Jag ska inte tycka särskilt mycket om det pågående Pirate bay-målet. Mest för att jag inte är tillräckligt insatt. Däremot följer jag rättegången, såklart. Det är nästan omöjligt att inte göra den. Den mest uppkopplade rättegången i historien finns vart jag än vänder mig. Jag kan lyssna på den både via SVT, Bambuser och SR. Följa allmänhetens kommentarer via Bloggy och Twitter. Läsa om den i bloggar. Och som strössel på allt så domineras massmedia av rapporteringar från den.

Men jag kan inte låta bli att le åt dagens utveckling där halva åtalet droppas. På grund av den fullkomligt tekniska överlägsenhet som Pirate bay har i förhållande till polisens tekniker. Till den milda grad att de inte tycks ha förstått tekniken bakom torrenter.

 – Det här är ett tekniskt missförstånd från åklagarens sida. Ingen nedladdning som visats i rätten har bevisligen gjorts från Pirate Bays tracker, fick den åtalade Gottfrid Svartholm förklara.

Efteråt kommenterar hans advokat:

 – Rent tekniskt är de här killarna överlägsna polisens tekniker och åklagaren har nog inte riktigt förstått hur det funkar.

Mycket i det här exemplifierar att frågan är oerhört mycket mer komplex än vad många verkar förstå. Det är inte så enkelt att all fildelning är illegal eller ens stöld. 

För frågan är: Vad skiljer egentligen Pirate bay mot Google?

Kvällspressen får tag på repetitionsbilder där Lets Dance-delatagaren Laila Bagge råkar visa rumpan under en piruett. Ok, jag köper att man valde att göra nyhet av det. Hey – hon har ju inte ens trosor! Jag kan till och med acceptera att någon lustigkurre tog beslutet att använda rumpan som uppföljare till hur du får sådär fin och fast rumpa.

Men att tidningen väljer att dra upp nyheten på löpsedeln känns som att inte bara nå botten, utan också gräva en grop för att komma lite lägre.

* Jonathan Johansson släpper album och börjar turnera och får stort utrymme i media. Sydsvenskan, DN, och Metro skriver. Alla fokuserar på att han är kristen. Inte bitterkristen, eller föräldrakristen. Utan kristen. I Sydsvenskan och DN är det rätt vackert det där, men i Metro är det tydligt att han tröttnat.

”Den kristna tron är något som redan hamnat i fokus.
– Någonstans talar skivan för sig själv. Jag behöver inte snacka mer om det.

Är du trött på det?
– Nej, visst kan jag prata om det. Men det har utkristalliserats en bild av mig som någon sorts helig snubbe. Det är jag inte alls – jag är en högst normal Stockholmsidiot som vill vara precis som alla andra.”

* Världens strösta mikroblogg är Facebooks statusuppdateringar. Faktiskt. Mikrobloggandet är inte krångligare än så – du skriver vad du gör, en fråga du har eller en tanke och sedan får du respons på det. Och när Facebook nu överväger att göra statusuppdateringarna publika kommer Twitter och de övriga nischade mikrobloggsajterna få tuff konkurrens.

* Fler och fler låtar har försvunnit från Spotify. Nils Öhman har gjort en spotifylista där han samlat alla Spotifylåtar som tagits bort. En slags spotifybegravningsplats.

* Och apropå Spotify har den här bloggen massor av invites att dela ut.

* Var din blogg bland de 700+ bloggarna som var nominerad till Stora bloggpriset?

* Flower Street Café gjorde besök i en ny kyrka i helgen och fann sig reflektera över kulturen. ”Bara orden…. ”offertal”, ”lovsång”, ”välsignelser”, ”frälsning”… vet de som går på gatan utanför vad det betyder? ”Stå gärna upp och lyft händerna…” – lyft händerna??  ”Så sjunger vi: ”värdigt är Guds lamm” – Guds lamm?? ”Och tar upp ett offer” – offer??””

Så! Då tar jag helg. Godfredag!

För exakt ett år sedan satt jag här framför datorn och var nervös. Jag skulle börja blogga på Sveriges största kristna dagstidning och tog några trevande första steg (som är rätt intressanta att läsa i dag).

Och i dag, konfetti och serpentiner, fyller den här bloggen ett år!

Vilken resa det har varit!

Jag har funderat ett tag på vad man ska göra för att fira det. Kanske skriva en lång text om lärdomarna från året. Om vad bloggen och bloggandet betytt.

Men så tänker jag om, och tänker att det är mycket roligare att lista årets höjdpunkter i en lista.

Så här kommer den: En nostalgisk, högst subjektiv, årskrönika för 2008!

Årets bästa kristenblogg 2008: Underbara Clara

Jag har hyllat dig så många gånger att jag inte knappt vet vad jag mer kan tillföra. Men livsstilsbloggaren Underbara Clara levererar kristen tro på ett sätt som är fullkomligt unikt i Sverige. Aldrig krystat, aldrig pretentiöst, aldrig uppblåst – men alltid ärligt om en andlig verklighet som är så närvarande att den syns genom allt hon gör.  2008 etablerade hon sig som en av bloggosfärens största modebloggare, får betalt för sin blogg på Västerbottens folkblad och uppmärksammas både nationellt och internationellt.

Underbara Clara – du är 2008 års kristenblogg!

Årets kristenbloggrookie: Carl-Henric Jaktlund. Jaja, prygla mig för jäv, gnäll om Stefan Swärd. Men sanningen är att få kristna bloggar har skapat sådana reaktioner och odlat så god relation till sina läsare som Jaktlund. En bloggstjärna.

Årets bloggchock: Betnérreaktionerna. Visst. Att ledarskribenten Carin Stenström på allvar menade att jag propagerade för incest var det absolut magstarkaste och bidrog till flest hatbrev. Och visst, att mitt förslag på att göra Jesusmanifestationen annorlunda fick pastorer att föreslå att jag var rasist var det mest absurda. Men de reaktioner som min post fick om att jag skrattade åt Magnus Betnérs skämt i kyrkan har jag aldrig tidigare varit med om.

En timme efter att jag publicerat bloggposten får jag ett samtal från en läsare som letat upp mitt privatnummer på nätet: ”Jag känner inte dig och vi har aldtig träffats, men jag vill bara varna för att det du skrivit kommer riva upp en storm! Det är jätteviktigt det du skrivit, men var beredd på reaktionerna.” Jag blev förstod ingenting men mycket riktigt, det exploderade i kommentarsfältet och mailkorgen. En missionsföreståndare mailade till och med en bild på en styckad kropp från en man i mellanöstern som dött för sin tros skull. ”Ta intryck av det här, Jesusförnekare” var kontentan.

Aldrig har bloggkommentarer chockat mig så mycket.

Årets youtubeklipp: Christian the lion Jag grät när jag såg det första gången. Grät!

Årets youtubeflopp: Thorbjörn Larssons DN-hälsning 

Årets konsert: Kirk Franklin Ett band skapades bland oss som var där. Aldrig kommer vi att glömma!

Årets tv-flopp: Guds hus Den största kristna tv-satsningen sedan Minns du sången hade enormt stora förhoppningar. Inte minst hos mig själv. Men jag är ledsen TV-inter, med de pengar som satsades måste man förvänta sig mycket högre kvalitet.

Årets svenskkristna nyhetschock: Hans Johanssons plötsliga död 

Årets utlandskristna nyhetschock: Michael Guglielmuccis fejkade cancer (vilket också är den nyhetshändelse under året som jag haft mest ångest över att jag aldrig hann kommentera – den gjorde fullkomligt bedrövad. Jaktlund har dock kommenterat.)

 Årets bästa nyhetsbevakning: FRA-frågan. Inte bara var vi en av de allra första tidningarna att granska vad FRA-lagen egentligen skulle innebära, med enkla resurser drev vi en av de närmaste bevakningarna av frågan under hela veckan. Få gånger tidigare och senare har vi haft så mycket nya besökare som under den här tiden.

Årets mest vansinniga nyhetsvärdering: P4 Jönköping ”Dagen länkar till porr”

Årets hjärnsläpp: Jag äter kycklingsallad tillsammans med tre personer som snart skulle ställas inför rätta för att ha räddat livet på 12 kycklingar.

Årets citat: Greider om treenigheten

Årets fysiska, eh, rolighet: Ulf Ekmans näsandning

Årets bloggsplittring: Aletheia 

Årets pressmeddelande: Tjejer har fler hål

Årets sellout: Aftonbladet

Årets kovändning: Siewert Öholm börjar blogga

Årets tittarrek