Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Kommer ni ihåg tiden då man fortfarande hade osnutna mähän till kompisar som skickade kedjebrev? Såna där om att man får sju års olycka om man inte svarade. Så satt man där framför datorn och vred sig. Kände ångesten bulta.
Och då, i all sin naiva oskuldsfullhet, hände det att man klickade vidare mailet.

Vi har kommit en lång väg sedan dess. Filterprogram har uppfunnits, vi har lärt oss att slänga mail med ämnesrubrik ”Fwd: LÄS DETTA – LIVSVIKTIGT” och vi IRL-utskäller de som förpestar våra mailboxar med sånt skräp (inte minst för att spambottar snappar upp våra mailadresser i de långa cc-listorna).

Men nu har en ny sjukdom letat sig fram. ”FunWall” och ”SuperWall” heter den nya pesten. En applikation på Facebook som slår an en sträng av busighet hos vuxna, i övrigt kloka, människor. Som gör att de skickar ut vilket skräp som helst. Rosor om att vi är vänner – men endast om jag skickar tillbaka rosen till avsändaren, med en lika såsig text.
Eller dumtexter där man blandar upp bokstäverna i ord och får det att framstå som att ”om du kan läsa det här är du smartast i världen” Och så sreikvr de vriade att lräsean bvaiser sin ientlneligs goenm att skkica det vdriae till alla ardna.
Och inte nog med det. Varje gång någon skriver på min superwall och funwall så kommer det ett mail som påminner mig om att människor känt sig nödgade att skriva nonsens.

Helt plötsligt har man återskapat det där som vi, genom mikroevolution, nästan utrotat.

Det kan vara så att Facebook är antikrist.
Idag känns det så.