Helt plötsligt dyker någon från Frizon upp med en bricka mutbullar, mutmuffins och mutgodis. Hela det korrupta pressrummet tjuter av lycka. Wille kastar sig över en muffins och utbrister ”det här är mitt lyckligaste ögonblick hittills!”.

Uppenbarligen är det uttryck av desperation från Frizonledningen. De försöker boosta recensionsbetygen och få muntrare bloggposter.

De försöker korrumpera oss.

I det sammanhanget vill jag bara tydliggöra att eder bloggande journalist inte ätit en enda muffins. Jag äro och förblivo omutbar, självständig, frihändig, obändlig. Bra.

Men rätt fikasugen.

Jag hade tänkt att skriva om att det inte hade regnat. Och att det är sol och tryckande hetta. För det var det.

Men så visade det sig att det har regnat. Och alldeles nyss började det igen.

Crap.

Några 100 millimeter regnade dock inte i natt. Men tillräckligt mycket regn för att ett 300-mannatält (säger man så?) fick tas ned. Numera finns således inte Bildatältet. Krismöte i morse, tydligen. Ingen aning hur de ska lösa det där. Dagens spelningshöjdpunkt, Fyra bugg, ska ju spela just där. Det där måste de lösa.

Och vädret just nu?: Regn. Mycket regn.

Samtidigt som Kristen cup kör tiforegn och bengaleldar. Det får man säga var riktigt effektfullt.

Uppdaterad: Det var tydligen Teatertältet som tagits ned. Således kan höjdpunkten Fyra bugg köra som planerat. Värre blir det för teatersportens. Kvällens andra höjdpunkt.

Det spelas fotboll här på Frizon. I något som kallas ”Kristen cup”. Det är ett fyndigt namn tycker jag.

Vad som är mindre fyndigt är namnet på fotbollsarenan. ”Maranata Memorial”.

Vad är tanken där? Vad är det man vill minnas?

Mina memories av Maranata är, i tur och ordning: Slutenhet, Barnaga, sexövergrep.

Vilket av minnena vill man hylla? Eller lever jag i mögliga fördomar om en rörelse som gjorde mer gott än jag förstått? Eller är det ironi? Jag blir gärna tillrättavisad här.

Min tes som jag bearbetar just nu är att det är Målle man vill minnas. Ni vet Målle? Lindberg? Han med yvigt hår och cowboyhatt? Han kan ju vara värd att minnas. Inte minst med sina spektakulära entréer och sånt.

Tesen förstärks av att man till invigningen av Kristen cup enligt ryktet hade hyrt en helikopter som skulle släppa ned matchbollen. Men vädret förstörde.

Jaja. Har ni någon information här tar jag villigt emot.

Ni anar inte vad som nyss hände. Jag skulle bara köpa en kaffe och macka och gissa vem som står där och tar betalt? IDOL-FELICIA!

Ni tror mig säkert inte. Men som tur är har jag bildbevis:

Jag vet. Det är lite otydligt. Men jag lovar. Det är hon.

Och hon var precis lika trevlig i verkligheten.

Däremot sjöng hon inte. Jag hade önskat det. Att hon sjöng. Där i matkön. Varför inte, liksom? Hon är så bra på det.

Wilhelm Blixt, Dagens reporter på plats, kommer upp till pressrummet. Småbesviken över att hans intervju med Blindside blivit inställd.

Anledning?

De ska be en timme.

Det är rock’n’roll – kristenstyle.

Visst är det kittlande? Det här med att kalla någon CP? Det är så förbjudet det kan bli. Och när Jonas Helgesson i ”Förtältet” intervjuades om sitt liv och sin bok så märktes det att det tog en stund innan de samlade visste hur de skulle förhålla sig till det.

För han skämtar, den där Jonas. Och är rolig. Riktigt rolig. Men mellan orden tar spasmer plats och det tar en stund innan han kommer till sin poäng. Och under den där tiden hinner man tänka rätt mycket. Intervjuaren verkar fundera på om hon verkligen kommer uppfatta alla ord han säger, publiken om det verkligen är ok att skratta när Jonas drar ett skämt om något kroppsligt cp-problem.

Till en början blir det ”ååh”-känsla på skratten. ”Vad gulligt – han kan skämtaTills man tycks förstå att han faktiskt är som vem som helst. Med grejen att massa spasmer i kroppen gör att den inte lyder honom riktigt som han vill. Det är en intressant process att iakta. Där publiken till sist inser just det: Att Jonas är som dem. Till sist blir publiken så bekväm, och skratten desto mer naturliga.

Och det är egentligen precis hans budskap. Att Jonas är Jonas. Inte definerad efter hur han ser ut eller pratar. Utan för den han är.

Otroligt fascinerande människa.

Det blir att gå på hans stå-upp ikväll också.

Det har varit något slags stormöte här på Frizon. Gudstjänst.

Men det vet jag inget om.

Jag har suttit utanför. Och druckit kaffe. Förbjuden kaffe. För så fungerar det här. När det är gudstjänst stängs allt annat ned. Som att det blir söndag. Ingen ska underhållas samtidigt som det är gudstjänst i ladan. Ingen ska få kaffe. Ingen ska brottas i stora sumodräkter. Ingen klättervägg. Ingen musik spelas.

Det är en god tanke på ett sätt. Samtidigt som det kan kännas aningen fascistiskt. Inte sant?

Själv satt jag i alla utanför gudstjänsterna med en tilltiggd kaffe och pratade med vän.

Rebellartat. Så tänkte jag åtminstone som yngre. Att det var avfällingar som gjorde andra saker när det var stormöte. Att de som gick och drog i korridorerna på nyårskonferensen istället för att stå med uppsträckta händer under stormötets lovsång var de som hade det lite jobbigt med Gud just nu.

Nu vet jag bättre. De var bara sugna på en kaffe och snacka lite.

Jag har fått ett presskort. Det ger särskilda minnen.

Första gången jag var på Frizon var för fyra år sedan. Jag arbetade som distriktsungdomskonsulent (den längsta arbetstitel jag någonsin haft) inom Frälsningsarmén och var här i en egenskapad mission om att göra Frälsningsarmén mer ekumeniskt.

I mitt arbete ingick dels att skapa arrangemang för unga i mitt distrikt och i samfundet i stort och jag var urbota trött på att vi hela tiden isolerade oss. Att vi, istället för att se att det fanns församlingar hundra meter bort, skulle samla 50 pers från 12 städer för att prata om Jesus. Det är klart att det gav en slags samfundsidentitet (och att det var viktigt för ett krympande samfund) men samtidigt isolerade det och utarmade våra få goda ledarresurser.

Kvar stod vi allt som oftast utpumpade och med en känsla av ”är vi inte fler?”.

Min idé var därför att åka till Frizon och skriva ett reportage om festivalen till Frälsningsarméns interna tidning. Förhoppningen var att det skulle spridas ringar på vattnet om ett arrangemang där ledare och unga kunde komma för att fylla på, möta nytt och inse – Vi är riktigt, riktigt många; riktigt, riktigt vanliga; och vi har riktigt, riktigt kul.

Jag skaffade ett presskort, åkte hit, skrev mitt reportage och ungdomsenheten på Frälsningsarmén blev riktigt arga. Detta eftersom Frizon året efter krockade med det årliga ”Sång och MusikSkolan”. Hur kunde vi styra bort våra ungdomar från vårt eget arrangemang?

Jag suckade, skakade på huvudet och insåg att man inte förstått någonting av det jag försökt säga om både Frizon och ekumenik.

Allt det där kommer tillbaka till mig när jag ser det där presskortet.
Och så blir jag glad. För jag vet att Frälsningsarmén nu är här. Med många från hela Sverige. De slår upp tält och umgås över samfundsgränser. Hittar nya vänner och inser att den tro de får kämpa hårt för i en skolvardag här helt plötsligt får en Frizon. En boost till och med.

Det känns vackert.

Jag är på plats! Och det regnar inte! Kan vara en av de första gångerna hittills denna semester.

Har hittat upp i något pressrum som närmast kan liknas något från ryska efterkrigstiden. Skynken istället för dörrar, ensam glödlampa i taket, råttskit i hörnen och rangliga tillfälligt uppställda bord. Allting skavt och använt.

Men vi är ju på det som annars kallas ”Torp”. I den kontexten känns det här helt naturligt.

IkonRickard är här. Han sitter och guidar mig genom programmet idag. Känner inte till en enda akt.

Rickard försöker förklara. Jag skakar uppgivet på huvet.

Men så inser jag vem Jonas Helgeson är. Han som vann vår 100-lista över bästa förebilder i julas. Och det får man inte missa. Ju

Så nu går jag på det.

Hejsvej.

Jag som trodde jag skulle fly regnet. En timme in på färden till Örebro regnar det så kraftigt att jag måste stannna bilen. Trots fullt tryck på vindrutetorkarna går det inte att se 20 meter framför.

Det här skulle kunna nedslå vem som helst. Men inte er tappre Frizonlycksökare

Strax fortsätter färden in bland nerkiska skogar. Om det så innebär att jag får gå de sista tio milen. För någonstans där inne hägrar ett förlovat land med rättvisemärkt cola och flytande burritos.