Min kropp är helt förvirrad. Magen skriker om vartannat, ögonlocken trillar ner utan förvarning och förvirringen över vad som är morgon och natt är total.

Men min själ och mitt sinne är spudlande lyckligt.
Jag har precis klarat av en oscarsgala. Till.

Ända sedan tidiga tonåren har jag haft ett grundmurat, obegripligt, filmintresse. Jag spelade in alla filmer som gick på tv, recenserade och betygsatte, kategoriserade filmerna i arkiv och pluggade skådisnamn. Och så såg jag Oscarsgalan. Den storslagna oscarsgalan som alltid går på den sämsta tänkbara tiden för européer: Natten mot måndag. Fyra timmars gala.

Varje år är en kamp för att se. Inte bara för att den förstör en hel vecka, utan för att hitta en plats att se den. Och det har varit svårt genom åren. Jag har smugglat in mig i officershytter under lumpens slutövning, övertalat parabolägare i min Zambiska by att bjuda hem mig över natten, annonserat (och fått napp!) på min blogg om ett hem som har den perifera oscarskanalen kanal 9.

Så i år kändes det ändå relativt lätt. Efter att ringt runt till dryga 20 hotell får vi äntligen tag på ett där kanalen finns i utbudet. Tusen kronor och en natts sömn fattigare är jag nöjd.
Jag klarade det i år igen.

Oscarsgalan är magisk. På mer än ett sätt.

Med för lite sömn och för mycket måndag behöver vi piggas upp.

Vad sägs om en Björn ”Melodifestivalsuccé” Gustafsson?

Vi kör en till.

Det här var kvällen där musik kom i andra hand, och Björn Gustafsson bevisade att 80-talisterna nu äntligen tagit över humorscenen från den allt mer platta 70-talisthumorn. Men mer om det senare.
Först musiken:

Jag hade ju ändå lite rätt. BWO gick vidare. Det där är ett mysterium som svenska folket och jag ännu inte rett ut. Vi har helt enkelt fått enas i att vi inte kan enas.

Fridas finalplats var helt rätt. Hon klarade framträdandet, visade på fantastisk röstkapacitet och var väl värd sin vinst. Trots mowgli som sidekick.

Att Patrik Isaksson inte gick vidare var knappast konstigt.
Skjorta, wildawestern-fluga, vickande höfter, röd sladd? Kom igen.
Patrik Isaksson ska ha scarf med fransar, halvöppen skjorta över linne och svenneslitna jeans.
Han vantrivdes, de spontannervösa infallen förstörde och han försökte le sig ur krisen. Min fasta övertygelse fortfarande att låten blir en radiohit.

Caracarola var unga. Och snygga. Det tog dem vidare. Inte låten. Ok?

Och Ainbusk. Himla Ainbusk. Rävarna gjorde pinsamt dåligt från sig. Massakerade en låt med potential. Glömde tonerna i ett försök att göra det ”känslosamt”. Patetiskt. Och mycket tråkigt.

Därmed fanns det för svenska folket bara en som inte slängde sig med falsksång – Theresia. Hon gick vidare på ett nådaskott.

Så. Då kan vi gå vidare till kvällens huvudnummer: Björn Gustafsson.
Jag har skrivit det förr. Björn Gustafsson är Sveriges nya humorstjärna. Det tydliggjordes här, och ikväll blev det självklart.
Hans låtar var bland det roligaste melodifestivalen någonsin haft. Hans intro, detaljerna, det torra, glada, innerliga – var…fantastiskt, i brist på andra superlativ.
Äntligen är vi kvitt Killing-gänget. Äntligen har vi gjort plats för den individualiserande 80-talisthumorn. Det känns bra.

Till sist: Nour fick till det. Iaf några gånger. För detta är jag tacksam.

 Nu, en knapp timme innan melodifestivalen dragit igång har jag lyssnat på alla åtta bidrag. Detta endast för att ge er, kära Dagen.se-läsare  en hint om kvällens resultat, samt bevisa att jag duger för Dagens musikexpert Carl-Henric Jaktlund.

Därför kommer nu mitt facit inför kvällens tävling. Hur är låtarna, vilka går vidare, vilka gör det inte. Och det är ju såklart svårt att säga, när man bara lyssnat, och inte sett framträdanden, men ändå. Nu kör vi:

BWO – Går direkt till Globen
Det här är en axelryckning, jag vet. BWO ligger lika naturligt i mina öron som…selleri. Men ändå. De går av någon konstig anledning vidare. Trots att de har Alexander Bard (visste ni förresten att han är släkt med Bengt Johansson? Det säger wikipedia iaf) som studsar i bakgrunden, trots att han dendär Martin sjunger med täppt näsa.

Det är helt enkelt catchy, suckerkänner jag.

Mickey Huscic – Åker ut
Ballad. Ballader går aldrig vidare. Om man inte heter Tommy Nilsson.
Okänd, pretentiös, och alldelese för oegen. Det här är så man tänker att Slovakiens försök till mainstreampop låter.

Frida feat. Headline – Andra Chansen
Oh, crap. Svårt. Reggae, catchy och en självklar radiohit. Går den vidare till final skulle den till och med kunna bli en sommarplåga. Men vidare går den nog inte. För en studsig låt måste framföras studsigt. Och det klarar inte Frida, aka ”Dunka mig gul och blå”.

Therese Andersson – Åker ut
Army of Lovers möter opera. Utan finess, humor eller tempo. Blä.

Patrik Isaksson – Till final

Är det inte roligt att de första fyra takterna i alla Isakssons låtar låter exakt likadant? Men det här kommer gå bra. Trots tråkig vers är det en given hit med fantastisk refräng. Drag, schvung, utsträckta armar, lätt diggande huvud till långa toner. Den går vidare.

Caracola – Åker ut
Duktig leadsångare med obegripligt namn. Kvav, svensk tuggumipop. Its a no-no.

Ainbusk – Andra chansen
Ainbusk är fina. Kvinnor 25-38 smälter. Lite drömsk uppbyggnad, rogivande refräng och skön höjning. Går till andra chansen. För att de kommer göra sig bra på scen.

Eskobar – Åker ut
Schysst. Klar chans. Men fungerar antagligen bättre på indiklubben i en trång pub i Manchester än på melodifestivalscen. Frida tar eskobars plats. Tyvärr.

Jaha. Då har jag lagt upp det fint för mig.
Jag återkommer.

Hundratals människor gick ihop för att göra ett gemensamt änglahyss i New Yorks centralstation: De blev statyer. Några pratade i telefon, någon hade precis tappat sina papper, några var på väg någonstans. Och dessa hundratals personer går mitt i den stora hallen på central station.

Äh. Jag visar istället:

Ni minns rätta-oss länken som vi lagt in under varje artikel? Knappen där du, med ett enkelt tips, kan hjälpa oss rätta fel som vi haft i tidningen?
Bara efter en vecka har vi redan, med er hjälp, kunnat göra flera rättningar av både större och mindre art. Detta är mycket tacksamt. Vi försöker såklart vara så korrekta som möjligt, alltid, men det är omöjligt att det inte blir något stavfel eller faktafel.

Roligast, ambitiösast och kanske mest beundransvärda rättningen hittills kommer från en läsare som letade upp faktafel i vår artikel om ”Rambo 4 – en kristen film?”.

Vi hade skrivit:
”(…)hjälten lyckas ta död på 236 människoliv under 131 minuter(…)”
Men vår mycket uppmärksamma läsare påpekade faktafel.
”I filmen omkommer 236 personer på olika sätt, men hjälten själv står bara för 83 av dessa.” och hänvisar sedan till nördfaktasajten geekstir.com som stöd.
Utöver dessa självklara fakta har geekstir även fakta över hur många Rambo dödade med skjortan av, respektive med skjortan på.

Sånt här gör mig riktigt glad. När läsare inte bara irriterar sig, utan också tar sig tid att kolla upp, hänvisa och rätta.
En första klassens läsare för ett Dagen.se som vill vara så korrekt som möjligt, helt enkelt.

Fortsätt hjälpa oss felrena!

Kommer hem sent, öppnar porten och en odör slår emot mig. Jag ryggar tillbaka, halvstänger dörren, väntar några sekunder innan jag med böjd rygg rusar in in i trapphuset. Känner mig som en brandman på uppdrag när jag kastar mig upp för trapporna. Odören blir starkare och när jag kommer upp till min våning inser jag vad det är: Surströmming.

Och det är min granne som…öppnat burken eller vad man nu gör.

Jag öppnar dörren rekordsnabbt och stänger innan doften hinner in.

Men det är försent. Odören har letat sig in i min lilla lägenhet via ventilationssystem och springor. Hela lägenheten är ett hav av stimmiga oljiga lukter. Jag andas genom munnen. Täpper till alla ventiler och knyter näven.

Det finns få saker en granne kan göra som är så nedriga som att äta surströmming i hyreshus.

Som svar på detta kommer jag nu, efter elva en vardagskväll, dammsuga lägenheten med min mycket högljudda dammsugare och på lördag koppla in stora PA-systemet till melodifestivalen, vända högtalarna mot min grannes vägg, och dra på full spetta. Min granne ska mörbultas av BWO-hits.

Sätta sig och äta surströmming en torsdag. Jahjälp.

Varje torsdag ligger den där. Längst ned bland de kristna kanalernas tvsidor. En annons för Dagen.se. Den ligger där av tradition. Samma tradition säger att webbredaktören ska synas i halvkropp. Tillsammans med en pratbubblevariant.
Så där är jag. Känner mig som en bilförsäljare med påklistrat pastorsleende. Knappandes på min dator som om det vore en överpedagogisk amerikansk billboardreklam. Uppställd bredvid en käck text om en käck funktion. Varje torsdag.
Varje torsdag uppstår också samma fenomen. Jag sätter mig med tidningen på morgonen, bläddrar och när ögonen till slut råkar falla på annonsen bläddrar jag snabbt förbi, säger ”ja, ja, ja” högt för mig själv, som för att liksom överrösta alla ovanstående tankar.
Jag lägger ifrån mig tidningen och tänker ”En dag. En dag ska komma på något tufft att placera där. Då ska de få se på sjutton”

Jag vaknar i dag med ångest. En dröm har påmint mig om den obehagliga situationen som uppstod under en annan del av besöket på svd, igår.
Simon Bynert, som för några år sedan satt på min stol här på Dagen (och lyckades under den tiden mycket förtjänstfullt ranka Dagen.se som en av Sveriges bästa mediesajter), jobbar numera på svd. När jag stod och väntade på mina kollegor i receptionen ser jag Simon kommande vaggande inifrån redaktion redaktionen.
Vi ser varandra och jag ropar ”Men hallå!”
Han fortsätter vagga, nu mer osäkert och mycket långsamt, över åt mitt håll.
Är det inte Simon? Jorå. Han kommer närmare och jag ser ju att det är han. Väl?
Två meter bort säger jag, något osäkert, ”hur är det?”, men när han fortfarande inte svarar förstår jag att det definitivt inte är Simon Bynert.
Jag flackar med blicken, tiden går i ultrarapid, och han fortsätter vaggar lika osäkert framåt mot mig som han gjort de senaste 15 meterna.

När jag precis funnit mig, elegant ska skämta mig ur situationen med ett ”oj, du, vi känner inte varandra, haha” och säkerställa för oss båda att vi gjort ett misstag, ser jag hans blick. Han VET att vi (nu 1,5 meter från varandra) inte är bekanta, och har tagit mig för psykiskt sjuk.
Panik gör entré, och helt plötsligt låtsas jag prata med pelaren fem meter bakom honom, liksom för att finta att det är någon annan jag pratat med hela tiden. Höjer rösten lite, säger ”Ok, va bra!” och vinkar nervöst och ytterst genomskinligt till pelaren.

Mannen som inte är Simon Bynert vaggar förbi mig, ut genom dörren, skakar på huvet och gör sjukihuvetrörelser mot mig.
Antar jag.
Jag stod ju fortfarande och pratade med pelaren.

Nu har vi ökat antalet puffar på förstasidan på Dagen.se Både för de lite annorlunda nyheterna i högerspalt, och de ”större” nyheterna i mittenspalten.

Vi upptäcker att många besöker oss oregelbundet, och genom att öka antalet puffar få man en ännu större överblick över de senaste stora Dagen-nyheterna.
Det blir väl bra?

Nu drar jag på sedvanlig slagsmålsfest. Men denna gång under mer ordnade svennebanan-former. Vi testar på klassisk boxercise. Helt utan tillhyggen eller koreanska stridsrop.