Jag måste åka hem nu. Jag hade tänkt skriva något om nattaktiviteterna här. Om de svettiga manskropparna som spelade nattvolleyboll i strålkastarsken till stora skaror tjejers uppskattning. Något om de pulserande dansgolven där dansen är minst lika intensiv och galen som en alkoholstinn nattklubb. Kanske även nåt om jc-kläder, smink och män med glest skägg.

Men det hinner jag inte nu. Jag måste bege mig tillbaka hem innan jag somnar. Så låt mig väldigt raskt betygsätta denna dag. Utan Hönökakor, utan ryggdunkar, eller något annat kreativt betygsystem. Jag använder mina fingrar i stället.

Så, hur många fingrar, av fem möjliga, får Frizon 2009?

Nä, dra mig! Fem fingrar plus ett bamseplåster!

Det är ni värda Frizon. Trots att ni drog nästan tio procent färre besökare i år. För ni har lyckats återuppfinna er själva, ökat mångfalden, problematiserat frågor som alltid antagits självklara och bidragit till att göra kyrkan och kristenheten till en allt bättre, mer komplex och friskare plats att finnas i.

Jag älskar er nog lite.

Uppdaterad: Och för att liksom knyta ihop säcken har nu Birros hyllningstext om Frizon kommit. Läs den här. Och glöm inte att fortsätta följa Frizonbloggen.

Det är Frizons enda seminarium om sex. Dagens systertidning, Ikon1931, arrangerar samtalet ”Ung kåt och kristen” (man måste älska den titeln) och det är smockfullt.

Fullkomligt smockfullt. 

Det är många fler än när Birro satt där i samma fåtölj. Men det är inte konstigt. Vad säljer bättre än sex?

Det är en sexolog och en pastor som svarar på frågor. Och när frågan kommer – igen – om vad man ska göra om man fortfarande är kåt, trots att man har sprungit ett varv på morgonen (rådet första gången frågan kom upp) så bryter sexologen tabut: ”Men onanera då! Vad är det som är så farligt?” Fniss, fniss i den sextonåriga publiken och så tillägget ”Men säg inte till mamma att jag sagt det”.

Nog om detta. Nu ska jag gå och se Tekla Knös comeback. Så efterlängtat.

Det här är Hanna.

Hon har hand om alla artister som kommer till Frizon. Det är därför hon har så många apparater. Alla artister som spelar här är hon ansvarig för. Att de går härifrån glada. Det är inte lätt. Vi är mitt ute i ingenstans, utan bekvämligheter eller hotell. Men precis som med resten av Frizon är även det här speciellt. Alla artister, Maia Hirosawa, Jonathan Johnsson och mindre studentband som The Fits får sova på samma gamla frikyrkogård, Götabro, några hundra meter från festivalområdet.

Några kravlistor är det inte tal om. Backstageområdet delas av alla, och där finns det lite bananer och kaffe.

Jag gillar det. Alla står lika inför Frizon, liksom.

Det är en hel del kommers kring Frizon, givetvis. Det säljs tröjor, väskor, muggar och prylar.

Och Jesushjärtan. Som man ska ha som stresskudde, säger mammonmannen som säljer det.

Blir du stressad, eller arg på Jesus, kan du krama den jättehårt och se så Jesusbudskapet nu ser ut:

Och just det – plåstret. Jag råkade osthyvla mig, hade bara ett plåster kvar och fick sedan linda tejp runt om det för att det inte skulle ramla av.

Jag är nästan ensam på redaktionen i dag.

Det är fredag och eftersom det inte kommer papper förrän tisdag så jobbar bara webb. Och det är så sjukt tråkigt. Fönstrena retas med helt fantastiskt väder.

Och jag sitter inne. Tänker på de som valde semester den här veckan. Tänker på hur jag förra året valde att ta ut semester hela augusti just eftersom _jag vet_ att det alltid är augusti som är bäst. Finast. Vackrast. Och att det bara är semesterhetsare och folk utan lugn som tar ut semester i pissväderjuli. Men hur _hela_ augusti då regnade bort. Hur jag fegade i år.

Och här sitter jag. Med all planerad semester slut och bara stirrar.

Jag försöker jobba. Läser Frizonbloggen.

Om de balla tishorna. Om Maia Hirosawas spelning. Om hur Marcus Birro står i frikyrkokidsens helgedom, Frizonladan, och svär. Jag fascineras av det. Jag älskar vad det säger om Frizon. Att festivalen inte är en frizon från en komplex värld där utanför. Att det inte är en bubbla.

Jag kollar twitter. Ser att Birro twitterälskar Frizon.

Jag kollar mailen. Birro mailar. Han är så full av intrycken från Frizon att han vill skriva krönika om saken.

Plötsligt står det klart: Jag kan inte vara utan Frizon i år. Jag måste bort från den dystert tomma redaktionen. Ut till den märkliga leråkern utanför Kumla!

Vad tror ni? Om jag tar bilen, datorn, mobilt bredband och kameran så åker vi tillsammans och upplever en av Sveriges mest speciella festivaler, Frizon? Det bli kul, visst? Även om det bara är för en dag.

Jag tror det blir bra. Det pirrar lite, liksom.

Det är gudstjänstsdags. Ytterligare en märkligt sak med Frizon. Klockan 19 varje dag firas det gudstjänst. Vid sidan av alla konserter, all glass- och matförsäljning. Och ännu mer märkligt är att hela festivalområdet töms vid den här tiden.

Det är liksom en högtid, något att se fram emot, att samlas för gudstjänst.

Jag går till Magasinet. Där hålls en slags alternativ Gudstjänst. Eller alternativ… Den är möjligtvis lite alternativ för oss medlelklassfrikyrkliga som, när det begav sig, kände oss rebellartade när vi fick sjunga ”Ropa till Gud” under gudstjänsten. Vi som hade tröttnat på psalmer, mest sjungda som andliga snapsvisor, och i stället få ackompanjera vår lovsång med kontemporär musik.

Den där kontemporära musiken och hela paketet ovan pågår här också, i Frizonladan 200 meter bort. Och många älskar det fortfarande. Hillsongmusiken. De yviga, karismatiska gesterna eller -känsloyttringarna. De sträckta händerna. Jag erkänner villigt att jag uppskattar även det. Mycket. Men det är tydligt att det, inte minst bland yngre, finns en växande trötthet mot den sorts trosuttryck som begränsar sig till ett slags andlig konsertupplevelse. Ett crescendo uppbyggt av scenbelysning, tajta lovsångsband, pressade predikanttonlägen under eftermöten och framgång mätt i hur många som gått fram för förbön. Det blir ett andligt minne, en kick.

Och medan många – de flesta – uppskattar det och ser det som en boost som tar igenom en grådaskig vardag söker andra något annat.

Det här andra, det tar sig väldigt tydligt uttryck i magasinet. Det är lågmält, avskalat. Orotodoxt, nästan. Lovsångsbandet sitter ner, tar inte plats. Övriga sitter ner också.

Fokus ligger mer på personen. Det finns färre yttre attribut som ska hjälpa nå de inre känslorna, de inre besluten. Det krävs mer vilja än känslor för beslut, kan man tänka.

Men även här finns olika attribut. Det är läsarböner, där man ska stå upp på konstiga ställen. Det är nattvard och längst fram i lokalen finns det bönepallar. En slags miniatyrpall som ska hjälpa dig att sitta på knä hela gudstjänsten.

Och så talar Magnus Malm. På något sätt perfekt typecastad för en sådan här sorts gudstjänst. En man som både talar och ser aningen ut som en eremit. Som om han, mellan böckerna och sina predikningar, sitter på ett avlägset berg och blir vis av att bara tänka väldigt mycket.

För vis är han. Mycket vis.

Frizonbloggen har redan rapporterat om det, (förresten, om det är Frizonrapportering ni är ute efter så _måste_ ni läsa Frizonbloggen – de gör ett fantastiskt jobb!) men här är en av de saker som gjorde att jag var tvungen att åka till Frizon i år. Hillsong-tishorna:

Visst är de fantastiska? Mannen på bilden och upphovsmakaren, Ludwig Näsvall, är 16 år och har redan sålt tio tishor bara genom att folk har kommit fram och frågat. Tishan är en del av flera som Ludwig ska börja trycka. (han hälsar för övrigt att man kan köpa en genom att maila honom på: t.church.sthlm@gmail.com )

Ludwig kunde sannolikt inte valt en bättre tisha att pusha sitt företag med. På något sätt beskriver den precis den övergång kyrkan står i. Efter att psalmen lamslog Svensk kyrkokultur fram till åttiotalet, har därefter lovsången – med Hillsong som främsta exempel – gjort musiken i kyrkan minst lika monoton (med undantaget gospel).

Om folk har snäs åt honomt? Javisst. Särskilt någon som själv var medlem i Hillsong Stockholm.

Vattenballongkillarna siktar mot fotbollsarenan. Eller Nya gamla Maranatha, som de verkar ha döpt om den till. Jag bloggade om det där förra året när jag var här. Jag förstod inte vad man menade med det dåvarande namn, Maranatha Memorial. Vad var det att minnas med Maranatha, undrade jag.

Men nu har arenan bytt namn. Nya gamla Maranatha. En ny variant av det gamla Maranatha. Och ingen ”memorial” överhuvudtaget. Men utbyggd är den! Kolla:

Det är en sköj ironi över hela grejen. Laget som spelar nu har till exempel valt bikini som matchställ. Men killen i laget valde att köra sin egen variant av bikini. Kroppsmålning. Med tillhörande stringtrosor.

Det var väl fiffigt?

Det står några pojkar här och busar. De säger att de vill höja stämningen på Frizon. Göra det lite gladade liksom.

Så de ladda en gigantisk slangbella med vattenballonger.

Och så spänner de linan så hårt det går, och slungar iväg ballongerna över fotbollsarenan, en bit bort.

– Ja, fast det höjer kanske stämningen mest för oss som kastar ballongerna, säger en av pöjkarna som jag låter vara anonym, för hans eget bästa.

Frizon är märkligt på många sätt. Det är bland de folkligaste festivaler svensk (och nordisk) frikyrka har. Men de flesta av oss som besöker den har inte en aning om  vilka en tiondel av banden är. Vi springer runt här i blindo, bläddrar i våra festivalhäften och försöker utläsa kvalitet utifrån 50-teckenspresentationer.

I ett sekulärt perspektiv är det sannolikt en av landets minsta (och kanske märkligaste) festivaler.

Men genom att ha fantastisk koll på den en kristen och mindre musikscen i Sverige spelar här några av de roligaste och mest spännande akterna. Och som når bredare publik först många år senare. Här har Tomas Andersson Wij gjort några av sina mest intima spelningar, långt innan Carolacovers. Här har Maia Hirosawa, som stod på Frizonladans scen igårkväll, sålt slut på sina hembrända demoskivor. Här har Jonathan Johansson och David Åhlén indieskrålat.

Det är spännande. Och alltid en aning överraskande.

Som med akten som står på scen för en stund sedan. Jag har ingen aning vad de heter, kan knappt ens beskriva deras musik. Men de var fantastiska.

Eller han som står på scen nu. Gustaf Spets. Tacowille presenterade mig för honom tidigare i dag, på festivalområdet. Men inte visste jag att jag tog i hand med en blivande stjärna.