Jag lämnar Wille. Han kunde inte släppa det där med texmexen och sitter säkert fortfarande kvar där vid bordet, slänger långa blickar mot texmexståndet och fräser för sig själv. Så kan vi inte ha det.

Jag smiter i stället ner till Frizonladan. Det är en man i klänning på scen här. Som verkar köra någon slags poesistandup som jag inte förstår. Inte heller förstår jag grejen med att stå i klänning med vingar på ryggen.

Men så gick jag också efter fem minuter.

Vi äter mat. Av någon anledning har man strukit woken. Detta är jag mycket missnöjd med. Hör ni det, Frizon? Mycket missnöjd. Det blir istället festivalmaten texmex. Lite smaklös köttfärs, sallad, tomat och några tacochips. Bästa alternativet i avsaknad av woken. 

Jag försöker glömma woken och äta min tacos, men det går inte. Wille är mycket missnöjd över att jag har fått fler tacochips än honom. Hela tiden påpekar han saken. ”Kolla, visst har du fått fler”, utbrister han då och då när han tror sig ha hittat ett nytt smart sätt att mäta saken utan att ta på min chips.

Mycket obehagligt det där.

Nämentitta! På väg till Felicias konsert träffar jag en gammal Dagenkändis – Wille Blixt!

Ni minns honom? Skrev Frizonbloggen förra året, har varit folkredaktör på Dagen och profil i Ikon1931. Fin kille. Vi slår följe till Felicia.

Hon står redan på scen och sjunger funkpop om kärlek. Ni vet, femsträngade basar, slickade trummor och gung i röst. Det är helt enkelt väldigt mycket afrolinjen på Betelseminariet.

Och sånt gillar ju jag. Särskilt hennes öppningsnummer, som jag inte vet vad det heter.  Men tough crowd. Tough crowd, I say! Utspridda med armarna i kors.

Efter öppningsnumret märks det att det börjar tunnas ut i det egna låtmaterialet.

Så vad blir betyget?

DepprocksWille rynkar på näsan (”sätt henne vid ett piano och gör Regina Spektor-grejen istället”), men jag tycker det var helt ok. Men så är jag ju också partisk.

Nä, nu går vi och käkar. Hej.

Nu är jag här vänner!

Och, himmel, så mycket bättre det är att vara här än nåt sketet kontor.

Jag har precis checkat in, bläddrat igenom programet och sett att Felicia Brandström, ni vet vår sommarbloggare för några veckor sedan, ska spela om några minuter på en av scenerna.

Det måste vi ju se, inte sant? Stötta vår sommarbloggare med handklapp.

Jo tack, bättre än på länge. Jag befann mig i paradiset, utanför Stockholm. Och för att hinna in till betongstockholm fick jag gå upp tidigt. Så döm om min förvåning när Gud mötte mig i dörren när jag vaknade. Han stod där som en sol och lyste mot mig, värmde varenda del av min kropp.

Sen gick jag ner mot bryggan. Andades djupt genom näsan och kunde inte tro att jag fick uppleva en sådan morgon, trots att det är vardag, trots att det jag ska jobba.

Så hämtades jag av båt. Och tänkte att så här borde det vara varje morgon. Tranporteras mellan kontrasterna av något som flyter på så blankt vatten att man liksom svävar fram.

Så kom jag över till andra sidan. Betongsidan. Satte mig i bil, rufsig, plufsig men salig. Och jag fann mig själv le ett av de töntigaste leendena någonsin.

I dag börjar Frizon, och i samarbete med Dagens systertidning, magasinet Ikon1931, släpper vi i dag Frizonbloggen.

Lina Mattebo och Daniel Wistrand kommer att blogga från hela konferensen. Och se så sjukt snygga de är!

Jag känner på mig att det där kommer bli riktigt bra. In, läs och följ!

Jag kunde inte hjälpa det. När jag hittade Tomas Seos projekt ”Logotyp.se” var jag tvungen att avslöja vårt senaste projekt som förhoppningsvis lanseras inom kort: BloggDagen.

Tomas Seo heter mannen bakom Logotyp, och i 30 dagar så gör han varje dag en ny logga, gratis, åt uppdragsgivare. Villkoret är att uppdragsgivaren ska ge uppdraget via twitter, i ett 140 tecken lång sammanfattning och att den måste ha en referens till en film/serie eller karaktär. Tomas dokumenterar sedan hela arbetet med loggan och publicerar det på sajten logotyp.se

Till filmrecensionssajten ”Recenserat” gjorde han följande logga, med inspiration från Dr Cox i Scrubs:

För bloggen Artoo gjorde han följande logga, baserade på Dexter.:

Ser man det arbetet ovan, och de övriga filmerna, kan man helt enkelt inte hålla sig.

Jag slängde ut en förfrågan om att göra en logga till Dagens nästa stora projekt. Och avslöjande därmed BloggDagen.

Egentligen tänkte jag berätta mer om saken i ett senare skede. Men låt oss kort bara gå igenom vad BloggDagen handlar om:

Det är en bloggplattform. Inte helt olik den Aftonbladet har. Men kanske än mer lik den Blogg.se har. Inget unikt alls, men något som vi både ser ett behov av och som ligger i linje med vad Dagen vill.

En av tidningen Dagens grundpelare är att vara en ”kristen röst i samhällsdebatten”. Det innebär inte att propagera för en massa åsikter, utan att ge mångfald till en debatt. Att nyansera med andra, ickesekulära perspektiv. Att anta utgångspunkten ”Om det finns en Gud – hur skulle vi då förhålla oss i frågan X?”

Dagen kan, och är, den här rösten på många sätt. Dagens bloggare – jag, till exempel – är den. Men vi vill engagera fler. Det tror vi att vi kan och kommer att göra genom att lansera en bloggplattform där ni läsare kan fatta bloggpennan och göra er röst hörd.

Jag ska berätta mer om det (och även om den enkla tekniken bakom det) när vi har kommit längre i bloggnätverksbyggandet.

Men just nu handlar det om en logga. Och flera har frågat om jag är en idiot som skickade in följande pitch:

Och, ja, det ser kanske inte så välgenomtänkt ut att välja Ole Bramserud som förebild. Men jag tänkte länge, och tycker att den gestaltar mycket av känslan man ska känna för BloggDagen.

En person utan trösklar och varmt härta, kontaktsökande och någon man har riktigt roligt med, bara man ger honom chansen. Ett lite udda, vilset får, men samtidigt väldigt välkomnande och innerlig. Som skojar till det ibland med vilsne Stig-Helmer, men aldrig på ett elakt uteslutande sätt.

Tänk, finns det någon filmkaraktär som bättre beskriver en logga för en bloggplattform där alla – ny som gammal – ska känna sig hemma?

Jag tror inte det.

För en gotlänning i exil är det så klart extra spännande att följa hela debatten om Gotlands landshövding Marianne Samuelsson. Men det är en märklig historia det där.

I går gick TT ut med ett telegram om att de fått ett brev från Marianne Samuelsson. I uttalandet sa Samuelsson att hela historien handlade om en komplott. ”Jag är lockad i en fälla av en illojal medarbetare med egen politisk agenda”, skrev hon.

Intressant tyckte jag. Men TT valde att bara lägga ut nyheten på printlinan. Den har Dagen.se, enligt avtal, inte tillåtelse att publicera från. Så jag ringde till Länsstyrelsen Gotland och tänkte att jag kunde få uttalandet därifrån.

Jag pratade med informationsansvarige Lars Bäckman. Han var lite bekymrad.

– Vi har inte fått bekräftat att det verkligen är Marianne Samuelsson som har skrivit meddelandet. Det är inte osannolikt att det är hon, men vi har ännu inte fått det bekräftat.

Ojdå, tänkte jag, men slussades vidare till hans kollega, Barbro Lindgren, som hade bättre koll just nu. Barbro Lindgren svarar och är lite orolig. Hon hade inte möjlighet att maila uttalandet.

– Ok, du har det kanske bara på papper, inte på dator? Kanske kan du faxa det då?

”Hum”, och ”tja”, svarade Barbro Lindgren, men lovade faxa när hon fått pappret från sin ”kollega”.

Tio minuter senare ringer Barbro upp och förklarar, något förläget:

– Vi har bara fått det uttalandet som kommit från TT. Det är all information vi har.

Härligt. Sveriges just nu mest omtalade person väljer att bryta tystnaden genom att maila det till TT. Utan att konsultera sin informationsansvarige. Utan att ens informera någon på länsstyrelsen.

Samuelssons medarbetare på länsstyrelsen får i stället sitta som oinformerade fån, rundade av sin chef.

”Illojala medarbare”? Jag undrar vem som är mest illojal.

Det blev några turer kring det där youtubeklippet från bröllopet jag postade förra veckan. På den senaste bloggposten om bröllopet fick jag följande kommentar:

”Hur kan du glädjas åt denna video? Att ingå äktenskap är en respektfull och högtidlig ceremoni. Att göra sitt bröllop till ett cirkusnummer är ovärdigt. Man kan vara glad utan att vara pajas. Det här paret vanärar sig själva, varandra och akten.”

Då tänkte jag, kanske är det bättre att vanhedra sin skilsmässa? Det gjorde de här:

(tipstack: Donny)

Och, ja, visst är den så dålig att man tror att den är fejk? Men affären finns på riktigt: http://redhousefurniture.com/

Och hela tanken bakom reklamfilmen är just att ta tillvara på det skådespel bara riktigt dåliga skådespelare kan göra, och sedan hajpa hela den idén. Se hur inspelningen av reklamfilmen gick till här: