Det här är Magnus. En av deltagarna här på Frizon. Vi sitter och fikar en stund när han helt plötsligt stannar upp. Det gnistrar i ögonen på honom.

– Vet du vad jag har?!, frågar han nästan viskande.

Han plockar upp ett papper.

Det är Blindsides låtlista.

Hela låtlistan. Den riktiga. Handskriven.

Magnus pekar stolt. Jag noterar strecket i mitten (ni vet det där ogrundliga stoppet som jag skrev om förut) och noterar även att inga extranummer var noterade. Jag nickar imponerat mot Magnus.

– Inte illa.

– Jag vet, jag vet, säger Magnus.

Frizon är fullt av riktigt lyckades programpunkter. En av dem är utan tvekan Antes talkshow.

Det ligger så mycket kärlek och glädje i  hans framträdande att det är tilldragande nog. Det är medryckande improviserat och så bekvämt framfört att man aldrig vill att det ska sluta.

Och mest fascinerande av allt: Han är elak. Riktigt elak. Men ändå så kärleksfull.

Fem D:n till dig, Ante!

Wilhelm Blixt skriver en bra recension av Blindsides konsert med lågt betyg. Läs den här. Helt rätt analys.

Men för min del får han gärna ryta hårdare. För Blindside gjorde en riktigt märklig spelning.

De kom av sig, började om, bytte låtar och tejpade mickar under konserten. Men allra märkligast var deras…scen…story? Wille berörde den lite. Men förklara den här symboliken för mig:

Iklädda sorgeband var de första 20 minuterna lugna, lite melankoliska. Efter 20 minuter gick alla av scenen. I två minuter fick vi stå och se på tom scen till inspelad musik. Är det slut? Gör de gemensamt klädbyte? Blir det surprisefyrverkerier?

Inget händer.

Till sist kommer de ut, sliter av sina sorgeband och kastar de till publiken, drar av ett skynke från förstärkarna så att två vita målade duvor blir synliga. Och så spelar de igen.

Nån slags uppståndelsegrej? Från död till frälsning? You tell me. Oklart och fantastiskt otydligt. De flesta jag pratade märkte inte ens av sorgebanden eller duvorna.

Efter ”uppståndelsen” lyfter dock konserten något och når normala höjder mot slutet när hitlåtar radas upp.

Men då har redan halva publiken redan lämnat.

Ledsen. Det här föll pladask. Wilhelms tvåa är ett snällt betyg.

Helt plötsligt dyker någon från Frizon upp med en bricka mutbullar, mutmuffins och mutgodis. Hela det korrupta pressrummet tjuter av lycka. Wille kastar sig över en muffins och utbrister ”det här är mitt lyckligaste ögonblick hittills!”.

Uppenbarligen är det uttryck av desperation från Frizonledningen. De försöker boosta recensionsbetygen och få muntrare bloggposter.

De försöker korrumpera oss.

I det sammanhanget vill jag bara tydliggöra att eder bloggande journalist inte ätit en enda muffins. Jag äro och förblivo omutbar, självständig, frihändig, obändlig. Bra.

Men rätt fikasugen.

Jag hade tänkt att skriva om att det inte hade regnat. Och att det är sol och tryckande hetta. För det var det.

Men så visade det sig att det har regnat. Och alldeles nyss började det igen.

Crap.

Några 100 millimeter regnade dock inte i natt. Men tillräckligt mycket regn för att ett 300-mannatält (säger man så?) fick tas ned. Numera finns således inte Bildatältet. Krismöte i morse, tydligen. Ingen aning hur de ska lösa det där. Dagens spelningshöjdpunkt, Fyra bugg, ska ju spela just där. Det där måste de lösa.

Och vädret just nu?: Regn. Mycket regn.

Samtidigt som Kristen cup kör tiforegn och bengaleldar. Det får man säga var riktigt effektfullt.

Uppdaterad: Det var tydligen Teatertältet som tagits ned. Således kan höjdpunkten Fyra bugg köra som planerat. Värre blir det för teatersportens. Kvällens andra höjdpunkt.

Det spelas fotboll här på Frizon. I något som kallas ”Kristen cup”. Det är ett fyndigt namn tycker jag.

Vad som är mindre fyndigt är namnet på fotbollsarenan. ”Maranata Memorial”.

Vad är tanken där? Vad är det man vill minnas?

Mina memories av Maranata är, i tur och ordning: Slutenhet, Barnaga, sexövergrep.

Vilket av minnena vill man hylla? Eller lever jag i mögliga fördomar om en rörelse som gjorde mer gott än jag förstått? Eller är det ironi? Jag blir gärna tillrättavisad här.

Min tes som jag bearbetar just nu är att det är Målle man vill minnas. Ni vet Målle? Lindberg? Han med yvigt hår och cowboyhatt? Han kan ju vara värd att minnas. Inte minst med sina spektakulära entréer och sånt.

Tesen förstärks av att man till invigningen av Kristen cup enligt ryktet hade hyrt en helikopter som skulle släppa ned matchbollen. Men vädret förstörde.

Jaja. Har ni någon information här tar jag villigt emot.

Ni anar inte vad som nyss hände. Jag skulle bara köpa en kaffe och macka och gissa vem som står där och tar betalt? IDOL-FELICIA!

Ni tror mig säkert inte. Men som tur är har jag bildbevis:

Jag vet. Det är lite otydligt. Men jag lovar. Det är hon.

Och hon var precis lika trevlig i verkligheten.

Däremot sjöng hon inte. Jag hade önskat det. Att hon sjöng. Där i matkön. Varför inte, liksom? Hon är så bra på det.

Wilhelm Blixt, Dagens reporter på plats, kommer upp till pressrummet. Småbesviken över att hans intervju med Blindside blivit inställd.

Anledning?

De ska be en timme.

Det är rock’n’roll – kristenstyle.

Visst är det kittlande? Det här med att kalla någon CP? Det är så förbjudet det kan bli. Och när Jonas Helgesson i ”Förtältet” intervjuades om sitt liv och sin bok så märktes det att det tog en stund innan de samlade visste hur de skulle förhålla sig till det.

För han skämtar, den där Jonas. Och är rolig. Riktigt rolig. Men mellan orden tar spasmer plats och det tar en stund innan han kommer till sin poäng. Och under den där tiden hinner man tänka rätt mycket. Intervjuaren verkar fundera på om hon verkligen kommer uppfatta alla ord han säger, publiken om det verkligen är ok att skratta när Jonas drar ett skämt om något kroppsligt cp-problem.

Till en början blir det ”ååh”-känsla på skratten. ”Vad gulligt – han kan skämtaTills man tycks förstå att han faktiskt är som vem som helst. Med grejen att massa spasmer i kroppen gör att den inte lyder honom riktigt som han vill. Det är en intressant process att iakta. Där publiken till sist inser just det: Att Jonas är som dem. Till sist blir publiken så bekväm, och skratten desto mer naturliga.

Och det är egentligen precis hans budskap. Att Jonas är Jonas. Inte definerad efter hur han ser ut eller pratar. Utan för den han är.

Otroligt fascinerande människa.

Det blir att gå på hans stå-upp ikväll också.