Jag har varit kompledig i dag. Det har gått förvånansvärt bra. Har bara svarat på tolv mail, kollat sajten fyra gånger och twittrat från Dagenkontot två gånger.

Godkänt, allså.

Jag har också tagit mig tid att titta på serien Ullared. Efter alla tweets, IkonDaniels bloggpost och KulturIngers sågning kände jag mig tvungen.

Och vilket fantastiskt serie! Vilka karaktärer! Vilken skön redigering och produktion! Jag är fantastiskt imponerad. Castningen är bland det bästa jag sett i dokusåpaväg. Allt är befriande stereotypt. VD:n som förtvivlat försöker vara både distanstagande och kompis med sina anställda, gladtanterna som täcker upp sin värk med röktantsskratt, och den (för tv-teamet) drömfamilj som campar utanför Ullared två veckor om året för att handla för hela året (Då menar jag _hela_ året) är fullkomligt underbar! (Älskar farsan som i smyg tycks hata Ullared, men ändå finner sig)

Det ligger så mycket glädje, tacksamhet, sorg och diskbänksrealism över hela serien att den så lätt skulle kunna misstas för ironi. Sådant älskar jag.

Och allra mest älskar jag Morgan. Den gudstroende, något kuvade, allt-i-allon på Ullared. Som mitt i all medelmåttighet levererar fantastiskt insiktsfulla rader. Som man i hundra fall av hundra hade avfärdat som en aningslös kuf, men som i programmet blommar ut. Visar på insikt, färg och sprakande personlighet.

Som när han levererar sin egna, halländska, variant på Mark 10:31:

Jag fullkomligt älskar honom.