Minns ni vår tävling ”Vems är muggen” som vi körde förra året? Det var väldigt roligt. Jag la ut bilder på redaktörsmedlemmars muggar och ni skulla para ihop dem med rätt person. Ni karaktärsbedömde, klurade och gissade. Och sedan kom resultatet med varje muggs historia.

Nu är tävlingen tillbaka i en andra säsong. Med nya muggar och nya redaktionsmedlemmar.

Så. Reglerna är enkla. Titta på muggarna. Titta på redaktionsmedlemmarna. Para sedan ihop rätt mugg med rätt redaktionsmedlem.

Här är muggarna:

Och här är redaktionsmedlemmarna (A: Ann-Charlotte Fritzon är debattredaktör, B: David Wingren är biträdande nyhetschef, C: Daniel Wistrand är redaktör på ungdomsmagasinet Ikon1941, D: Danne Sundell är redigerare, E: Kerstin Doyle är reporter: F: Thomas Österberg är opinionsredaktör)

Så. Gissa nu. Typ så här: 1A, 2B, 3C osv

Vinnaren får ett ex av nya boken ”Framtiden har redan varit här, hejat och passerat”!

Uppdaterat: Flera har mailat mig sina svar, men skriva i kommentarsfältet! Det är mycket roligare att läsa och lättare att jämföra där.

Jag var och såg en misserabel version av musikalen Cats på Cirkus i gå och missade mitt eget radioprat. Ni som har biljetter – sälj dem på blocket.

Eftersom jag missade tittade jag in på Publicerats hemsida. Och ser den här gigantiska bilden av mig själv. Nu är det förvisso jag som har skickat in bilden på begäran, men jag har aldrig sett den använd från axlarna och neråt. Ser ni vilka enorma underarmar jag har? Som om om jag vore slaktare.

Jaja. Ni som vill höra programmet i efterhand kan kila in och lyssna här.

Förresten. I dag fick jag ett handfull ex av boken. Jag funderar på om jag ska lotta ut någon här på bloggen. Men behöver något slags tävlingsmoment. Ska bara komma på ett.

Via Tobias

(nyhet från Nerikes Allehanda)

Jo, jag var ju på radio i dag. Kom till stora ingången och förundrades än en gång över entren. Märkligt det där. Vårt lands radioflaggskepp ser ut som om det byggdes av Sovjet. Men så kom jag in och fick förklarat för mig att det är helt i sin ordning. Det är medvetet byggt så. För om det blir krig är det härifrån informationen till svenska folket ska gå. Om var vi hittar våra mjölk och bröd-biljetter, vilka tider vi får utegångsförbud och sånt.

Så blev jag insläppt, upp för långa trappor och väggar gjorda som en bergvägg utan berg. Märklig sak.

Så visades jag in i en studio. Programledaren satt i Malmö och vi skulle prata via länk tillsammans med två andra författare av boken, Elin och Ellen. Och så lämnas jag ensam. Helt ensam. En studio för mig själv.

Det var givetvis väldigt kittlande att vara själv i en egen studio. Jag skulle ju kunna ta mig av alla kläder och  sitta här naken utan att någon visste. Naken i radio, haha! Men jag höll mig ifrån det och begränsade mig till andra otrevligheter. Lyxgrejer som man aldrig skulle göra om någon annan såg. Som att kolla så att näsan är ren.

Äntligen få bort det där popcornet som kilat in sig mellan tänderna.

Och slänga upp fötterna på ett så där tufft och avslappnat sätt.

Så där satt jag och njöt. Och såg plötsligt en skylt på väggen.

Blicken flackade runt i rummet. Och se där, en svart mojäng. En kamera!

Då var det inte så roligt längre.

Men hey, radioprogrammet blev säkert bra. Jag pratade om sociala medier som om jag vore dess rebellledare. Villig att störta det etablerade arbetssättet i eftermiddag om det gick. Ord och floskler sprang i väg åt alla håll och det blir antingen väldigt flummigt eller väldigt spännande att lyssna på.

Glöm nu inte att lyssna! Om inte på mig så för att höra programledarÅkes fantastiska röst. Inte helt olik Robert Gustafssons karaktär Fråga Bertil. Klockan 15.35 sänds programmet med repris på söndag kl 12. Programmet heter Publicerat och sänds i Sveriges Radio P1.

Vi har en beef här på redaktionen. FeatureTherese menar att Baconungen i klippet nedan kommer att bli något stort. Jag menar att han är en lillgammal skitunge.

Vem har rätt?

Nu är den här! Den där antologin som jag pratat om. Där jag skrivit en av delarna och där titeln på boken kommer från min text.

Märklig känsla det där. Att hålla i en bok som jag själv varit med och författat. För någon som har växt upp med digitalt publicerade texter är det så klart speciellt när något trycks på papper – det varken underskattar jag eller försöker ducka för. (Olle Lidbom skriver förresten väldigt intressant om just den saken i dag)

Roligt är också att radioprogrammet Publicerat hört av sig för att prata om boken i deras program. Imorgon ska jag in till en studio hos Sveriges radio och förklara varför framtiden redan var här, hejat och passerat. På lördag sänds programmet klockan 15.30 i P1.

Ni lyssnar väl då?

Antar att en del av er har sett det här. Men för er som inte gjort det:

För några veckor sedan lanserade den tills då ganska okände modebloggaren Mogi en ordlista. Som är… fantastisk. Helt på allvar ledsagas vi genom ”de nya orden”. Irony-by-mistake, som deeped träffsäkert beskrev saken. Kolla:

Och det som man trodde var den fulländade parodin på sin egen värld vreds sedan ett varv till när Marcus Birro förra veckan, i samband med en PR-release av Strages nya bok, inledde ett klipp med att göra en Birro-variant på Mogi. Fantastiskt (och notera gärna garderobsparodin – bara svarta kläder):

Vi har problem med vårt Facebook-konto. Stora problem. Strukturella, strategiska och etiska. Och jag vill dela dem med er, så här öppet. För att jag har gjort det öppet ända sedan starten, via utvärderingar fram till i dag.

Facebooks regler tillåter inte vår profil i dess nuvarande form. Och ser ut att tvinga oss till att bli lika enkelriktade i vår kommunikation som en papperstidning.

Det kom till vår kännedom för någon vecka sedan. Efter att jag i somras redogjorde hur Facebook på några månader har blivit en av våra viktigaste medarbetare är det flera tidningar som har följt efter. Även organisationer och kyrkor.

Det började med att tidningen Medievärlden skulle skaka liv i sin gamla facebook-grupp. De insåg då att Facebook automatiskt gjort om gruppen till en profil, utan att fråga Medievärlden. Nu fick de mail från användare som menade att det inte var seriöst eller tillåtet att som företag ha en profilsida. Ett företag ska ha en fanpage.

Jag delade några ord med Medievärlden om det. Och använde de argument jag alltid använt. Att vi dels har registrerat enligt den ordningen som Facebook föreslår, och att vi då fick möjlighet att skapa en profil, och att dels flera andra företag har profiler (inte minst det företag som knuffade oss in på bana och lyftes upp som ett gott exempel av dåvarande medieföretaget Mindpark). Vi har aldrig behövt ange varken kön eller födelsedatum för vår profil. Vi registrerade ett företag. Men fick en vanlig profil.

Men det var fortfarande oklarheter och jag gick då in och testregistrerade ett låtsasföretag för att illustrera vad jag gjort. Men fann då en ny text. Som menade att det inte är tillåtet för en organisation att ha en profil. Vi hänvisas istället till att skapa ”pages”.

Det skulle innebära att vår profil på Facebook inte är tillåten. Precis som många andra tidningars profiler därmed skulle vara otillåtna: Leva, UNT, Helsingborgs dagblad, Allehanda, Norrköpings tidningar, Nerikes Allehanda, Sundsvalls tidning, Frihet, Kåkbladet, Folket, Kommunalarbetaren, Fria tidningar, Laholm, Lundagård, Mvt, Dagens samhälle, Södra innerstaden

Jag har ingen aning hur vi kunde passera. Om det hade något med de nya regler som Facebook implementerade i samband med släppet av nya ”pages” i mars. Inte heller förstår jag hur Medievärlden kunde få sin grupp konverterad till ett personkonto. Hur kan en grupp bli en person i Facebooks ögon?

Och hur ska vi agera? Hur ser Facebook på oss (och på den konverteringen som de gjorde med Medievärlden)? Ser de på oss som Vägverket ser på de som hann ta körkort med mc-körkort på köpet? Att det får behållas, men att de som kommer in senare måste ta separat mc-körkort?

Eller ska vi bryta upp? Medievärlden, som precis var i början med användandet av sitt konto, gick direkt över till fanpage. Flera påhejare, bland annat Mindparks Joakim Jardenberg, menade att det ger massor av fördelar att ha en page.

Men jag ser massor av problem och framförallt tveksamheter med att gå från att vara våra läsares vän till att göra dem till fans. Det tvingar oss från att vara så personliga vi vill vara, till att bli distanserade och kalla.

När vi släppte vårt facebookkonto utgick jag just i från att tidningen i framtiden inte kommer vara en deltagare bland alla andra. Privatperson som kommunicera på samma villkor som alla andra. ”Alla bidrar, alla tar emot, alla är sociala”, skrev jag. Genom fanpage vill Facebook kategorisera oss tillbaka till att bli lika distanserade som en papperstidning. Vi som såg en lösning på att gå från socialt blinda till socialt närvarande ska nu tvingas benämna våra vänner för fans, inte kunna ta emot interna mail (vem vill nu tipsa om svåra grejer?), inte kunna ta emot notifieringar när våra vänner (förlåt, ”fans”) kommenterar våra uppdateringar, lägger upp bilder, eller vill ha kontakt med oss. Vi kan inte heller bli taggade i bilder.

Vi kommer inte kunna föra dialog med våra läsare. Spinna vidare på tips, kolla på de bilder de hänvisar till på sina privata facebookprofiler. För Facebook menar att fans har så hög integritet att deras ”idoler” inte ska få se deras bilder. Eller något på deras profiler

Jag har precis varit på lunch med Piratförlaget.

Den enda fråga jag hade på agendan: Varför heter ni, som är ett så etablerat bokförlag, Pirater? Särskilt som Guillou, antipiraten nr 1, är delägare i bolaget?

Svar: För att vi konkurrerande bolag tyckte vi var pirater som snodde deras författare. Då kallade vi oss så.

Aha. Sa jag.

Hans enda fråga: Varför heter ni Dagen när ni produceras på natten?

Nej. Det sista var ett skämt. Ett lite trist skämt, kan jag tycka när jag gluttar upp på det så här i efterhand.

Så. Då har jag tagit femton sekunder av er tid och 90 sekunder av min egen med att skriva blaj. Nästa gång ska jag skriva något viktigt. Hej.

Det här skrikrosa kuvertet möttemig i brevinkastet häromdagen. Och precis som många av er visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med det. Vem jag skulle rösta på och så.

Jag som i vanliga fall känner någon slags blödig vurm över allt som har med demokrati och öppna val att göra har svårt att hitta engagemang. Min mormor ringde strax efter att jag sett kuvertet. Vi pratade om ditten och datten och så beklagade hon sig över kyrkovalet. Hon förstod ingenting. Vem hon skulle rösta på. Vad det betydde.

Sannolikt är det fler än vi två som känner likadant.

Om knappt två veckor är det dags. Den 20 september avgörs vilka som ska styra Svenska kyrkans utveckling. Sverigedemokraterna försöker ta sig in. Människor som aldrig engagerat sig politiskt ger sig in i valet för att driva igenom förändring. Livets ords VD satsar på att knipa en plats.

Dagen vill försöka hjälpa dig förstå bättre. Och ärligt talat – hjälpa mig förstå bättre. Tillsammans kommer vår redaktion ge ett ärligt försök att dig den bästa bevakning, den bästa överblicken och svara på dina frågor om valet.

Redaktionen laddar nu för att förklara var alla de där 36 000 människorna som ska väljas hamnar. Se en glutt på morgondagens Dagen här till höger.

Och i dag släpper vi en specialsajt för all vår bevakning av Kyrkovalet.

http://dagen.se/special/kyrkoval09 

Här kommer vi att ge dig överblick av allt vi skriver om valet och framöver kommer vi att låta dig interagera mer. Låta sakkunniga svara på dina frågor. Vad som händer, vad saker betyder.

Har du tips på vad vi borde bevaka? Hur vi ska utveckla vår kyrkovalsida? Tipsa gärna.