Vi har vanligtvis ett prydlig hylla där vi lägger de senaste magasinen och tidningarna från olika håll i Sverige. Men inte i dag. Då har Ikon bytt ut varenda tidning i tidningshyllan. Tillsynes oprovocerat. Som att de inte kan med att det finns andra tidningar i världen.
Jag finner detta besvärande. En form av hybris som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till.

Men jag låter det passera. Tänker att det finns anledningar. Och sånt. Jag bestämmer mig för att ha överseende med detta pubertala tilltag. För i dag. Bara för i dag.

David Wingren återberättar i dag följande konversation som hade häromdagen med en församlingsmedlem.

Församlingsmedlem: Du, den där fotbollsbilden på er var verkligen toppen.
David: Öh, jaså, tycker du?
Församlingsmedlem: Ja, jag har saknat en bild på er som är ansvariga på tidningen.
David: Va, har du?
Församlingsmedlem: Japp, så nu har jag satt upp bilden hemma i mitt kök. Och jag vet två andra som har gjort det också.
David: (Stum av förvåning)
Församlinsmedlem: Du ser förvånad ut.
David: Ja, det är jag. Varför har du gjort så? En idolbild på, eh, oss?
Församlingsmedlem: Nog för att jag uppskattar er, men jag ser det inte som någon idolbild. Det är för att jag ska kunna be för er. Så nu ber jag och de andra för var och en av er varje dag. Det behöver ni, tror jag.
David: Oj… tack.
Församlingsmedlem: Ni borde uppmana fler läsare att göra så.

Det är i stunder som dessa som jag inser vilken unik tidning, vilka unika läsare och vilken unik arbetsplats jag arbetar på.
Jag uppskattar det.

När allt fler youtubeklipp dyker upp om hur dumma amerikaner saknar den mest basala kunskap och ibland grävt ned hjärnan i sminket, är det rätt befriande att se följande.

Lilly kan vid två års ålder peka ut fler länder på en karta än vad jag kan vid 25.
Remarkabelt.

(via trotank.se)

Det blir väldigt mycket Livets ord här ett tag nu. Men det är väl ok?

Vi har ju för länge sedan rapporterat om att Siewert Öholm ska skriva en intervjubok om Ulf Ekman. Häromdagen presenterade så Ulf både bokens titel och omslag på sin blogg. ”Pastor Ulf” heter den. Jag reagerade då på att jag kände igen typografin på omslaget, men tänkte inte mycket mer på det.

Men Tor Billgren var däremot mer vaksam och visar nu en minst sagt påfallande likhet mellan Ekmans typsnitt och en annan känd bok. Kolla:

Visst känns det här lite komiskt, på något sätt?

Godmåndag på er.
Har ni haft en trevlig helg? Det har jag. Med sol, njut, och nationaldagspicknick, helt i Samuel Girmas anda.

Under helgen har en del av bloggosfären försökt sammanfatta sina intryck från Dagens artikelserie om Livets ord.

Det är rolig läsning.

Livets ords pastor Ulf Ekman, som i början av artikelserien aviserade att han skulle använda sin blogg till att granska granskarna, är nöjd.

”Dagen har gjort ett gediget arbete med ett svårhanterligt och eldfängt material” skriver Ulf i en slutkommentar.

Och det känns ju kul. Att den som själv är granskad känner sig rättvist behandlad.

Men roligt är också att de, som kanske får tituleras som ”andra sidan”, också känner sig nöjda.

På bloggen Aletheia, som nischat sig mot frågor kring Katolska kyrkan och Livets ord, hyllar man serien och artikelförfattaren. 
”Carl-Henric Jaktlunds artiklar har alltid lästs extra noggrant då de innehållsmässigt består av så många kvalitativa ingredienser att man bara måste läsa de flera gånger. Artiklarna om Livets Ord är sådana”

Överlag verkar bloggosfären enig. Artikelserien var bra, saklig, gedigen och, som Johan Hilton sa, ”pretty damn objektiv”.

I veckan redovisar Dagen en större sammanfattning av läsarreaktioner, men hittills kan vi enkelt konstatera: Det blev rätt bra.

Det här Urban Thoms. Han är nyhetschef, och ett uppenbart sverigefan.

Visst är det en söt bild? Jag har konstaterat det hela dagen. Att det ligger något fint och mycket engagerat hos en man som plockar på sig Sverigetröjan och tar med sig en matchande fotboll till jobbet. Redan dagen innan Sverige spelar sin första match, liksom.

Fast det har vi förstås inte sagt, vi på redaktionen. Att det är först imorgon Sverige spelar. Man vill ju inte riskera att förstöra glädjen. Däremot nickar vi och ler mot honom. Ger honom söta blickar där han stressad sitter i telefon. Pekar förstående på bollen, ger tummen upp och nickar igen.

Massor av papperstidningar världen över krymper nu sina pappersredaktioner. En av dem är Washington Post där nyligen drygt hundra journalister sa upp sig.
Men när journalisten Linton Weeks skulle skriva sin sista artikel så ville han snajda till det.

Så han smög in ett dolt budskap. Första bokstaven i varje stycke bildade tillsammans ”Good bye readers”.

Otroligt snyggt.
Så ska jag också göra när jag blir stor. Och uppsagd. Om jag blir uppsagd. Men det ska jag inte bli. Ju.
Äh. Vi tittar på skärmdumpen istället:

Här kan du läsa artikeln.

Ni såg vår puff för det igår, kanske? Att Carl-Henric Jaktlund, reportern som skrivit granskningen avLivets ord, medverkade i P3:s kvällspasset?

Det är roligt tycker jag. Att P3 inte bara stannar vid att ta upp våra putslustiga nyheter, utan även fångar upp när vi gör goda journalistiska produkter.
För är det någon som skulle behöva läsa Dagens granskning av Livets ords 25 år, så är det den publik P3 når. Vars enda bild av Livets ord är några youtube-klipp där Carola får (tillsynes) psykbryt på församlingens scen, eller Ulf Ekman massvälsignar en kör så de faller.

När de då får höra en 20minuters intervju med en reporter som specialgranskat Livets ords 25 år, och får höra att allt är (eller var) kanske inte så illa som medier en gång rapporterade, är det inte konstigt att de reagerar ”Men hur objektiv kan egentligen en kristen journalist vara?”.

Då är det skönt att höra programledaren i Kvällspasset, Johan Hilton, konstatera: ”Pretty damn objektiv, skulle jag säga”.

(missade du intervjun med Carl-Henric kan du höra den på P3:s webbradio på den här länken.
http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1194116&isBlock=1

Andra delen, 7 minuter in.)

Äntligen kommer annonsen som förklarar varför stora delar av redaktionen gick runt i landslagsdress i måndags.

Dagens eget vinnande landslag skulle fotograferas.
Och här är resultatet:

(klicka för större bild)

Vad tycker ni? Flipp eller flopp?

Jag var initialt mycket positiv.
Tyckte det var en rolig idé och visar att vi har lite självdistans.

Men så ser jag mig själv. Likblek, dålig hållning och nyvaken.
Och genast inser jag; det var kanske inte en så bra idé det där, ändå.

Ni har ju sedan några dagar kunnat läsa om att Kim D Bergman (visst är det där ett kul fenomen – med en bokstav som avdelare mellan för- och efternamn!) bloggar från Göteborgsmötet på Dagen.se.

Men nu tar även Rickard Alvarsson, redaktör för Dagenägda magasinet Ikon, upp bloggkampen.

Och det kan vara intressant att följa båda bloggarna. För när Kim bloggar från en konferensorganisatörs perspektiv, bloggar Rickar som vanlig deltagare.

Rickards blogg kan du följa här.
http://www.ikon1931.se/blogg/