Jag satt och filade på en kommentar till den fejkade KD-bloggen ”Sanningen måste fram”. Jag hade tänkt kommentera något om den dåligt förvaltade finalen efter ett fantastiskt crescendo. Om varför man avslöjade sig redan nu, en vecka innan valet? Om syftet var att få bort KD hade det inte då varit smartast att låta bloggen fortsätta klättra upp i Google-ranking och få googlande KD-röstare avskräckta?
Så var jag nästan klar med bloggposten då det plötsligt plingar till i rss-läsaren från ”Sanningen måste fram”. Och plötsligt tar bloggen en alldeles genial vändning.
Fejkbloggen drivs vidare, men av mannen bakom KD-Inger; Johannes. En (som åtminstone utger sig för att vara) helt vanlig väljare som nu ställer öppna frågor, en om dagen fram till valet, till de folkvalda Kristdemokraterna. Men skillnaden är att väljaren nu har hundratusentals åhörares öron och ställer de frågor han tycker media missat.
Det är helt briljant planerat. När Hägglund attackerar bloggen med ord som ”det är vedervärdigt att utge sig för att vara någon annan” byter Johannes fot. Ger intryck av att ändra sig och ställa frågor så där ärligt som Hägglund tycks önska.
Hur kan nu Hägglund bemöta det med annat än samma ärliga svar?
Man kan tycka vad man vill om både KD och metoderna som Johannes har använt, men bloggen har en poäng. Genom satir har den effektivt pekat ut KD:s dilemma: Den nästan omöjliga uppgiften att nå brett samtidigt som en stor del av väljarkåren och ledamöterna sätter en ära i att vara ”smal”.
Som i veckan när partiet försökte PK-putsa ytan på sin familjepolitik genom att formulera att man ”stöttar alla familjeformer”. Men det gör man så klart inte. Vilket exempelvis ledamoten Tuve Skånberg noga poängterar. (”när det gäller sammanhang där normer överförs /…/ så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa”).
Och det finns många fler exempel på KD:s svåra balansgång. Säg abort och vi kan peka på antiabort-partiet som skulle skapas som alternativ till KD:s allt för liberala agenda för något år sedan. Säg kreationism och Göran Hägglund kallar åsikternas existens i partiet för förtal.
När några motdemonstranter gjorde om ”KD-Ingers” slagord ”Kreationist – javisst” till plakat bloggade Göran Hägglunds stab att demonstranterna spred ”lögner”. Men inte är det lögn att kristdemokrater (även högt uppsatta ledamöter) tror att Gud har var med och skapade världen?
KD:s problem är att det man utmålar som ”lögn” är så nära sanningen att kärnväljare riskerar skjutas av tillsammans med bluffbloggare.
Bloggar av fejk-Ingers typ är med all sannolikhet bara toppen på ett isberg. Vi har sett det första exemplet på hur en ensam (?) person kan lyckas samla större skaror än ett parti med miljonbudget. Hur bloggen kan göra en ensam medborgare till en maktfaktor.
Men vi har också sett hur svårt, svårt, svårt det är för den utsatte att hantera bloggen.
Kanske är det så att den, i KD:s fall, allra mest har speglat partiets svårighet att vara tydlig i olika frågor (Vilket främjar Sverigedemokrater som närmast går till val på övertydlighet?). Att KD valt att tona ner det som man vet kommer skrämma väljare, för att i stället försöka lyfta det som slår an hos en större massa.
I så fall är KD-Inger en demokratiskt viktig blogg. För att Sanningen måste fram. För att varje väljare måste ha rätt att veta vad partiet och de personer man ska kryssa _egentligen_ står i de frågor hon vill veta mer om.
Och kanske är de svaren lika viktiga för den som avskyr partiet för dess åsikter, som för den som älskar partiet för detsamma.
För när många skrattar åt det absurda i KD-Ingers fejkblogg har andra, med djupaste allvar, sörjt att den inte var på riktigt:
”Ingers blogg som jag tyckte var ljus och fin /…/har visat sig vara en fejkblogg /…/. Jag tyckte nog att det var för bra för att vara sant.”, bloggade Christer Åberg.
Det är kanske den mest effektiva illustrationen av den fantastiskt svåra bredden och verkligheten som KD står i.
