Det var en märklig dag i går.

Jag var helt säker på att jag var lurad på åtminstone tre grejer.

Den första var vår nyhet om Lars Vilks ska göra musikal av sina rondellhundar.

Troligt.

Inte på något sätt skulle det kunna vara allvar bakom något sådant. En hund i en rondell, en ballad om yttrandefrihet, och en Robban Broberg-sång om den tokiga Lars Vilks.

Men så visade det sig vara sant. Lars Vilks har själv skrivit om det. På datum då det inte varit första april.

Det innebär alltså att det inte var Dagens aprilskämt. Det var ju istället vår artikel om Kollektomaten med Välsignelsebonus, som ger var tusende givare en tillbakakaka på tio gånger gåvan, direkt in på kontot.

Den nyheten gick Kvällspasset på P3 på och ringde upp mig under eftermiddagen för att bjuda in mig till kvällens show.
Samma stund som jag lägger på luren inser jag – det är någon som skämtar med mig. Säkert någon på redaktionen, med kontakter på SR. Jag skickar direkt en kontrollfråga till Kvällspassetredaktionen.
Varpå de, mycket påpassligt, publicerar mina mail på sin blogg tillsammans med följande kommentar:

”Först går jag på Dagens skämt, vi bokar Dagen-Emanuel för att prata om aprilskämt, Dagen-Emanuel tror att vi aprilskämtar.

Meta.”

Oavsett det var jag in i det sista osäker på om någon aprilskämtade med mig eller inte. 

Men, de ringde upp, och nu kan du lyssna på min sammetstämma, om ni mot förmodan missade min medverkan igår.

Jag är med 20 min 12 s in i programmet (från tisdagen den 1 april)

Jag har sedan länge varit en stor fan av bröderna Schulman.

Jag känner en enorm fascination inför den nya fas de inlett i den nu så hejdlöst platta 70-talistironin.

Med enkla medel har de gått bort från en generat, sexfixerad humor, och styrt över till 2000-talets jag.
Ett Jag som blir mer och mer självupptaget. Där drömmen om 15 minuter i rampljuset är främsta drivkraften, och medlen för att uppnå dem blir alltmer sekundära.
Schulmans klär av sig själva för läsaren. Brottas med sin egen mediakåthet. Sin längtan efter att synas mer – till vilket pris som helst.
I ett samhälle som blivit mer och mer egocentrerat har de gjort sina liv till karikatyrer av just det. De häver ut sig självupptagna (ofta elaka) iaktagelser, blottar sina brister, misstag och ångest, för att sedan, konsekvenslöst, hoppa på nästa tåg.

Det är fullkomligt lysande, tycker jag, och ett exempel på (som jag sa i radion igår) humor som distanserar oss och hjälper oss att se på företeelser med nya ögon.

I går öppnade deras nya humorsajt 1000apor.se. Jag har bara hunnit klicka runt lite kort, men mer behövs inte för att inse att de lyckats träffa mitt i prick. Det är ett smörgåsbord av lysande idéer i ett välplanerat format.

Bäst av allt (och kanske mest talande för…humorfalangen?) är deras extrema insyn och nakenhet. Med parafrasen och avdelningen ”The Schulman Show” ger de total insyn till alla deras in och utgående sms, en gps visar var de befinner sig just nu, och vilka sajter de besöker.

Och apropå vilka sajter de besöker var det rätt roligt att se att en av de senaste sidorna Alex Schulman besökte var just Dagen.se.

Jag älskar aprilskämt. Jag älskar att bli högröd när jag kommer på mig själv med att blivit lurad. Jag har redan blivit det en gång i dag, och räknar med att bli det någon gång till.

Men sen finns det aprilskämt som gör en röd av andra skäl.
Tex om det som en man blivit utsatt för, och delade på ett forum förra året.

Han bodde tillsammans med sin flickvän och kom hem från jobbet då han fann möbler från deras lägenhet bli inpackade i en bil.

– Det är slut, svarade flickvännen snärtigt.

– Men mina saker?

– Det är ju faktiskt mina möbler alltihop.

Även fast han visste att det inte stämde var han mer fokuserad på att den person han trott han skulle dela livet med nu lämnade honom.

Han gick upp och satte sig på golvet i den tomma lägenheten.

Dagen efter ringer mobiltelefonen.

– Jag har råkat få med några grejer som är dina, kom och hämta dem.

Han åker till den givna adressen och möts av flickvännen som öppnar lägenheten och utbrister:

– April april!! Det här är vår nya lägenhet!!

– Va?, mannen tittar in i en färdigmöblerad lägenhet.

– Det var en överraskning! Jag har köpt den här bostadsrätten åt oss!

Mannen avslutar sin berättelse med att han relationen aldrig riktigt blev densamma, att de gjorde slut månader senare, och att han fortfarande får gå i terapi.

Crazy.

Kolla förresten in mediernas bästa aprilskämt i år här:

http://aprilskämt.se/

Hur går det för er?

Har ni blivit lurade i dag?

På redaktionen har det nyss uppdagats att vi gått på en nit. Vår VD ringde begeistrad på förmiddagen och berättade att prästen Per-Arne Dahl ska bli pastor i Filadelfiakyrkan i Oslo.

Dagens stjärnreporter Carl-Henric Jaktlund la sedan två timmar på att jaga och skriva nyheten, tills det till sist uppdagades att det hela var ett aprilskämt.

Om det var vår VD, som imorgon gör sin sista dag på jobbet, som ville avsluta sin tid med en blinkning eller bara själv blivit lurad är ännu oklart – han har för tillfället gjort sig oansträffbar. Kanske pga skrattkramp?

Själv tyckte jag inte nyheten var särskilt osannolikt. Skulle inte Carl-Erik Sahlberg kunnat bli pastor i Filadelfia Stockholm?

Har ni sett kvällstidningarna i dag?

Visst är det lustigt?

Konkurrenterna har inte bara samma topp – utan alla nyheter är identiska.
Inklusive bilagan!
Nästan till ord!

Se här:

Huvudnyheten: Båda toppar med mamman i ”tragedin i arboga” första ord. ”Mamman pratar: första orden” ”Mammans egna ord”

Sport: Båda rubricerar”Äntligen” med syfte på allsvenskans start.

Överst: ”Dyraste villorna” båda använder samma ord, samma lista.

Bilagan (Båda heter ”söndag”?): Marie Picasso och vikt.
Här blir det väl extra anmärkningsvärt. Inte bara har konkurrenterna gjort omslagsintervju med samma person, utan också båda ansett att just vikten var mest intressant.

Det enda som överhuvudtaget skiljer tidningarna i ordval och rubrik i dag är att Aftonbladet också puffar krönikören Jan Guillou på förstasidan.

Visst finns det många förklaringar på det här. Att nyhetsvärdering är samma för samma läsare, och att ingen av de lyckats hitta några egna nyheter osv.

Men mest av allt tycker jag bara det är fnissigt.
Och en aning talande.

En kommentar till posten om att jag är en farisé påpekar att jag är i gott sällskap.

Bara två rutor efter mig är det en bild på kungen.

Kommentatören Daniel påpekar dessutom att det faktiskt är bättre att dyka upp som farisé än, som Britney Spears, dyka upp som första resultat under bildsök av ”Antikrist”.

Och det får man ju hålla med om, det skulle ju vara rätt trist.

DN:s kulturbloggare Jonas Thente bloggade extremt vackert under påsken.

Särskilt tankeväckande är hans post om hur det hade sett ut om Gud var vd och Jesus påläggskalven som skulle fick det mest prestigefyllda uppdrag strax innan påsk.

Ja, läs själva:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2785&PERMALINK=754290

En skön bloggpost att ta med sig in i helgen.

Jag har under några veckor haft en god vän boende hos mig. Han jobbar på dagarna på en ”manstidning” och varje morgon när vi skiljs åt känns det lika märkligt. Han traskar bort till Gomorra, och jag till…Jerusalem?

Sen möts vi på kvällarna. Båda har fått med sig någon marknadspryl från jobbet. Han har fått en kortlek och kalsonger med magasinets namn tryckt och jag en spagettislev och en frysväska med Dagenlogga på.
Och så fnissar vi åt olikheterna. Filosoferar över vad de olika marknadsprylarna säger om våra tidningar och dess läsekrets.

Men sen finns det djupa orättvisor. Som i morse när han beger sig ut på bjudresa till Wien för att fota en pokerturnering. Och skickar sms om sitt lyxhotell med utsikt över stan och lyxmiddagar. Då kan jag inte låta bli att känna; nu får det vara nog.

Det är dags att applicera William Booths gamla slagord ”Why should the devil have all the good music” på journalistiken.

Jag vill också ha bjudresor. Få förfrågningar om att åka till Bahamas, bo och äta gratis några dagar, utan krav på att sedan skriva om det.

Vad krävs för att jag ska få detta?

Jag behöver ett svar. Snabbt. För annars måste det finnas någon Biblisk passus som ger mig rätt till helig vrede över denna outgrundliga orättvisa.

Eller är det här jag ska finna mig i att rättfärdighet kräver offer?

Som frikyrkobarn, som vi nyss konstaterat att jag är, älskade jag att samla på kristenprylar som liten.

T-shirts med häftiga tryck där ”Levis” var utbytt till ”Jesus” med någon tillhörande jesusmodifierad slogan. Eller ett såntdär häfigt bibelfodral.

Det är således med viss fascination jag klickar runt på den katolskkrimskramssäljande sajten http://www.totallycatholic.com/

För vad sägs om det här Jesuskittet? komplett med ett kors, vatten från floden där Jesus döptes, olivolja från Israel, Jord från Betlehem samt rökelse:

Eller den här prylen: Bibelns evangelie i ett nötskal. Bokstavligen talat. 

Och till sist. En såndär töntig tshirt.

TV är här. Det är programmet Agenda som intervjuar chefredaktör Elisabeth. För att vi är så innovativa, bra och duktiga.

Och att vi också är beroende av presstödet. Nåt sånt.

Det är väl roligt?

Hela redaktionen tisslar och tasslar nu när Elisabeth intervjuas en bit bort. Själv smög jag fram, fiskade upp telefonen och tog detta påpassliga mobilkort, mitt i en kameramanssnytning.

Allt för er, kära Dagen.se-läsare.

Elisabeth bloggar säkert om när programmet sänds.