Nimbus var ju bara ett namn på en kyrka! Som Filadelfia är på en pingstkyrka. Göteborgarna vid kusten är helt enkelt lite fantasifulla och namnger sina kyrkor andra saker än ”Missionskyrkan”. Kul!

Kyrkan är uppdelad i två. Dels en stor hall, vad man får anta är till för dans och konsert, där man minglar och lyssnar på band. Om man vill. Och Christoffer Hiding var här! Men han duckade för alla mina overheadfoton.

Sen finns en kafédel i en byggnad bredvid. Här springer folk emellan, för att det är ett sådant hysteriskt regn. Men i denna del finns också de kända räkmackorna! Men vilken kö! Och vilket regn!

Under kötiden fick jag också chans att iakta denna plats, denna köttmarknad. Vilken fantastisk sociologisk grej det är!

De flesta är i åldern 18-26. Alla smyckade med olika former av kristensymboler: Kors eller jc-kläder. Uppenbart uppklädd för kvällen. För att möta likasinnade. Det är en slags pågående passivt ragg här. Som att komma tillbaka till mellanstadiet. Det är blickar som dröjer lite för länge, kramar som är lite för ömma, och slag. ja, slag. Det är tjejer som slår med öppna händer över mäns bringor, och killar som ger lätta knuffar på tjejer. Kroppskontakt.

Det är som på krogen fast med alkoholen utbytt mot lingondricka och zingo. Och jag kan inte bestämma mig för om det är komiskt eller idealiskt? Vilket som blir bäst, ärligast? Klart är att det åtminstone blir trevligare, och med mindre alkoholidiotiska grejer.

Tillbaka till kön. Efter en timme var det min tur. För att bara upptäcka att räkmackorna var slut! Jag blev rasande, slog med händerna ovanför huvudet, viftade med mitt presskort. Lovade att Göran Johansson skulle få höra om det här. Hur kan räkor ta slut i Göteborg? Det är som att ha slut på kalksten på Gotland! Slut på Löfbergs i Karlstad! Slut på Jesus i kyrkan!

Jag erbjöds en grillad foccacia istället. Det var jag hemskt missnöjd med.

Sen lämnade jag Nimbus. Åt sitt eget öde. Och fortfarande rasande över räkmackan. Tänk. Att detta skulle hända i Göteborg. Göteborg!

I helgen lanseras Pirate bays Ipredator. En tjänst som gör att du blir helt anonym när du laddar ner filmer, serier eller program från nätet. Om någon försöker begära ut dina uppgifter hänvisas du till en dator ägd av Piratebay. Typ.

Tjänsten är ett svar på de lagar som politiker försökt sätta upp för att stoppa illegal nedladdning. Ett övervakningsamhälle menar många. Och när många tycker samma sak så skapas sätt att kringå lagen. Ipredator.

Och grattis, Sverige. Nu har gamla pedofiler åter fått nytt hopp. Känner hur det spritter i kroppen när de hör hur media, experter och nördar lovar absolut anonymitet om de bara använder tjänsten.

Pedofiler som kanske tidigare avskräckts av att det varit svårt med absolut anonymitet. Fädrar som insett att risken att avslöjas varit för stor. Men nu finns den där. Tjänsten som garanterar att de aldrig blir upptäckta. Det är så ledsamt. Och tragiskt. Och det visar på en sådan okunskap hos politiker, att inte se större perspektiv, men kanske framförallt konsekvenser.

Tänk om man hade vågat tänka rätt. Att i stället för att kriminalisera en hel generation hade uppmuntrat lagliga alternativ.

Ipredator är en självklar lansering. Men det är med sorg vi tar emot den. Kan vi lära oss en läxa, politiker?

Aldrig fattat vad som är grejen med ungdomsmöten. Vad som är skillnaden mellan vuxna möten. Förklaringen man ger är oftast att de vuxna är bussiga och låter de unga få ett eget, attraktivt möte. Men jag tror mest det handlar om att äldre ska få slippa kompromissa med yngre.

Och varför ska det delas på unga och äldre? Om det är olika uttryckssätt man är ute efter att dela på kanske det snarare är det man ska dela på?

Jaja. Det var ett ok möte, om än med stora kontraster. Från det fantastiska I want you back till lovsång in i ett väldigt allvarligt, väldigt seriöst, väldigt eftertänksam, ord-för-ord-nerskriven predikan. 

Höjdpunkten? Nersläckningen. Regnet häller ner utanför och plötsligt dog all el i tältet. Utom ljudet. Mycket märkligt. Och predikanten bara fortsätter. I samma lugna, sakliga stil. Och frågar något försynt ”Hör ni mig”? Och fortsätter, med hjälp av någon som kommer fram och lyser upp hennes nerskrivna predikan med mobil.

Jag fångade en liten del av det med flipen:

Och just det, måste berätta det där med förbönen. Förbedjare ställde sig i varje gång i slutet av mötet för att vara tillgängliga för den som ville ha hjälp av någon att be, formulera en egen bön osv. Och så kommer instruktionerna ”Vi uppskattar om tjejer går till tjejer, och killar går till killar”. Handpåläggning ni vet.

En av mina stora förhoppningar med mitt Hönöbesök var att gräva fram vad som händer kring en sådan här konferens. Vilka som tjänar pengar på denna kristna vallfärd. Hur kristna utnyttjas och hur smarta affärsmän kommer hit för att tjäna stora pengar. Och när jag minst anade det, på väg bort från ett kvällsmöte, får jag en exklusiv med en av alla dem som reser långväga (well, Öckerö) för att suga ut Hönöbesökare på pengar.

Hjälp, vilken skillnad!

Det som kallas ungdomsmöte tycks ha värvat allt vad som heter klass när det gäller musiker från missionskyrkan. Vad är grejen med att vuxna ska undanhållas detta? Skulle de uppskatta marschfyrtakt och dansbandsgung mer än detta? pffff.

Det är en tjej här som sjunger som en gudinna. Ja, i sammanhanget alltså. Det är nån slags upptakt till mötet och blir en Michael Jackson-tribute av rang. Kvinnan klarar av hela det där omöjliga introt utan att det faller platt. Och jag fipplar med kameran, glömmer av att jag har video och får till sist upp den för att filma slutet på det hela.

Nu pratar Lottie Eriksson. Och jag är hemskt oförskämd som sitter här och knapprar på dator samtidigt. Hej.

Det var ett ok kvällsmöte, men en bättre predikan.

På scenen stod en jättekör av gamla och unga som sjunger lovsång i så rak fyrtakt att det nästan känns armélikt. Det svängde väldigt lite, med andra ord. Och när det svängde så var det med dansbandsbas. Men den saken var av mindre vikt. Det var en häftig grej med den stora kören, att alla åldrar kunde mötas och dela lovsången tillsammans.

Åke Samuelsson predikade. Även om jag inte har växt upp med Munken och Kulan (barnkassett för min generation) känner jag väl igen rösten. Och jag anar att andra riskerar bli lika distraherade av saken som jag blir av att höra Lasse Nyhlén predika. Allt jag tänker och ser är en stor blå björn med det där fantastiskt smittande skrattet.

Men Åke är bra. Riktigt bra. Det är avskalat och enkelt och budskapet är lätt att ta till sig. I alla fall första halvan. Tills regnet börjar sippra ner i mer än bara min bänkkamrats knä.

Allra roligast är att den där gigantiska kören sitter kvar. Bakom honom. De bara satte sig ner vid predikans början och blev som en gigantisk fond. Det är lite som ett tal av en amerikansk president. Ni vet? Där de sätter människor bakom presidenten för att signalera till vilken målgrupp talet går till.

Eftersom det blev så dålig upplösning på bilden smet jag fram mot slutet av mötet för att ta bättre bilder. Och där fann jag dem: De heliga männen. De satt där längst fram i sidled, lite för att skilja sig. Jag tog ett eget foto på dem.

Men se det gillade inte Niklas Piensoho. Och gav mig onda ögat.

Jag tyckte jag var hemskt avslöjande och busig. Men så vände jag mig om. Och insåg att det knappast var för att vara heliga män som de satt där de satt. De fick helt enkelt inte plats i tältet.

Plötsligt var det ju genialt att ha både heliga män och en gigantisk kör uppe på scen. Det sparade säkert hundra platser!

Sen gick Piensoho fram, förbön gavs och jag sprang iväg för att hitta batteri till telefon och dator.

Nu börjar nästa möte. Ungdomsmöte. Det är min fjärde grej på min To do-lista. Så nu skyndar jag mig. Hej.

Jag kan känna att hela grejen var något överskattad.

Man har tydligen en tradition här på Hönö. En dryg timme innan kvällens stora tältmöte börjar ska man sitta i tältet. Vad man gör? Ingenting. Man paxar helt enkelt sin plats genom att bara sitta. Så tar man med sig en bok, telefon eller försöker prata med en granne. Det är så man måste göra för att få plats, helt enkelt.

Så vi har suttit här en dryg timme nu. Och väntat. Då var vi ändå sena. Och fick ett av tältets sämsta plats. Vid en stolpe med droppande vatten.

En av de andra killarna hade regnkläder på sig och fick ta regnstolpen.

Men nu börjar det! Det är Piensoho som leder. Och som någon mycket riktigt påpekade så är han kanske mer Mission än han är pingst. Jaja. Vi hörs sen. Kanske på det där raggarstället nimbus.

Kommentatören Simon var vänlig nog att skicka med en lista på saker man måste göra på Hönö:

Bra. Då har jag grejer att bocka av. Tips på plats har också gjort gällande att Nimbus (aka Köttmarknaden) ska vara något att se. Där träffas man om man är ung för att hitta hitta honor eller hanor att para ihop sig med.

Tydligen finns det något som heter ”parkeringen” som man måste iakta efter 01. Vi får se. Jag gick ju som bekant upp i svinottan.

Angående följande bild: