Eftersom dagens snackis verkar bli följande youtubeklipp så tänkte jag att ni lika gärna kan hitta det här som någon annanstans.
Och visst är det snyggt. Bollen innan matchboll i en semifinal gör Federer lite kreativ problemlösning.
Ge mig valium någon! Håll ner mig på jorden! Nyp mig i armen!
Dagen.se är nominerad som Årets digitala dagstidning.
Vi står där tillsammans med Jätte-DN. Dagens nyheter, liksom.
Vi står där tillsammans med Thelocal.se. Som jag inte vet någonting om.
Men ärligt talat spelar inte motståndet någon roll alls. Det är en fantastisk vinst och erkännande att vi anses som en de tre bästa digitala dagstidningarna i Sverige. Av branschen.
Kolla vilken vacker nominering:
”Tidningen Dagen använder webbens sociala medier för att riva de sista murarna mellan redaktionen och omvärlden. Valet att aktivt bjuda in läsarna i hela tidningsprocessen är modigt, framsynt – och framgångsrikt. När strategin dessutom genomförs med minimala resurser har branschkollegorna inte längre några ursäkter.”
Det där med minimala resurser är sant. Och så värt att poängtera. Inte för att andra ska härma oss, eller för att det är bättre att slita ihjäl sig, utan för de som jobbar med Dagen.se gör just det – sliter och lägger ner ett fantastiskt engagemang.
Som Jakob Ihfongård, som håller koll på våra externa tjänster, vår läsarmedverkan, och inte minst redigerar Dagen.se snygg varje dag.
Som Leif Cyrillus, vår tappre webbreporter som haft jouren varje helg sedan Gud skapade jorden. Nästan.
Som Linus Anderås. Som jag lider lite med att han inte är här och får uppleva det.
Som Simon Glimeld som layoutat/-r varje del av Dagen.se. Som hoppat in från annonsproducenttjänsten och med engagemang och talang skapat något vi känner oss stolta över.
Som våra bloggare, som nyfiket utforskat och upptäckt att bloggen och den läsarinbjudande journalistiken inte var en börda, utan ett redskap.
Det är i sanning en spännande tid att arbeta med digitala dagstidningar. Hela branschen står i en galen utveckling. Att vi då lyfts upp och erkänns som ett gott exempel som journalistisk produkt är så stort, så fint, så rörande att…
…någon borde örfila mig.
Minns ni vår tävling ”Vems är muggen” som vi körde förra året? Det var väldigt roligt. Jag la ut bilder på redaktörsmedlemmars muggar och ni skulla para ihop dem med rätt person. Ni karaktärsbedömde, klurade och gissade. Och sedan kom resultatet med varje muggs historia.
Nu är tävlingen tillbaka i en andra säsong. Med nya muggar och nya redaktionsmedlemmar.
Så. Reglerna är enkla. Titta på muggarna. Titta på redaktionsmedlemmarna. Para sedan ihop rätt mugg med rätt redaktionsmedlem.
Här är muggarna:
Och här är redaktionsmedlemmarna (A: Ann-Charlotte Fritzon är debattredaktör, B: David Wingren är biträdande nyhetschef, C: Daniel Wistrand är redaktör på ungdomsmagasinet Ikon1941, D: Danne Sundell är redigerare, E: Kerstin Doyle är reporter: F: Thomas Österberg är opinionsredaktör)
Så. Gissa nu. Typ så här: 1A, 2B, 3C osv
Vinnaren får ett ex av nya boken ”Framtiden har redan varit här, hejat och passerat”!
Uppdaterat: Flera har mailat mig sina svar, men skriva i kommentarsfältet! Det är mycket roligare att läsa och lättare att jämföra där.
Jag var och såg en misserabel version av musikalen Cats på Cirkus i gå och missade mitt eget radioprat. Ni som har biljetter – sälj dem på blocket.
Eftersom jag missade tittade jag in på Publicerats hemsida. Och ser den här gigantiska bilden av mig själv. Nu är det förvisso jag som har skickat in bilden på begäran, men jag har aldrig sett den använd från axlarna och neråt. Ser ni vilka enorma underarmar jag har? Som om om jag vore slaktare.
Jaja. Ni som vill höra programmet i efterhand kan kila in och lyssna här.
Förresten. I dag fick jag ett handfull ex av boken. Jag funderar på om jag ska lotta ut någon här på bloggen. Men behöver något slags tävlingsmoment. Ska bara komma på ett.
Jo, jag var ju på radio i dag. Kom till stora ingången och förundrades än en gång över entren. Märkligt det där. Vårt lands radioflaggskepp ser ut som om det byggdes av Sovjet. Men så kom jag in och fick förklarat för mig att det är helt i sin ordning. Det är medvetet byggt så. För om det blir krig är det härifrån informationen till svenska folket ska gå. Om var vi hittar våra mjölk och bröd-biljetter, vilka tider vi får utegångsförbud och sånt.
Så blev jag insläppt, upp för långa trappor och väggar gjorda som en bergvägg utan berg. Märklig sak.
Så visades jag in i en studio. Programledaren satt i Malmö och vi skulle prata via länk tillsammans med två andra författare av boken, Elin och Ellen. Och så lämnas jag ensam. Helt ensam. En studio för mig själv.
Det var givetvis väldigt kittlande att vara själv i en egen studio. Jag skulle ju kunna ta mig av alla kläder och sitta här naken utan att någon visste. Naken i radio, haha! Men jag höll mig ifrån det och begränsade mig till andra otrevligheter. Lyxgrejer som man aldrig skulle göra om någon annan såg. Som att kolla så att näsan är ren.
Äntligen få bort det där popcornet som kilat in sig mellan tänderna.
Och slänga upp fötterna på ett så där tufft och avslappnat sätt.
Så där satt jag och njöt. Och såg plötsligt en skylt på väggen.
Blicken flackade runt i rummet. Och se där, en svart mojäng. En kamera!
Då var det inte så roligt längre.
Men hey, radioprogrammet blev säkert bra. Jag pratade om sociala medier som om jag vore dess rebellledare. Villig att störta det etablerade arbetssättet i eftermiddag om det gick. Ord och floskler sprang i väg åt alla håll och det blir antingen väldigt flummigt eller väldigt spännande att lyssna på.
Glöm nu inte att lyssna! Om inte på mig så för att höra programledarÅkes fantastiska röst. Inte helt olik Robert Gustafssons karaktär Fråga Bertil. Klockan 15.35 sänds programmet med repris på söndag kl 12. Programmet heter Publicerat och sänds i Sveriges Radio P1.
Vi har en beef här på redaktionen. FeatureTherese menar att Baconungen i klippet nedan kommer att bli något stort. Jag menar att han är en lillgammal skitunge.
Vem har rätt?
Nu är den här! Den där antologin som jag pratat om. Där jag skrivit en av delarna och där titeln på boken kommer från min text.
Märklig känsla det där. Att hålla i en bok som jag själv varit med och författat. För någon som har växt upp med digitalt publicerade texter är det så klart speciellt när något trycks på papper – det varken underskattar jag eller försöker ducka för. (Olle Lidbom skriver förresten väldigt intressant om just den saken i dag)
Roligt är också att radioprogrammet Publicerat hört av sig för att prata om boken i deras program. Imorgon ska jag in till en studio hos Sveriges radio och förklara varför framtiden redan var här, hejat och passerat. På lördag sänds programmet klockan 15.30 i P1.
Ni lyssnar väl då?
Antar att en del av er har sett det här. Men för er som inte gjort det:
För några veckor sedan lanserade den tills då ganska okände modebloggaren Mogi en ordlista. Som är… fantastisk. Helt på allvar ledsagas vi genom ”de nya orden”. Irony-by-mistake, som deeped träffsäkert beskrev saken. Kolla:
Och det som man trodde var den fulländade parodin på sin egen värld vreds sedan ett varv till när Marcus Birro förra veckan, i samband med en PR-release av Strages nya bok, inledde ett klipp med att göra en Birro-variant på Mogi. Fantastiskt (och notera gärna garderobsparodin – bara svarta kläder):
