Historiens vingslag slog i dag under lunchen, när Dagens meste anställde, Tor Carlid, drog en anekdot från sin snart 40-åriga karriär på tidningen.

Det var i slutet av 80-talet och ett brev kom från Walt Disney. En medarbetare från Dagenredaktionen inbjöds att vara med på en representationsmiddag i Florida i samband med invigningen av en ny Disney nöjespark.

Det var väl trevligt, tyckte dåvarande nyhetschef, och gav uppgiften till Tor Carlid.
Därefter började telefonen ringa. Disney ville fixa inför hans ankomst och bad bland annat om måtten på Tor, för att skräddarsy en smoking.
Trevligt tänkte Tor, och reste till Florida.

Väl framme möttes han av femstjärniga hotell lyxigaste service, och en smoking som låg och väntade i hotellrummet. På kvällen hölls en pampig bankett och långbord dukades. Tor Carlid satte sig till bords och samtidigt som Burt Reynolds och andra Hollywoodstjärnor gick runt och hälsade på gästerna, började Tor Carlid bekanta sig med sina bordsgrannar.
En efter en en presenterade sig som representant från högt ansedda tidningar runt om i Europa. Han pratade med fler, och förstod att det bara var en person från varje land, och då representerade den största dagstidningen. Han började ana vad som hänt och tassade fram till arrangören.

– Är jag ensam svensk här?
– Ja.
– Jag är rädd att ni kanske gjort ett misstag. Jag kommer från Dagen. Vi har en upplaga om 25 000. Kanske ni tänkte på Dagens Nyheter? Sverigestörst med upplaga över 500 000?
– Ja, det har vi kanske, men nu är du här. Sätt dig och njut.

Och det gjorde Tor Carlid. Men däremot fick han lämna smokingen i USA.
– De kanske använder den i någon film, skrattar Tor åt minnet.

Själv är jag mest nyfiken på om killen som hade hand om pressinbjudningarna fick behålla jobbet.

En av Dagens allra ädlaste uppgifter är, enligt mig, att vara en kristen röst i samhällsdebatten, och uppmuntra sina läsare att vara detsamma. Det görs dels genom att ge ett brett perspektiv på våra nyheter – så du kan bilda dina egna uppfattningar och åsikter.
Dels görs det genom att under varje artikel erbjuda andra bloggares syn på saken.

Men för att påverka och vara en kristen röst räcker det inte att skriva bloggposter som hamnar på Dagen.se och läses av en mindre ankdamm. Då behöver man nå bredare.

Men det är lätt att nå bredare, och till exempel synas på bloggvärldens alternativa ”löpsedlar”!

Här kommer därför några måsten för dig som är bloggare och vill nå längre och fler med din blogg:

RSS-ping
En oerhört smidig tjänst. På Rssping kan du registrera din blogg, och så skickar sajten automatiskt ut en så kallad ”ping” till alla bloggvärldens stora sajter så fort du skrivit något nytt. Nyligen.se (som är navet för knuff.se och ett halvdussin andra portaler), Twingly, Tailsweep, Technorati, är några av de sajter som kan pingas härigenom. Registrera dig genast!

Bloggportalen
Även om bloggportalen Knuff.se är den allmänt sett mest respekterade webblöpsedeln, är Aftonbladets portal Bloggportalen icke att föringa. Spring in och registrera din blogg här. Lätt värt de minuter det tar.

Bloggtoppen.se
En portal som bygger på att du delar med dig av dina besökssiffror. Sajten listar sedan de största bloggarna inom olika ämneskategorier.
Lista dig här för att hittas av fler inom samma intresseområde.

Men vad du än gör, glöm inte att regga din blogg på Rssping! En strålande tjänst.

Och har du frågor kring vad jag pratar om får du gärna kommentera nedan. Vi hjälps åt!

Har ni sett? Nu har alla bloggposters adresser på Dagen blivit textlänkar. Den förra posten om Maradona och gänget har tex: http://www.dagen.se/blogg/emanuel/2008/05/guds-hand-avhuggen-och-pressetik.html

Detta görs av två skäl. För det första för att det ska bli enklare att förstå vad de olika länkarna handlar om, och för det andra för att Google lättare ska förstå vad det handlar om.

Nästa steg är nu att göra alla våra artiklar till textlänkar.
Men dont worry. Det här innebär inte att dina tidigare länkar till någon av Dagens poster kommer sluta fungera.

För övrigt: Har du sett Parsmo serie idag angående de senaste dagarnas nyheter om att vi privatsurfar en timme om dagen? Kunglig!

Maradona avslöjar i dag att han skulle ge sin högra hand för att få träffa Julia Roberts. Eller rättare sagt det som Maradona själv kallat ”Guds hand”.

– Jag skulle vilja ha möjlighet att ta en promenad med Julia Roberts och skulle hugga av min hand för det, till och med handen som jag använde när jag gjorde mål mot England, säger Maradona enligt Reuters.

***

De senaste dagarnas stora nyhet i bloggosfären är Niklas Strömstedt som gjort ett klassiskt medborgajournalistiskt grepp. Han såg, än en gång, hur skvallerpressen ljög. Nu om att han förlovat sig med sin vän, och att de dessutom rest till Grekland. Allt var påhitt.

Så han ringde upp tidningens ansvarige utgivare, spelade in samtalet och la sedan ut det på sin blogg.

Ansvarig utgivare: Mmmm….så ingenting i artikeln stämmer då?
Niklas Strömstedt: Nej
Ansvarig utgivare: Men Jenny har ju sagt att ni är ett par. Till Aftonbladet.
Niklas Strömstedt: Hon har sagt att vi känner varann och att vi ses ibland. Precis så.
Ansvarig utgivare: Så ni har inte varit i Grekland tillsammans?
 Näe aldrig.
Ansvarig utgivare: Och ni ska inte förlova er?
Niklas Strömstedt: Näe. Och inga ringar har jag köpt heller. Visst är det konstigt att det ändå står så i din tidning. Du vet väl vad som står i din tidning? För du är ju ansvarig…

Läs hela samtalet på Niklas Strömstedts blogg.

***

Expressen drog ett löp häromveckan om att en popstjärna tagit sitt liv. På samma löp satte de en bild på artisten Hästpojken, som däremot inte hade tagit sitt liv.
Nu får Expressen betala, skriver Resumé.

(bild från Resume.se)

Fick ett mail med det här fimklippet.

På något sätt skulle det kännas så oerhört befriande.

En dag utan nyheter.

Det har kommit en hel del respons efter att jag skrev min bloggpost om Todd Bentley och Floridaväckelsen.

Det är intressanta och reflekterande kommentarer, med olika slutsatser.

Några upprörs av Todd Bentley och menar att han är en bluffmakare. Andra menar att vi behöver sluta ta ställning och istället borde tacka och ta emot den Gudagivna väckelsen.

En ”Kjell” menar (efter att två gånger påpekat att jag är ung och oerfaren) att väckelser kännetecknas av helanden och mirakel (och ”inte så sällan lätta konkreta puffar i pannan eller bröstet”).

”Zammy” menar att Gud ger till den som ropar, och verkar mena att Gud är viktigare än budbäraren i väckelsen.

Alla dessa kommentarer är bra. Det visar att vi själva funderar och reflekterar och tar ställning. Det är det viktigaste.

Men mitt i allt det här väcks en större fråga. Spelar det ingen roll vilken teologi eller bakgrund budbäraren har? Är det viktigaste de övernaturliga yttringar som följer budbäraren?

Ett bra exempel här är evangelisten Marjoe Gortner. Har ni hört talas om honom? Mannen tränades till evangelist redan vid fyra års ålder, och reste sedan runt i USA på väckelsekampanjer under 40-70-talet följd av helanden och andliga manifestationer. Men allt handlade om pengar.

Först för hans föräldrar, som visste att när människor var i andlig trans var de villiga att ”offra” stora summor pengar till evanglister, och sedan för Marjoe (som var hans ”artistnamn” ihopsatt av Maria och Josef).

Marjoe blev tonåring och snart över 20. Han drog in stora summor pengar, och till slut saknade Gud betydelse. Han kunde framkalla allt utan Hans inblandning. Tårar, helanden, och andedop.

Han förlorade tron på Gud. Men fortsatte turnera ändå. Kunde göra en ”crusade” ett halvår, och sedan leva gott på pengarna resterande 6 månader.
Tills han ett år inte kunde leva med sitt samvete längre.

Han bestämde sig för att göra en sista turné där han skulle avslöja allt. Han tog med sig ett kamerateam och sa till mötesdeltagarna att det handlade om en dokumentär om samfundslös tro. Bakom kulisserna beskrev han skeenden för kamerateamet, hur man framkallar andedop (”ställ er i ring och ta dit massa som kan tala i tungor, be de ropa högt, och till slut blir trycket så stort på den som inte kan, att han måste börjar pratar i tungor”) hur han vet exakt när han ska ta upp kollekt, och hur en kollega tipsade honom om hur man strategiskt kan lura till sig stora mängder pengar med allmängiltiga ”profetiska budskap”.

Marjoes film fick samma år en Oscar för bästa dokumentär. (se ett skrämmande klipp från filmen längst ned i posten)

Marjoe är något av det mest råa och hänsynslösa jag sett eller hört talas om. Men trots att den bar den där goda frukten som Bibeln ber oss hålla utkik efter det bar hans kampanjer frukt av mirakler, helanden och andliga atmosfär. Han behövde inte ens knuffa människor för att de skulle ”falla i anden”.

Hur ska vi ställa oss inför detta?

”Ta emot det goda från Gud”?

Se det som att han är använd trots att han föraktar det mesta som Bibeln och Gud står för?
Hur ska de som upplevt sig berörda från Gud tänka? Var det inte Gud som var där?

Jag vill inte hävda att Todd eller Flordiaväckelsen är en 2000-talets Marjoe, men jag vill understryka att det omöjligt går att sätta likhetstecken mellan under, tecken och en Gudsman (eller ens sund teologi).

Och den nästan hopplösa frågan kommer naturligt: Låter Gud sig användas på övernaturliga sätt av vem som helst?

(Klipp från filmen ”Marjoe”)

Imorgon åker Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund till Israel tillsammans med 80 Dagenläsare. Och under resan kommer hon varje dag blogga om sina upplevelser i ”Det heliga landet”.

Resan är en förmånsresa som prenumererande läsare kunnat köpa till ett förmånligt pris och med på resan följer även Dagens förre chefredaktör, Daniel Grahn.

Kul med rese- och Israelblogg, tycker jag (som för övrigt också är rejält avundsjuk på att få resa till värme – i tjänsten!) och säkert du som läsare också.

Och undrar du varför nu just Israel skulle vara så speciellt för så många kristna så finns en föredömligt bra förklaring på detta i vår artikel ”Israel for dummies”

Elisabeths Israelblogg kan du följa på hennes vanliga blogg.

Nu hakar även Smålandsposten på att Bambusa. Just nu (kom in och kolla) sänder de sitt redaktionsmöte för nöjessidorna. Allt för att läsarna själva ska kunna känna sig mer delaktíga i utformningen av tidningen.

Tidningens chefredaktör, Magnus Karlsson, skriver på sin blogg om hur läsare förr i tiden kunde knalla in på redaktionen och tycka till om saker, ge tips och vara mer delaktiga i tidnignens utformning. Så är inte fallet längre, och med Bambuser hoppas man än en gång att läsaren kan knytas närmare.

Ett extremt modigt och vågat experiment.

Jag kommer sitta bänkad och se och lära.

Det var länge sedan jag var så ambivalent inför en större kyrklig händelse. Jag som annars har så lätt till snabb slutsats..

Men är Todd Bentley, som leder Floridaväckelsen, en villolärare? En av dem som Bibeln varnar för? Som gjorde mirakler likt Jesus (t.o.m i Hans namn ) – fast inte i Hans kraft?

Eller är det bara en snubbe som tagit Jesus och Bibeln på fullkomligt allvar, och helt plötsligt fått… ja, en väckelse?

En frikyrkovärld svältfödd på 1900-talets väckelser kanske gärna väljer det senare alternativet. Kanske för att det passar in på de profetior som månatligen kommit i kyrkor sedan början på 80-talet.

En längtan om att Gud återigen ska verka på det sätt som Bibeln beskriver. Helanden, mirakel, och en påtaglig andlig närvaro.

Det är här det blir så svårt för oss som på avstånd iakttar händelserna. För det är andliga, subjektiva händelser som blir dårskap hur det än återberättas.

Kanske är det då bäst och nödvändigast att göra så som David Wingren har gjort i Dagens artikel. Att försöka granska vad som ligger bakom – teologin. Det är en av de få saker som är konkreta och lätta att jämföra med Bibeln.

Det hjälpte åtminstone mig när jag, än en gång, gick igenom filmkllippen från Florida.

För där framträder nu än tydligare personen Todd Bentley. Todd är mannen som sett Jesu bruna ögon, sandaler och blivit andetransporterad till Australien. Todd är mannen som känt ett behov att bli blickfång genom att fylla kroppen med tatueringar. Todd är personen som säger ”bli frisk”. Det är Todd som med predikanthand knuffar de sjuka till golvet.

 
Jesus verkar helt enkelt drunkna i personen Todd Bentley.

Det handlar såklart om min subjektiva tolkning kring något där det viktigaste är att du själv tänker till.
Men det finns en fara i att hylla en ”väckelse” bara för att helanden uppstår. Det finns inget mer heligt i helanden. Men det är inte konstigt att många åker dit. Människan älskar övernaturliga grejer.

Jag minns min fråga till en pastor i en liten by i Zambia, där jag arbetade under ett år. Vi hade precis kommit hem från en gudstjänst där de mest otroliga andliga manifestationerna tagit palts och jag var förundrad.
Jag frågade om det häftigaste han hade varit med om. Pastorn tänkte en stund innan han svarade; ”När människor blir frälsta”.

Jag blev helt ställd. Påmind om hur märkligt mitt västerländska Jag var. Det som mätte framgång i hur många under och mirakel vi bevittnat eller uträttat.
Vi är så inställda på att andlig framgång mäts i fysiska yttringar att vi glömmer det största undret – när någon tar emot Jesus och upptäcker att en kontakt med den övernaturliga makten är livets yttersta mening.

Och vad händer med dem som aldrig blir helade? Hur ska de möjligtvis kunna inkluderas?

Som en kontrast till det budskap Todd (medvetet eller ej) predikar får du gärna att ta del av den här filmsnutten från Nick Vujicic. Nick föddes i Australien utan armar eller ben. Och trots att han både ville ta livet av sig och inte såg någon mening med att leva reser han idag runt i hela världen för att berätta att Gud handlar om något annat än ett övernaturligt fysiskt under.

”Jag tackar Gud för att Han sa nej när jag bad honom om armar och ben./…/ För jag står framför er i dag som ett bevis på Guds nåd, kärlek och perfektion. Det är inte omständigheterna som behöver förändras – det är våra hjärtan som behöver bli fyllda av den Helige Ande.”

Se gärna hela klippet. Se det från 6 minuter om du har ont om tid. Och har du panik, se ändå den sista minuten.
Det är viktigt i en tid då vi så ofta glömmer, eller inte förstår, varför Jesus bad dem han helade att hålla det för dem själva.

Jag åkte tunnelbana i den värsta ruschen i dag. Det är något av det värsta man kan göra i Stockholm. Kliva in i vagnar utan våra åtminstone halvmeters avstånd till varandra. Känna varandras lukter och komme i ofrivillig beröring.

Men så påminns jag av ett youtubeklipp hur välsignad jag är.

Sillar har det luftigt i konservburkarna i jämförelse.