Här ser du Kirk Franklins intro (bättre kvalitet längst ner):

Och efter ett tag insåg jag att jag kunde springa ner och filma framför scenen de första femton minutrarna:

Och här i lite bättre kvalitet:

Samuel Ljungbladh var fantastisk. Att stå på scen och bara köra nytt, oprövat material är tufft. Men det var medryckande, välkoreograferat och personligt.

Visst. Samuel kan knappast få en mer välpassad publik än den som är här ikväll. Med firkyrkoblod som rinner i varje publikdeltagarens ven.

Men ändå. Låtarna hade tyngd. Kändes fräscha. Egna.

Jag ser mycket fram emot nya skivan (som för övrigt också släpps på spotify, enligt samuels ord på presskonferensen).

Och för att ge en tunn, tunn känsla av hur det var: Min inspelning av en låtarna:

Kort paus har precis varit och nu äntrar Samuel Ljungblahd scenen till Frälsningsarméns marscmusik.

Du läste rätt. Samuel Ljungblahd har återvänt till sina rötter i Frälsningsarmén, lånat röda musikantuniformer av sin gamla kårer och dressat alla – körsångare, musiker SIG SJÄLV – i frälsismundering.

Jag står upp och applåderar nu, Samuel. Det här var en fullkomligt genial entré!

…men så är jag också tidigare frälsningssoldat.

Konsertarrangöran Thomas har tackat ”svågern” Ole Börud. Första akten avklarad. Och om det här öppningen kommer den här kvällen balla ur i sjuka toner.

Kolla:

Jag mötte Dagens folkredaktör (läs: nöjesredaktör) i kön. Som kände viss lättnad över att nu kunna se det han missade i Örebro förra året.

Så dyker det upp en bönegrupp som alla klätt sig i ”Welcome back Kirk Franklin”-tshirts. Galna och nostalgiska över Örebromötet övar de nu koreografi för att hälsa Kirk välkommen tillbaka från läktarhåll.

Och så plötsligt börjar det låta från Globen. Och där inne står Ole Börud och river ner stället. Kolla: (och se nästa bloggpost för bättre version)

Och så Gabriel Forss och Sarah Dawn Finer som tyckte till om Kirk, Samuel och Ole.

Och så finns en del bilder här:

http://www.flickr.com/photos/44418066@N05/

Ok, nu drar vi till globen. En halvtimme kvar tills det är dags.

Vem vet vad som händer innan jag uppdaterar igen, så jag lägger upp en bambuserruta där det kan dyka upp ett klipp eller två tills jag uppdaterar igen.

Två timmar kvar tills Globen. Skönt. Tid för att förbereda, äta något och lugna ner sig.

Ni förstår vilken bjudning vi står inför i kväll? Jag har börjat ana. Kanske beskrev Mikael Zackrisson saken bäst:

Idag har jag nog det. Och vi går hela vägen:

Under kvällen livesänder vi styckvis av konserten med bambusertelefonen, så att ni kan uppleva konserten på distans – genom en dimmig mobiltelefonobjektiv. Vi fotar konserten och mingelbilder som vi lägger upp på Flickr, och på vår Facebook fanpage (så att du kan tagga dig själv – i efterhand). Jag uppdaterar den här bloggen kontinuerligt och försöker beskriva stämningar under konserten och kanske en och annan intervju.

Och så twittrar vi. Som tokar. Tillsammans med alla andra i publiken. Är du på plats i kväll, eller skriver något om konserten: Avsluta dina tweets med #kfgloben så samlas de i den lilla ruta jag har klistrat fast under översta bloggposten i den här bloggen. Ser du? Den ligger där i alla fall. Och så hjälps vi alla åt att recensera konserten – i realtid.

Det kommer att bli en fantastiskt spännande kväll!

Vi som upplevde Kirk Franklin förra året har ett minne för livet tillsammans. En oförglömlig kväll. En konsert som var mer gudstjänst, mer allsång, mer deltagande än framträdande. 2500 av Sveriges mest hängivna gosplarne stod tillsammans och kunde varenda ord, varenda stavelse, i varje låt han framförde. Och i improvisationsdelen, när Kirk Franklin bjöd in publiken att önska låtar, önskades det låtar som han knappt mindes att han hade skrivit. Än mindre hans band.

Han var häpen. Tog sig för pannan många gånger om. Musikerna bytte instrument med varandra, konserten avslutades mitt i en takt, de_ville_inte_gå_av_scenen. Vi fick en känsla om att vi varit med om något fullkomligt unikt.

Så första frågan var naturlig. Den behövde inte ens ställas av någon av de närvarande journalisterna. Konsertarrangören gjorde det åt oss: Vad minns du från förra gången du var här?

Kirk: Ahh… When was that? What was the name of that city? Orebroa? Ok. Ahh…

Och så där fortsatte det. Konsertarrangören försökte förtvivlat påminna ”You remember, you were up there for three hours? We had to drag you off the stage?”

Kirk: Ohh.. Ah…

Journalister försöker fylla i: ”Yeah, I interviewed you, and there was a castle…”.

Då klarnar det för Kirk: Ah, yeah! I remember the castle! Was that really in Switzerland?

Ridå.

Kirk kommer inte ihåg ett jota från konserten förra året. Han minns inte den stalkeraktigt hängivna publiken. Han minns inte Örebrobunkern som pressat in alldeles för många i en perfekt gospeltrång lokal. Han minns inget alls.

Förutom Örebro slott.

Vi var några som pratade lite om det där efteråt. Vad det kan bero på. Visst, han ursäktade sig med att det var ett extremt pressat schema och otroligt många stopp. Och så var det säkert. Men var kvällen så ordinär? Var den inte lika unik för honom som för oss? Uppenbarligen inte.

På något sätt så är kanske det storheten i hans artisteri. Hans totala närvaro. Att han får oss som är där att känna oss som de enda i världen. Som att det vi upplever är det bästa som hänt.

Sedan vill jag gärna tro att kvällen visst var unik. Att vi bara inte gav hans minne tillräckligt med ledtrådar.

Det blir spännande att jämföra den med ikväll.

Samuel Ljunbladh och Ole Börud tillhör, som sagt, det främsta vi har i Sverige när det kommer till Soul. Vi hyllar dem, skriver spaltkilometer om dem och när Samuel dansar med röda strumpor på folkliga fredagsprogram så dör vi lite. Av storhet.

Men när det var de båda artisternas tur att kliva in i presskonferensen var det istället pojkarna Ole och Samuel. Som ska få spela förband och nu beundrande fick lyssna till Kirks råd om hur man ska sköta karriären. Allt det där kan ni ju höra och se i inspelningen av presskonferensen.

Men efteråt fick jag också chansen att prata lite mer om det här. Om deras relation till Kirk. Om hur det känns att stå på en scen med så speciell publik.

Kolla här. Tre minuter avslappnad intervju med Ole och Samuel ihopkurade i en soffa. Om Oles metalbakgrund, Samuels nya skiva och förväntningarna inför kvällen:

Jag sitter här lite i chock. Visst. Presskonferensens första halvtimme var väl inte den mest hätska. Knappa tio journalister på plats där vi mest lindade in oss i gospelhistoria, fick ställa några frågor om hur att vara skapare och framförare av lovsång, och hur det sedan känns att under konserter stå i absoluta skottlinjen för all tillbedjan (bra fråga, va? Mycket stolt).

Men sedan. 40 minuter in. När det var dags för fotografering med Kirk och hans supporting acts – Nordens soulstjärnor Samuel Ljungbladh och Ole Börud – så börjar Kirk trigga Samuel. ”Sing something”, säger han. 

Samuel börjar flacka med blicken under några sekunder, samlar sig och försöker. Kirk blir tagen. Visst, på det där amerikanska teatraliska sättet. Men ändå. Tagen. Ber Samuel köra igen. Och nu har Samuel hunnit hämta sig något. Tar ett större grepp om situationen och gör riktigt bra ifrån sig. Kirk går i taket. Är riktigt imponerad. Börjar prata i termer som ”Blue eyes soul”.

Och vänder sig mot Ole. Som är betydligt mer skeptisk. Men försöker sig på också. Och nu blir det extas i Kirks gäng. Bland de samlade journalister. Och hos mig själv. ”Wow – vanilla soul!!” utbrister Kirk!

Själv sitter jag här och sliter mig i håret för att förstå hur jag ska kunna plocka ut bara de här sekundrarna från mitt nästan timlånga livesända bambuserklipp. Men det får bli senare.

För nu: Kolla in klippet från presskonferensen, låt det ladda och scrolla fram till minut 40 och hör när nordes soulstjärnor imponerar på världens största gospelartist.