Jag har precis satt mig i ett säte i tunnelbanevagnen när jag inser att jag upplevt en modern bibelberättelse.

Jag rodnar.

Vi, jag och min flickvän, stod slött och väntade på tunnelbanan, bestämde oss att gå till andra änden av perrongen. Vi går förbi en man på en bänk. Mannen sitter, eller halvligger, med överkroppen vikt över sina knän.

Men det ser inte jag. Jag har redan gått förbi, stannar nu 10 meter bort, vänder mig om och ser hur min flickvän då står och tittar på den hopsjunkna mannen på bänken.

– Vad gör du?

– Men…ska vi inte hjälpa honom?

– Men han är ju aspackad och däckat!

Flickvän tittar på honom igen.

– Men tänk om han fått hjärtinfarkt då?

– Lägg av nu.

– Men..?

– Nej, han är bara full och har däckat. Du ser ju hur han ligger! Han har sakta fallit ihop, försökt styra sig själv att hamna över sina knän. Se, han har till och med lagt handen under benet för att inte falla åt sidan. Väskan ligger ju hyfsat prydligt under bänken, och han har till och med en situation Stockholm-idbricka fastklämd i bältet. Det är en alkis som köpt alkohol för sina säljpengar och nu däckar. Nu kommer tunnelbanan.

När jag så sitter i sätet äcklas jag av mig själv. Hur jag greppat efter varenda argument – bara för att slippa konfronteras. Vad var det som fick mig – oavsett om jag hade rätt på varenda punkt eller ej – kolla hur läget var? Kanske hade det betytt något? Vad har gjort mig så kall?

Vi åker vidare mot Fruängen och jag tänker att likgiltigheten är det farligaste vi har. Som kristna, som människor.

Så försöker jag fly tanken på att jag skulle vara en av de som gick förbi mannen som den barmhärtige samariten stannade vid, och frågade hur läget var.