Den kristna trevdagarstidningen Världen Idag skriver i dag om deras nya webb, och lanserar samtidigt deras alldeles egna Emanuel:

Nathanael Söderberg, utvecklingsansvarig för varldenidag.se

Det är såklart löjligt och fånigt insinuerat, men det går ju inte att undgå att de verkar letat länge för att hitta en Emanuelkopia. En ung kille i 25-årsåldern, rakat huvud och till och med ett Emanuelklingande (och bibliskt!) namn.

Men trots alla goda förutsättningar för att vara en god webbredaktör lanserar han bara tråkiga nyheter. Och gamla namn.

För den utveckling han stått för är att låsa in det redaktionella materialet. Inte allt, men det som inte är dagsfärskt. Och kallar det Världen idag Plus. Precis som Dagen kallade sina inlåsta nyheter ”plus”, innan vi lanserade Ekosmart.

Vill man alltså hitta tidigare material från Världen idag måste man vara prenumerant.
Även Dagen.se låser in material till prenumeranter. Men bara delar av det material som inte är nyheter (det som oftast kallas feature). Och de låsta artiklarna syns inte för dem läsare som inte är inloggade prenumeranter, och minskar således irritationen.

För små tidningssajter är det av största vikt att hävda sig på nätet. Nathanael har en stor utmaning här. Genom att låsa in sina artiklar kan de inte nås via google. Och finns man inte på google finns man inte alls. En av Dagen.se:s framgångsfaktorer är just googleoptimeringen. Drygt 30 procent av våra besökare kommer genom google. Genom att vi placerar oss högt när andra söker, kommer de in, och klickar sig vidare, fastnar och vårt varumärke stärks.

Där ligger Världen Idag långt efter. Och detta steg visar tydligt att det knappast är webben och nya läsare man satsar på.

Då hjälper det inte ens att ha en utvecklare med Dagenwebbredaktörliknande drag.

När tv4 nu annonserar att de ska köra ytterligare Idolsäsong är det inte utan att man känner att konceptet är en aningen…trött. Det kommer knappast igen lyftas till Daniel Lindström-nivåer.

Men så hittar man klipp nedan, och inser att programmet kanske fortfarande har viss potential..

Det är med glädje, stolthet och en hel del förväntan som Dagen.se i dag presenterar sin nya bloggare:

Anders Gustafsson.

Under dagen kommer lite mer information om honom och vad bloggen kommer innehålla.

Tills vidare kan du läsa hans två första bloggposter här:
Dagen.se/utrikesbloggen

Vår artikel och samtal med Alex Schulman gav en hel del ringar på vattnet. I flera intervjuer har han nämnt samtalet med en av Dagens reportrar. Nu senast i DN.

– Det roligast var när Dagen ringde och var brydda över att vi hade Bibeln rullandes överst på sidan, säger Alex Schulman.
Och det var ju roligt att han tyckte det var roligast. Även om vi nu var mer nyfikna än brydda över den rullande Bibeltexten.

Men det är långt ifrån det roligaste i texten. Det är istället hur korrfelens korrfel råkat få spinn. Inte bara har rubriksättaren lyckats kalla Alex för ”Axel” i rubriken, redigeraren har också lyft det märkliga ordet ”Tjommarhatare”. Vad det nu är.
En snabb koll i Schulmans blogg ger svaret:

”Jag läser rubriken och jag tänker: Vad är en ”tjommarhatare” för nåt? /…/ Nej, jag tror bestämt att reportern fått detta om bakfoten här också. Det jag sa var nämligen ”Schulman-hatare”. Och så hörde reportern ”Tjommahatare” och så blev det så. Frågan är bara vad hon tror att jag menade? Och varför hon inte ifrågasatte det hela. Hon kunde frågat: ”Men Alex, varför hatar du tjommar?” Eller: ”Kan du utveckla det här hatet mot tjommar?” Eller: ”Hatar du alla tjommar eller är det  bara en viss typ?”

Jag läser allt detta med stor behållning. Och lägger mig dubbelvikt av garv åt vad som kan vara en av de mest komiska journalistiska grodor hittills.

En av Dagens mest klickade nyheterna den här veckan är att Ulf Ekman börjar blogga.

Det är intressant på många sätt. Att Ulf Ekman tar ett steg ut från enkelriktad-, till tvåvägskommunikation. Det ska han ha cred för.
Och att ett av bloggens fundament är just den dubbelriktade kommunikationen fick Ulf Ekman erfara snabbt. Efter starka protester från bloggosfären hävdes kommentarsförbudet, och nu är det öppet för vem som helst att kommentera på bloggen.
Även om kommentarerna nu genomgår moderering innan de publiceras (vilket egentligen är ganska vanligt) så är det modigt, och inte minst viktigt för en trosrörelse som, förmodar jag, kämpar mot fördomar om diktatur och åsiktscensur.

Men allra mest intressant tycker jag det är att hans bloggande också är en enorm svängning.
Antigayretorik påminner påpassligt om Ulf Ekmans ledare i Världen Idag förra året (finns ej på nätet) att bloggosfären är ett ”tjatter utan dess like”. Han skrev vidare att vi ”slår knut på oss själva för att vara längst framme i kommunikationssamhällets alla innovationer”.

Ett ganska märkligt uttalande från en man vars församling varit föredömligt bra i att dra nytta av”kommunikationssamhällets alla innovationer”.
Och ganska roligt, såhär i efterhand, när han nu startar sin blogg.

Nu väntar vi bara på att fler kyrkoledare vågar ta steget ut i bloggosfären.  

PS. På måndag släpper Dagen.se en ny Dagenbloggare.
Håll koll här vid tiotiden!

Har ni läst Andreas Nilssons ”tack för i dag” i dag?

Den är bra, tycker jag. Han skriver om Jesusmanifestationen. Om att den är bra, inte minst utifrån ett ekumeniskt perspektiv, men knepig på ett annat sätt.
Och så är det ju. Tänk vilken grej det är att alla olika falanger inom kristendomen nu ska träffas för en gemensam manifestiation!
Men känns det inte som ett stort slöseri att, när kristna har chansen till stort medialt och offentligt genomslag, gå genom Stockholm stad med plakat?

För när vi med banderoller, hurrarop och sånger vandrar genom staden grundmurar vi bilden av Plakatkristendom. Vi som alltid är arga och behöver manifestera våra åsikter, och att vi finns.

Ju mer man tänker på det, ju märkligare är det.
Vi som aldrig annars syns (förutom när det ska diskuteras homosex eller kränkningar) kommer helt plötsligt från ingenstans och skanderar – för den ofälse – obegripliga budskap.
Kanske dansar vi lovsångsdans med svenska flaggor. Kanske visar vi upp den musikaliska frikyrkoskatten. Kanske har vi ytterligare bra argumenterande, engagerande tal.
Och allt det där är fint. Men är det verkligen det Sverige behöver se från oss kristna?

Tänk om vi istället mobiliserade oss så att vi invaderade hela Stockholm med kärlek och änglahyss?

Vi kunde sprida ut oss, fem och fem, och hänga påsar med nybakta bullar på Stockholmbornas dörrar, hjälpa äldre att bära kassar, leta upp hemlösa och bjuda på bigmac med plusmeny, ställa upp stånd där vi erbjöd gratis massage, sätta upp scener med livekaraeoke (hey, här har vi en fantastisk användning av frikyrkomusikaliteten), dela ut gratiskramar osv, osv.

Fatta vilka rubriktriggare!!
”Kristna invaderade Stockholm – med kärlek”
”Få gratis massage – och en kram”

Och framförallt – förstå vad jag hade längtat och längtat tills den manifestationen!

Men nu känner jag till och med tveksamhet inför att närvara.

Sitter och funderar på hur våra nyheter kan ta bättre plats, se aptitligare ut osv..

Så funderar jag på om det är så enkelt att bara byta plats på spalterna.
Så jag klipper och klistrar lite snabbt, och…tror jag är ganska positiv.
Visst, man skulle behöva bredda nyhetsspalten till vänster, kanske lösa det mer som svd.se gjort, med att låta toppuffen ta både vänster och höger bredd. Men ändå. Bättre?
Eller?

Vad tycker ni?

Kommentera nedan eller maila in vad du tycker till emanuel.karlsten@dagen.se

Dagen använder sedan länge bloggtjänsten Twingly, som redovisar de blogginlägg som länkar till den aktuella artikeln.

Twingly är nu i slutfasen att släppa en ny version. Den, i mina ögon bästa nya funktionen handlar om att läsarna själva får betygsätta det inlägg som bloggat bäst om artikeln, och hjälper på så sätt andra att hitta de mest ”intressanta” blogglänkarna.

Läs mer om nya släppet, eller var med och betatesta Twingly.

Läste ni att Monika Seilitz dött?

Det gjorde ni säkert. Även om det kanske inte faller under Dagens bevakning så har de flesta medier dragit upp det stort.

Själv läste jag det i Metro i morse, och reagerade över att de på minst två ställen (i deras text på 800 tecken) benämner henne som ”riksvamp”. I en egen mening menar man till och med att hon kommer bli ihågkommen som just ”riksvamp”

Så känner jag ångest. Å hennes vägnar. Att bli stämplad vamp, sådär efter hennes död. Är det så hon vill bli ihågkommen? Var hon någonsin medveten om det? Att hon skulle bli riksvamp, när hon dör. Att folk inte känner igen henne vid hennes namn. ”Vem då? Jaså, du menar riksvampen!”

Och så börjar jag tänka på hur man minns. Att Jonas Gardell skulle få det, numera, inte alls så kränkande riksbög, skulle kännas självklart. Liksom att Åke Green hade fått det mycket mer tveksamma ”riksböghatare”. Mikael Persbrandt hade fått Riks…man? Björn Gustafsson Riksgullig?

Och jag själv? Om jag blivit känd? Hade jag stämplats Rikskristen?
”Emanuel, vem? Ja, han den där Rikskristna!”
Å andra sidan skulle ju det kräva något mer kristet av mig än en blogg på en kristen tidnings sajt…

Jag är hemskt ledsen, kära, underbara, söta läsare (trying to butter you up).

Igår på centralen gjorde de det. Ni vet det jag skrev om för länge sedan. Och det jag tyckte vi skulle göra i Stockholm.

Under några minuter vid 18-tiden igårkväll frös tiden på centralen. Mitt i stressen samlades ett hundratal och stod som frusna pelare, mitt i en rörelse.

Mycket häftigt, och beundransvärt. Tyvärr hittar jag inte ett enda filmklipp från det på nätet.

Men mitt i all fascination är jag lite bitter över att ingen tipsade! Inga pressmeddelanden i god tid, inga vinkar, ingenting.

Jag ville ju också stå där, fryst i en rörelse, och avstressa ett stressat samhälle.

Kan vi inte göra det igen? Eller låt oss göra det till en tradition! En gång om halvåret?

Edit: Aftonbladet.se har snällt nog påmint om att de gjort ett tv-inslag:

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article2169888.ab