Om inte så kan ni göra det här.
Och får jag vara personlig ett tag? Det är så tråkigt när jag hela tiden ska hålla den där distansen, låtsas obrydd, distanserad och professionell.
Så låt mig släppa lite på förlåten: Det var otroligt pirrigt!!
Visst. Jag försökte bete mig vuxet, professionellt och obrytt. Nickade och pratade under hela besöket som om mitt deltagande i P1 morgon bara var ett stopp på vägen, en axelryckning, en kaffepaus. Men i verkligheten så spratt det i hela kroppen. Av nervositet, av känsla av att det var _jag_ som var där. Lilla jag, liksom.
Att jag få åka taxi till Sveriges Radio. Vara väntad i receptionen. Gå ensam och världsvant (hey, jag har ju varit där två gånger nu) genom de långa korridorerna, upp förbi redaktionerna, till P1:s stora redaktion. 
Samma redaktion som jag sett åtskilliga gånger som student på studiebesök. Men inte nu. Nu var jag inbjuden expert.
Ibland måste man påminna sig om vilken overklig resa jag har fått åka de senaste åren.
Jaja. Hursomhelst. Det här med direktsändningar i radiostudio är ett eget kapitel.
Jag får först höra ett längre inslag om KD-Ingers blogg. Där kommentarer också KD bloggen. De tycker att det räcker med att bloggen tagit bort loggan. Den delen klipper P1 bort i den slutgiltiga versionen. Vi går in i studion. Sätter oss bredvid tjejen från vetenskapsradion. Vi har sju minuter, varav två är vikt för inslaget om röster som berättar om KD-Inger till frikyrkomusik.
Intervjun börjar. Om jag förra gången tyckte det var charmigt att sitta live i studio var det nu mest frustrerande. Intervjuaren frågar, nickar sedan ivrigt innan jag svarat och flackar sedan med blicken mot klockan för att säkerställa att han hinner ställa alla förskrivna frågor.
Jag har full respekt för att det är så det måste fungera. Men jag hade föredragit att ha en ögonbindel. Bara lyssna på hans frågor och sedan få fokusera på mina svar.
However. Det var kul att få vara med. Och jag lyckades nog samla mig tillräckligt för att få ihop ganska bra svar.
Men KD-Inger väcker mer och mer funderingar.
Och även fast jag, ända tills P1 ringde, hade bestämt mig för att inte göda KD-fejkbloggen med fler länkar (bara sedan i morse verkar de fått 20 000 fler besökare?) så kommer jag sannolikt återkomma till ämnet. Inte minst då jag etablerat någon slags kontakt med personen bakom bloggen. Och det är intressant.
För bloggen säger saker. Om vår nutid. Om kristna. Om KD.
Men det kan behöva ett varvs betänketid.