Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Jag har ju tidigare skrivit om nattvard här och funderade då över hur ritualistiskt det kan bli. I söndags var det dags igen då den församling vi går till hade julfest. Supertrevligt med massor av mat. Vi åt och åt och sedan var det dags för en liten andakt, och slutligen: Nattvard.

Jag kan inte sluta förundras över detta fenomen. För det har verkligen uppdagats som just ett fenomen för mig. Jag som tidigare tagit nattvard högst några gånger om året gör det nu då och då på gudstjänster. Men jag har svårt att komma i rytm. När någon högtidligt proklamerar att ”Herrens måltid” ska delas ut, alla tystnar och blir allvarliga, får jag alltid en massa tvångstankar. Jag vill ställa mig upp och börja steppa på bordet. Ropa ”Varför denna sorg Han är uppstånden!”. Eller så börjar det bubbla i mig och jag vill dra en massa skämt.

Jag vet inte vad det beror på. Om jag känner mig obekväm med att det, mitt i en god avslappnad gemenskap, dyker upp en stel traditionstyngd ritual. Jag får samma känsla vid prasslet efter ”låt oss bedja” då folk slår ihop Bibeln, knäpper sina händer och böjer sig ner. Hur formerna tar över, på något sätt.

Ja, det gick väl bra nu också. När kalket hastigt blev framskjutet till mig satt jag med fniss upp i halsen och försökte få ögonkontakt med min vän. Jag blev helt ställd av det där framskjutna kalket. Dels för att det var en porslinsmugg med öra och dels för att det tog några sekunder innan jag fattade att det var nattvardsvin. Snabbt tar jag en klunk och skickar vidare till tjejen bredvid. Hon tittar ner i knät men hennes blick byter nu fäste från knät till muggen, till mig, och sedan ner i knät igen. Jag fattar ingenting. Några sekunder till hinner gå.

Nu fattar jag.

Jag har gjort fel.

Jag drack innan jag åt. Alltså jag svalde vinet innan brödet. Blodet innan kroppen.

Hon tänker inte dricka blod innan kropp. Så hon fortsätter, korrekt, stirra ner i knät. Jag försöker övertyga mig att det inte är så farligt. Att det ju säkert inte är så tydligt i Bibeln om hur och när det ska tas. ”Äh, sluta nu, Emanuel. Det är ju bara saft och bulle och så ska vi glädjas lite över vad Jesus gjorde!”. Men så tittar jag på tjejen bredvid igen och ser hennes korrekta beteende. Brödet kommer, hon tar en bit, tuggar, tar en servett och stryker ömt porslinsmuggens kant (där min läppar nuddat – skit jag glömde torka!), tar en försiktig klunk och skickar vidare. Så skäms jag igen. För att jag inte fattat bättre. Fattar hur allvarligt det är. Eller att jag gjorde fel.

På ett sätt gillar jag de här känslorna. För det ger mig fingervisningar av hur andra, okristna, känner sig när de är i kyrkan. Om jag, född uppväxt och indoktrinerad i firkyrkokultur, kan känna mig bortgjord över en sån här petitess, hur mycket mer bortgjord kan inte förstagångsbesökare känna sig över andra grejer vi gör? Lovsång, bön, språk osv..

Efter julfesten frågar en nära vän mig lite konfundersamt ”Är det inte konstigt att vi hade nattvard efter vi hade ätit? Liksom kaka på kaka. Eller är det någon skillnad på nattvard och en måltid som äts tillsammans med andra kristna under en gudstjänst?”

Den frågan kastar jag ut till er, kära bloggläsare. För jag förstår inte själv. Räcker det inte att bara påminna om att vi nu äter tillsammans i åminnelse av det offer Gud gjorde för oss på korset?
Eller är det så allvarligt, så verkligen att man måste ha en särskild måltid där man riktigt känner efter på vinet/brödet när man äter det?

Hjälp mig förstå!