Jag ska erkänna det direkt. Jag finner ofta något väldigt attraktivt bakom kvällspressens, iaf utåt så prydliga, tanke: Gör en tidning för folk. Engagera, skriv lättfattligt, exemplifiera och hjälp. Och granska.
Det är en journalistik som är på folkets sida och som jag rent av tycker är vacker.

Men så finns det riktigt lömsk journalistik bakom kvällspressen. Den där mammon styr, och där de för länge sedan sålt sin själ. Inte minst med det exempel jag tidigare nämnt. Men också i dag.

I fredags slog Aftonbladet upp stort ”Annorexiexpert: Charlotte Perelli är för smal”. Fine. Det må vara så, och kan (om man verkligen vill hitta något gott bakom en sådan löpsedel) till och med vara en fin hint om att det inte är ok att vara hur smal som helst.

Men så i dag lägger Aftonbladet upp ett ”gå ner i vikt med Charlotte Perelli” och förvirring, och äckelfaktorn är total.
Det är svårt att bli mer sellout.

Parsmos penna är något av det mest underskattade Dagen har. Eller så var i alla fall min reaktion när jag bara för någon månad sedan upptäckte de fantastiska serierna på opinionssidorna.

Att beskriva händelser från både ett lättsamt och humoristiskt sätt är ett klart underskattat sätt att nyansera en debatt (och tankesätt).

Därför är det med stor glädje vi i dag publicerar Parsmos penna på Dagen.se.

Allt gratis, och till en början, med det senaste halvårets teckningar. Varje vecka publicerar vi den nya teckningen från Parsmo.

Min favvis just nu är denna:

Tidigare i dag publicerade jag en text här om glasstestet som i dag dragits på stort på ett uppslag i papperstidningen.

En smålustig och ironisk text om hur jag ser feminim och småfet ut på en bild, och ytterligare en där IkonRichard och jag ser söta ut.
Strax efteråt kontaktar en vän utanför redaktionen mig och säger kort: Tycker du själv att du är rolig?
Denna vän är i många lägen både min bästa och värsta vän, men i alla lägen min mest sanningsenliga recensent.
Nej. Där lyckades jag inte helt, insåg jag, och tog bort posten.
Så berättar jag för min kollega händelsen, och självrannsakan. FolkUrban hör diskussionen och konstaterar ”Skönt att även du har gränser”.

Men ändå – för att stilla er nyfikenhet – här nedan är bilderna, och här är länken till Dagens stora glasstest (endast för prenumeranter), med en hel del tveksamma citat från undertecknad.

Under en tid har vi haft problem med hur Dagen.se ser ut i webbläsaren Opera. Även om det är en försvinnande liten andel som besöker oss med Opera (0,6 procent den här månaden) så är det skamligt att Dagen.se inte skulle fungera i alla läsare.

Felet, som bestått i att en svart rutan täckt mittenspalten, har funnits alldeles för länge, och beror främst på att vi inte uppmärksammats om den.
Så hjälps oss gärna i framtiden – ser du något som är fel, eller har du rapporterat och inget hänt, så hör av dig!

Andra småfix:
* Nu finns det arkiv till alla bloggar.
* Alla prenumeranter får varje morgon 00.00 ett mail om att tidningen som pdf har kommit.
* En Dagen-widget som du kan använda på din hemsida för att visa våra senaste nyheter finns tillgänglig:
http://www.dagen.se/dagen/Info/?ID=1

Carl-Henric Jaktlund, Dagens stjärnrecensent, har länge ropat om rättning i leden efter mina recensionsartade iaktagelser från melodifestivalen.

”Jag sätter ingen trovärdighet”, har han rasat, och ”du skriver för att ge dig själv rätt”

Igår talades vi därför vid i telefon där Carl-Henric kastade handsken.
– Vi ska duellera, sa han och målade därefter upp riktlinjerna.

I god tid innan den stora globenfinalen skriver vi både en lista på vilka som vinner samt vilken ordning övriga bidrag kommer publicera sig. Den ska göras tidigt så vi inte kan påverkas av externa experter.

Jag har godtagit duellen, och sitter nu och mentalförbereder mig för att känna in hela svenska folkets kärlek, röster och tyckanden.
Det här blir viktigt. Det här blir the ultimate test, drömduellen, creme de la creme(?).

Fler detaljer om detta spektakel av historisk betydelse kommer inom kort.

Jag har, precis som tusentals andra, sett debatten mellan ateisten Christer Sturmark och Livets Ords pastor Ulf Ekman, här på Dagen.se
Men medan de flesta lyssnar intensivt och nära på debatten, är allt jag kan tänka Ulf Ekmans näsa. Eller, ja, hans sätt att andas genom den.

Varje gång han har slut på luft och behöver andas in, använder han näsan. Det ger ett speciellt ljud som gör hans sätt att tala mycket karaktäristiskt, men det tar också mycket fokus.
Så istället för att analysera vad som egentligen sägs sittar jag och undrar: Tänker han på det själv? Störs han av det? Tänker ibland ”nä, nu andas jag bara genom näsan igen, så det låter så där högt och snusigt”? Var han förkyld?

Ja, eller så kan det ju bara vara en omedveten ticks.

Vi har under en tid försökt hitta olika lösningar på hur vi på ett enkelt sätt kan bildsätta våra artiklar på Dagen.se.
När man är en liten webbredaktion är det en tidskrävande uppgift som behöver göras per automatik, i den mån det går.

Vi tror nu att vi har hittat en bra lösning, men det är en del kodning och grafiska lösningar som väntar innan vi kan släppa det och därför dröjer det ytterligare tid.

Så tills dess bildsätter vi nu artiklar manuellt. Den absolut överkvalificerade PraktikantSimon har nu satt sig och börjat arbetet med att bildsätta dagens artiklar, och sedan fortsätter vi i den mån vi hinner och kan.

Förhoppningsvis blir vi ett ännu attraktivare Dagen.se.

Nyheten om Hans Johanssons plötsliga och oväntade död har berört en hel kristenhet.
På drygt två dygn har artikeln om Hans Johanssons borgång klickats upp som de senaste 30 dagarnas mest lästa artikel, och gårdagens statistik visade på hur chockerande nyheten varit.
Besökaren tycks ha återkommit till artikeln gång på gång, liksom för att försäkra sig om att det verkligen hänt.

Och visst känns allt märkligt. Även för oss på redaktionen. Vi har – uppenbarligen – alla någon slags relation till mannen som hade förmåga att tala till och engagera alla generationer.

Jag har, liksom de flesta frikyrkouppvuxna i min generation, lyssnat till hans sylvassa bibelstudium på festivalen Frizon. Jag minns inte särskilt mycket av vad han sa, men minns att jag imponerades av hur han lyckades förmedla ett ärligt och nyfiket sökande efter Gud som smittade.
Att han nu, vid en ålder av 57, ska behöva dö. Under en joggingrunda. Det känns obegripligt.
Själv finner jag störst stöd och förståelse för det obegripliga i något som Tomas Sjödins ska ha sagt:
Det handlar inte om att någon dött i förtid, utan hunnit leva ett helt liv. Deras liv.

Det räckte med en blick från Bengtzing, och en paljettklänning (eller var det en topp?) från Perelli för att inse att gårdagens utgång skulle vara gäspande förutsägbar.

Då var detaljerna roligare.

Som när den fiolspelande Calaisatjejen slutade, men fiolsolot  fortsatte spela.

Eller när doldisdeltagaren Daniel Mitsogiannis av Luuk presenterades hans främsta bedrift som ”mannen som sjöng in demon till Cara Mia”.
Var det någon som lyckades lyssna på hans sång istället för att jämföra vilken flopp Cara Mia hade blivit med denne man?

Eller Nordmans medeltida krock. Nyckelharpa, kedjor och medeltida dans. Och mitt i all denna djupa till smått bajsnödiga försök att verkligen få till en medeltida stämning dyker melodifestivalens körare, med Christer Björkmans pojkvän i spetsen, upp bakom och vickar rumpan i takt med musiken. Ridå.

Eller Luuks dansnummer. Hade Björns kortats? Refuserats? Varför fick Luuk hoppa in med detta nummer? Var det ytterligare ett försök från SVT att visa att man tar sitt ansvar som public service och slänger in finkultur mitt i fulkulturens högborg (jag är för övrigt bensäker på att detta är anledningen till att de svåra dansarna har funnits med överhuvudtaget)?

Roligast till sist: Mohikanmannen som alltid sätter på micken på de som går vidare. Ni vet? Rakad på sidorna av skallen, med massa blonderat hår som en tuppkam.
Kvällen till ära drog han på sig en tisha med ”Jag gillar hårdrock” skrivet över hela ryggen.
Man kan riktigt föreställa sig hur han vecka efter vecka, år efter år blivit hånad för att vara melodifestivalvinnarnas lakej. Hur hårda killar med i nitade jackor skrattat åt honom när han kommer hem och försöker försäkra att han inte bytt sida. Att han fortfarande älskar att avgrundsvrål och kängpunk.
Hur det till sist gick så långt att han tryckte upp en t-shirt.
Bara för att undstryka för hela Svenska folket ”Jag är här för pengarna, inget annat.”

Mycket roligt.

Så var det med det.
Godsöndag!

Carl-Henric Jaktlund skrockade när vi möttes på redaktionen i veckan. Han skrockade och skrockade, och fick mellan de skrockande skratten fram något om att min text om melodifestivalen mer än något annat var en ursäkt för att ge mig själv rätt. Skrock, skrock.

Därför kommer jag denna kväll inte göra förhandsgissa. Inte synas. Inte höras. Jag kommer vara tyst och inte alls tycka till om Idol-Sibel, eller produkt-Bengtzing. Inga förhandslyssningar, inga taffliga förhandsanalyser. Möjligtvis inte ens skriva om festivalen efteråt. Möjligtivs.
Och jag vet att ni är hundratals där ute som kommer sörja detta. Men bär då med er i tanke:
Det är Carl-Henric Jaktlunds fel.

Ha så roligt ni kan i kväll.