Har ni sett Carolas nya webbsatsning? Vi har tidigare i några omångar skrivit om Carolas omstart. Hur hon, som av många räknats ut (tror ett av citaten i Di weekends intervju var ”Hur många gånger har jag inte räknats ut förut?”), ska ta sig tillbaka igen.

Ett av benen är hennes nya webbsida. Ett roligt grepp där hon gjort sitt livsflöde till ett slag coverflow. Ni som har en ipod eller tex varit på Musiksajten känner igen det. Kul idé, men nästan fullkomligt oanvändbar. Drar du i reglaget från ena sidan till den andra så tar det en evighet innan den bläddrat klart genom hela livet.

Lovvärt är dock hennes satsningar på både twitter och facebook. Tyvärr verkar användadet av kanalerna finnas till mer för att pumpa ut budskap än för att prata med fansen.

Jag testade signa upp mig på sajten igår eftermiddag. Sedan dess har jag fått två ett två mail, ett sms och ett samtal. Alla med reklam för olika carolagrejer. Samtalet var roligast. Det ringde från dolt nummer och sa:

– Hej, det här är Carola Häggkvist

– Jaha, det här är Ema…

– Hej, jo jag skulle bara ringa och tacka för att du registrerat dig på min nya sajt…

Och sedan körde den inspelade Carolarösten på i 1 minut om hennes visioner kring nya sajten på det där typiska Carola-röst-sättet.

Mest komiskt var sms:et. Det handlade om att Carola i dag släppt sitt nya julskivealbum.

Visst, säljer man sin första Jul i betlehem-skiva i en dryg halv miljon exemplar så förstår jag att man vill mjölka det så länge det går.

Men med denna skiva kom också svaret på hur många varianter på julskivenamn man kan göra. Tre:

1999: Jul i Betlehem

2007: Jul i Betlehem II

Och när man tycker det känns för löjligt att göra en trea? Tja, kör den på engelska:

Christmas in Betlehem

…var för övrigt den här:

Som tur är finns det fler Jesus och Madonnor än…vår Jesus. Och madonna.

Nu slutar den här bloggen vara Kirk Franklinblogg. Vill du läsa mer om vår bevakning därifrån så föreslår jag den här bloggposten som samlar det bästa (men glöm nu inte att läsa vår artikel i dag om vad Kirk Franklin sa till Samuel efter konserten)

***

För två år sedan avbröt jag min journalistutbildning på Kaggeholms folkhögskola. Jag fick ett erbjudande om att börja som redaktör på Dagen.se och tackade ja. Sedan dess har jag kompletterat min oavslutade utbildning med studier vid sidan av jobbet, men det är genom att arbeta, skriva och arbeta med journalistik som jag har lärt mig det mesta av det jag kan i dag.

Därför var det en märklig känsla av att i dag ta emot 25 elever från Kaggeholms journalistutbildning. Det kunde ha varit jag som satt där som elev. Nu stod jag i stället på andra sidan och undervisade i det jag för två år sedan undervisades om.

Men samtidigt som det var märkligt kändes det inte konstigt. Jag inser att den kunskap och förståelse jag införskaffat om den förändringen medier går igenom är värdefull och viktig att dela med sig av.

Och allra viktigast är det för journaliststudenter att förstå vad som händer. Inse vilken revolution hela vår medievärld just nu befinner sig i. Hur annorlunda världen kommer se ut när de är färdigutbildade. Hur viktigt det är att förstå och följa med i den förändringen.

Journalistutbildningar lämnar mycket övrigt att önska där. Journalister i dag utbildas väldigt lite i hur man använder google och andra sökmaskiner för journalistgräv. Inget om hur de använder rss-flöden för att bli kungar på att fånga upp bloggars och andra mediers texter om just deras bevakningsområde. Lite om hur twitter och facebook används för att hitta case, fånga upp nyheter eller fånga upp trender.

Väldigt lite om hur viktigt det är att förstå hur läsaren i dag är mer deltagare än mottagare av våra artiklar.

Det är farligt – rent av livsfarligt – för de journalister som redan möter en tillräckligt  konkurrensutsatt marknad att den digitala kunskapen inte är en mer naturligt integrerad del av hela utbildningen.

Att degradera det till ”webbjournalistik” och låta det vara en egen avdelning är helt enkelt konstigt. Det finns knappt någon journalistik, någon artikel, som inte har ett inslag av webb. En googling, ett mail, ett elektroniskt tips.

Branschen genomgår en revolution. För att förstå den behöver vi stå i den. Annars blir vi hopplöst gammelmediala och till sist utan jobb.

Nåt sånt försökte jag skrämma journaliststudenterna med i förmiddags. Förhoppningsvis kände de också sig sporrade att förstå, lära sig. Då har de alla chanser att journalistik på ett relevant sätt även 2011.

(Läsa mer? Här är en text av journaliststudenten Per-Ola Mjömark som just nu går på JMG)

(bloggposten publiceras också på mediebloggen Same same but different)

Använd gärna bilderna på din blogg enligt följande avtal

Minns namnet. Minns konserten. Spela upp klippet. Om och om igen.

Jag har ingen aning om det var för att jag var där. Om det var för att jag stod längst fram och kunde se minspelet. Kunde känna spänningen, Samuels nervositet. Känslan av samtida storhet och litenhet när han plötsligt står i duett med en kvinna som vida överglänser allt det han tidigare sjungit med.

Det var utan tvekan konsertens största ögonblick. Kanske för att han stod där uppe som representant för alla oss därnere. Den svenska gospelsonen. Förkroppsliga en slags kollektiv dröm. Om att upptäckas, få vara bland absoluta toppklass av internationell gospel.

Jag vet inte. Men jag stod där med min fåniga lilla kamera och kände hur en tår rann ner för kinden.

Jag har laddat upp en ännu högre upplösning av klippet nu. Titta. Det är svensk soul- och gospelhistoria som skrivs. Ett landmärke.

Dagen.se: Samuel Ljungblahd – vanilla soul Kirk Franklin from dagen on Vimeo.

Då så!

Här nedanför I den här bloggposten rullar nu bildspelet med flera av bilderna från Globen. De är under cc-licens, vilket innebär att du får använda bilderna på tex en blogg som du inte tjänar pengar på, så länge du länkar tillbaka hit och anger Arne Hyckenberg som fotograf. Massor av fler bilder hittar du här.

I övrigt är dagens höjdpunkter från bloggen (recension av Dagens recensent hittar du här) dessa:

1) Samuel Ljungblahd gästspel.(VIDEO) Utan tvekan kvällens bästa

2) Kirks intro. Se det direktsända introt, eller det något bättre videoklippet som jag laddade upp i natt.

3) Presskonferensen där Kirk upptäckte Samuel.

4) Att Kirk inte minns förra årets konsert i Örebro

5) Samuel och Oles införsnack

Det blir bara två extranummer. En hel del dans (inkl pinsam svenskdans, där representanter från vårt stelbenta släkte bjuds in på scen för att visa hur man dansar…svenskt  – vi klarade oss undan sidan-dutt))

Och nu slut.

Kort. Snabbt. Och lite snopet. Ljuset tändes och alla åkte hem.

Nu: Upp med bilder, och snart publicerar vår recensent en recension av hela konserten.

Kirk: Det är en sak vi måste hinna med innan vi åker. Dansa.

Och Sverige dansar.

Kirk: ”Ni dansar bättre än i USA”.

Tro mig. Det är definitivt inställsamt smicker.

Det blir ytterligare pärlband av klassiker, stomp, revolution osv.

Och plötsligt kommer en dam in med en blomsterkvast? Utan att någon aviserat sista låt. Snarare tvärtom – sagt ”jag slutar inte än”.

Mycket märkligt.

Kirk nu åter inne. Första extranummer: Lovely day.

Nu börjar det hända lite nya grejer! Alla sätter på sig byggarbetarhattar och drar ut i publiken. Kirk dansar med någon, highfive:ar och hejar.

Film snart här