Jag hade inte tänkt att skriva något. Det ska ju inte vara en idolblogg, det här. Men hjälp. Jag kan inte hålla mig.

Kvällens idolprogram måste kommenteras. Men låt oss börja i det mer tråkiga:

Det tydliggjordes än en gång att Idoljuryn har fått bassning för att de är så dåliga på att våga kritik, och att de omöjligt kan få förtroende en säsong till. De inledande replikerna var töntiga och de manusskrivna dissningarna till öppningsnumrerna så uppenbart arrangerade.

Även Jidhe tycks ha fått coachning. Avgrundsvrålen har minskats. Och trots den inledande vrål-missen (som tycks rättfärdiggjord av att det parodiserade det animerade Idol-introt) flöt det på bra. Hans goda sportstudioegenskaper, som tidigare gjort mig häpen, fick större utrymme i kväll. Improvisation och frågor som faktiskt betydde något fick större plats. Fint där.

Men annars handlade den här kvällen om några stjärnor. Som Lars. Och jag skiter i om jag är partisk nu.

För Lars visade i kväll att han inte är någon kuf på stol. Han stegade in på scenen, gestikulerade och lät hela sitt inre få externa uttryck. Med närvaron kom rösten, med rösten kom blicken och med blicken befästes en stjärna. Jag fann mig sitta och applådera i soffan.

Men det fanns andra höjdpunkter den här kvällen. Som Alice. Hon fullkomligt briljerade. Visar en sådan mognad och röstkontroll att man omöjligt kan förstå att hon är sexton. Sexton!

I övrigt fungerade Anna fint, Robin B överraskade igen och Johan chockerar genom att gång på gång regera.

Men tyvärr: LoulLou visade att hennes röst inte bär i de långa tonerna. Yazmina kan likaväl ryka, Robin E var lam, Sepideh tycks vara en tillfällighet, och Kevin känns som utfyllnad.