Det kan tyckas länge sedan, men det skulle inte kännas rättvist att bara lämna debatten om bindorna och Willow. Ni minns väl? Willow Creek anordnade konferens för kvinnliga kristna ledare och välkomnade dem med bindor. Rymdhunden Lajka var på plats och bloggade förnärmat, och jag skakade på huvudet åt saken och frågade hur Willow egentligen tänkte.
Några dagar senare sprang jag på arrangören Linda Forzelius (som visade fantastisk självdistans genom att kalla sig själv ”Linda-binda”) som lovade att återkomma med en kommentar.
I kommentarsfältet till min första bloggpost uppstod vild diskussion kring om det var helt naturligt att dela ut bindor till ledarkvinnor, eller om det var omedvetet bisarrt.
”Lasse V” menar att det handlar om sponsring – en självklar del av den kommersiella världen.
”Så förminskandet av kvinnan är nog att läsa med Schymanska glasögon.
Det handlar om pengar.”
Signaturen Alma Matter försöker förtvivlat leta liknelser så att män ska förstå hur en välkomstgåva med bindor är förminskande och schablonartad för kvinnor: ”Precis som afrosvenskar inte skulle uppskatta/…/bongotrummor”.
Charlie är oförstående:
”Om/…/bindor tas som ett budskap om ledarskap eller icke-ledarskap på en kvinnokonferens då säger det faktiskt mer om dem som tolkar det så än dem som lagt det i påsarna.”
Även Nathalie försöker med ytterligare en liknelse förklara att det inte handlar om att hon inte står för att hon är kvinna (med mens) utan olämpligheten att dela ut det på en LEDARkonferens:
”Tänk dig att du är man och förskollärare. Efter ett tag får du höra talas om en konferens för män inom barnomsorgen./…/På konferen nöts du av en välkomstbox i form av en… verktygslåda i borstat stål! Du och kompisarna känner er lite fundersamma och raljerar över saken ”oh, manligt, sånt här gillar ju vi”. När du öppnar lådan finns där rakhyvlar, presentkort på behandling mot håravfall och broschyr om prostatabesvär. Kanske känner du dig nu, liite irriterad. Nog för att jag är man, men framförallt är jag förskollärare!
Hemma på jobbet igen är det ingen som förstår din reaktion ’Vadå, verktygslådor, sånt gillar ju ni män, och skallighet och prostatatbesvär är väl inget att skämmas för, det har ju alla män?!’”
Emelie försöker förklara ytterligare:
”För kvinnor med sådana erfarenheter av att bli satta i kvinnlighetsfack så är det bara så tröttsamt att det alltid ska delas in i kvinnligt och manligt även när det gäller ledarskapet.”
Någon som skriver under signaturen ”Kvinnlig ledare, 57” ger ytterligare en intressant aspekt:
”Hur kul hade det varit för mig, som sedan ett antal år tillbaka inte längre behöver använda bindor, att få den numera superberömda påsen på konferensen? En påminnelse om att jag kan anses för gammal för att vara ledare?”
Förre Willow creek-ledaren Johan Kjörk menar att det är en pseudodebatt:
”Jag fick en lergök en gång på en konferens som en souvenir, ska jag tolka det som att de anser att jag är koko?”
Och så låter vi initiativtagaren själv, Linda Forzelius, få sista ordet:
”Emanuel, Linda-Binda här med mitt utlovade svar. Jag läste din blogg med stort intresse! Jag misstänker att vi egentligen delar samma ambition men att vi drar helt olika slutsatser. Med det sagt vill jag tacka för att både du och många av dem som gett kommentarer så ytterst tydligt demonstrerar det som egentligen, för mig, är ”pudelns kärna”. Du lägger ner värderingarna märkligt, fånigt, förminskande och förytligande i ett paket bindor. Det gör inte jag. Du väljer att citera en tjej som menar att tänka stort och bindor innehåller en motsättning. Det gör inte jag.
Du undrade hur jag tänker. Så här tänker jag: Jag är en kvinna. Skapad till Guds avbild. Jag är kompetent. Jag har fått gåvan att leda. Och jag har hittills i mitt liv använt uppskattningsvis ca 5000 bindor och kommer förhoppningsvis att använda många fler innan mitt liv är slut... 🙂
Jag är naturligtvis uppriktigt ledsen för att detta paket bindor sårade några eller förstörde bitar av den konferensupplevelsen som jag hoppades skulle bli enbart positiv. Och för er som detta gäller kan jag bara hoppas att ni istället väljer att fokusera på det som stärkte er.
Och som avslutning: Det var med glimten i ögat som jag lade ner bindorna, schampot och chokladen i påsarna för jag tycker verkligen att humor är livsviktigt. Ingen, varken kvinna eller man, ledare eller inte, mår bra av att ta sig själv på för stort allvar...”
Min egen slutsats är att diskussionen blev otroligt intressant. Och att Linda missat lite av poängen i Rymdhundens kritik (det handlar inte om ett förnekande av att man är kvinna – utan att poängen med en ledarkvinnokonferens var att de är ledare – vilka ledare som helst – och att deras idenitet/sortering som kvinnor är onödig).
Sen är det väldigt intressant att se att så få ens försöker sätta sig in i de känslor som bloggaren Rymdhunden Lajka och många av hennes kommentatörer kände.
Det avståndet anar jag att vi kommer få leva med ett tag till.
