt här i Dagenmontern.

Det här hänt något i leveransen av fredagens tidning, så vi står fortfarande med torsdagens tidning. Så när folk kommer fram och frågar om det är dagens tidning förklaras det ”Nej, det är gårDagen”.

Jag antar att saken har med Göteborg att göra.

Vilka låga tankar jag hade om Libris. Det var ju inte salta pinnar. Det var långa pinnar. Utan salt. Med oliver.

Jag snyltade på grannmonterns buffé istället.

Det är lite skamset för mig det här med Hedins hopp till Ryttargårdskyrkan.

För någon vecka sedan så satt jag i en chatt med en vän från den kyrkan. Vi snackade om ditten och datten, men även om det församlingsmöte som nyss varit i hans församling.

Jag: Så, kom ni fram till något roligt?

Han: Nej. Det enda som stack ut var väl att Sten-Gunnar Hedin ska komma och predika regelbundet under hösten.

Jag: Jahapp.

Han: Men det ligger väl inget nyhetsvärde i det va?

Jag: Att han kommer och predikar? Nej, vadå?

Han: Nej, det tycker inte jag heller.

Det irriterar mig så klart nu. Och jag har redan ringt och skällt ut min vän (som om det var hans fel…) att han inte var tydligare att Hedin skulle vara anställd hos församlingen och att han i praktiken skulle få en närmast pastoral tjänst.

Men våra reaktioner där i chatten säger också något om både mig och min vän. Men kanske allra mest om min generation.

Vi bryr oss helt enkelt inte. Samfund är oviktiga. Det är något som ”de andra” håller på och tjafsar om. De som bråkar om nattvard, dop och annat viktigt. För min generation handlar kyrka först och främst om var vi känner oss hemma. Var vi tror att vi kan bidra med något eller/och växa i vår gudsrelation. Inte om kyrkan har prefixet mission, katolsk eller pingst.

Att Hedin blir EFK:are är således lite av en axelryckning. För mig och sannolikt för hela min generation.

Men med det sagt: Det är en viktig kyrkopolitisk markering som jag välkomnar, beundrar och älskar. 

Och som jag borde snappat upp redan i den där chatten…

Chefredaktör-Elisabeth ledde under eftermiddagen ett seminarium med Göran Skytte, Göran Greider  och Maria Küchen.

Under samtalet ville inte Göran Greider prata om Gud.

– Jag vill bara prata om Jesus Kristus, sa han.

Elisabeth blev något konfunderad.

– Jag tror nog du har lite problem med treenigheten då?

Göran Greider kontrade blixtsnabbt:

– Jag ger fan i treenigheten.

Och än större – Maia Hirasawa (eller hur det nu stavas). Men då blev jag så darrig i knäna att jag inte vågade ta fram kameran.