Nu slår vi på åttan, och kollar på Sveriges första dokusåpa från en kyrka.

Det ska bli spännande.

Vi hörs om en stund.

Per-Johan Thörn har sagt sitt. Vi tycker lika. En bra konsert, men vi välter inte.

Här är han förresten, Per-Johan. Notera gärna det vackra presspasset. Med blått plastsnöre.

Jaja. Med detta, och ett gäng bilder, säger vi tack och hej från Huskvarna. Godnatt!

Efter hela lokalen utryms träffar jag arrangören Andreas Joakimsson. Han pratar om ifall det verkligen var Delirious avskedskonsert, vad han ger det för betyg, och om vi kommer få andra storheter till Sverige snart.

My soul sings blev den sista låten för kvällen. Det var inget snack om saken. Bandet tog av sig gitarrerna, bockade artigt och i samma stund man vände ryggen mot scenen tändes vitt ljus och konsrtvärdar tackade för kvällen.

En bra avslutning på en bra kväll. Inte mer, inte mindre. Återkommer eventuellt om det senare. Nu är jag mest spänd på PJ:s konsertrecension.

MerchandiseThomas gissade helt rätt. Bandet avslutar(?) kvällen med en fantastiskt finsstämd version av My soul sings.

Efter ett ganska svagt Kingdom of comfort är andra extranumret Stare the monster down. Nu med en något sen bandpresentation.

Delirious har gått av och ropas in igen.

Första extranumret är Kingdom of comfort.

Så har den äntligen kommit! Vår tv-buss.

Nu kan vi ännu lättare göra direktsänd tv, varsomhelst, närsomhelst. Utan krångliga tekniker, dyra tjänster eller något. Det räcker med en mobil, Bambuser och en person.

Jag tänkte vi skulle inviga den här ikväll. Vi åker till Huskvarna, ser på Delirious avskedskonsert, och jag tar med mig telefonen och gör några kortintervjuer med folk jag hittar.

Vad tror ni om det? Det kan väl bli kul?

Och självklart är vi på plats för att även göra direktrecensioner, bloggar, foton och bildspel. Allt direkt på Dagen.se.

Majesty spelar och det är ingen överdrift om jag säger att publiken överröster Martin Smith. Det är en överväldigande kör av lovsångare med sträckta händer.

Martin Smith vaggar fram och tillbaka. Låter sången övergå till How great is our god.

Och jag tänker att det måste vara svårt att stå där. Kväll efter kväll och vara centrum för människors tillbedjan. Hur svårt det måste vara att hålla självdistans. Låta det riktas förbi ens egen person.

Särskilt när det, som det nu gör, övergår i en väldigt mycket mer utpräglad vanlig konsertlåt. Med mindre lovsångsfokus och mer bandfokus.

Jag har ingen aning om det här hörs, eller fungerar.Men jag kilade ut och passade på att ta en snabbintervju med Thomas the merchandiser. Det vill säga han som säljer alla Delirious prylar.

Och om det här nu inte hörs (jag kan inte kontrollera kvallan) kan jag iaf berätta att bandets förra trummis är den som designar alla tishor, bandet godkänner och kommer alltid med synpunkter på tishorna. Martin är en smord sångare med ett budskap till världen, John (hette han så) är den roligaste i bandet (”han hoppar alltid på mig och bråkar”) och så sa han en massa annat som jag nu glömt.