Lisa Bjurwald. Så heter en ledarskribent på DN som i dag tar sig an bloggosfären. Men hon vägrar att ta i det med annat än tång.

Så här inleder Lisa sin ledarkrönika:

”Det är inte ofta jag traskar runt i den särskrivande specialklass som är den svenska bloggsörjan, men när jag gör det blir jag alltid lika negativt överraskad.”

Hon fortsätter sedan och beskriva ett, förvisso sant och hemskt, bloggfenomen där några bloggare betett sig grisigt ang de sexövergrepp bloggaren Blondinbella utsatts för.

Men vad Lisa inte verkar bry sig om är att ”bloggsörjan” och den ”särskrivande specialklass” utgör en betydande och handlingskraftig del av det svenska folket. Hon distanserar sig mot ett fotfolk som trevande testar på det hon utövar varje dag – presentera sin åsikt.

Men istället för att göra det på papper med korrekturläsare (som rättar särskrivningar) görs det i bloggform.

Lisa Bjurwalds krönika är ett skolexempel på hur man distanserar sig och visar avsky för människor som engagerar sig utanför de givna formerna. Former där ”vanligt folk” får chans att tycka och betyda något. Och en lika stor skopa avsky levereras automatiskt till de som väljer att läsa skiten.

Det är en reaktion som mest verkar signalera en rädsla för ett samhälle där en elit inte längre har ensamrätt på att leverera sanningar.

Och i förlängningen blir det antidemokratiskt.

Eller nu kanske jag blev en del av bloggsörjan…

Uppdaterad: Hittade fin bild hos MJB:

Nyhetstorka eller ej. Men man kan ana att en drogvåg chockat norra Sverige just nu. I alla fall om man tittar in på Norrlands stora tidning NSD. 

I listan på de senaste 11 nyheterna handlar 7 om olika former av drogrelaterade brott (klicka på bilden för tydligare version). Det är person som är ”Full och farlig på permobil” och man som under alkoholpåverkan klivit ur bil i farten och en del andra narkotikapåverkade händelser.

Och uppenbarligen handlar det inte om en teknikmiss där nyheter nämns flera gånger med olika rubriker för nästan alla drogrelaterade brott är gjorde i ny stad.

Den stora nyheten borde således vara ”Drogchock i norra Sverige”, om man nu vill tala aftonbladetsvenska.

(via kyrkoordnaren)

Uppdaterat:
Ett tips föreslår att drogchocken förmodlingen kan förklaras med PDOL. Festivalen Piteå dansar och ler. Eller Piteå drogar och ler, snarare?

Ni vet Henrik Alexandersson, bloggaren som blev JK-anmäld av FRA i dag? Bloggare samlas nu på Arlanda för att möta honom och ge honom sitt stöd.

Och allt filmas via Bambuser.

Följ välkomnandet där. I realtid.

Det här är framtiden, mina vänner. Framtiden.

Uppdaterad: 
Han blev, som väntat, inte haffad. Men ändå. Spänning, puls och gemenskap med människor som inte var där för att beskåda lika mycket som att delta. Onekligen intressant.

I dagens Dagen kan vi läsa följande:

Inte illa. Exklusivt. Bara för Dagen, liksom. Jag måste boka.

Men så låter man blicken klättre ungefär fem centimeter norrut och ser följande annons:

Och om nu inte Tel Aviv plötsligt blivit exkluderat från Israel känns den tidigare annonsens exklusiva löfte som något av en chimär.

Detta fniss tar jag med mig i helgen.

Trevlig och solig helg!

Jag skulle vilja påstå att det skedde ett trendbrott i dag. En milstolpe, om så vill. Aftonbladetbilagan och skvallertidningen Klick! (som för övrigt börja publicera nakenbilder med små stjärnor över kön/bröst – yikes!) toppade sin helgstidning med Blondinbella.

Inte ovanligt, kanske du tycker. Du har ju sett henne i massor av artiklar om svenska bloggare.

Men skillnaden den här gången är att hon ger exklusiv intervju om en exklusiv (och hemsk!) story. Hon blir intervjuad för att hon är känd. Som person. Och detta genom sin blogg.

På så sätt är det en milstolpe. Att en person som bara har haft sin blogg som språngbräda nu anses så ”het” att hon ensam kommer sälja Aftonbladets helgbilaga.

Det pekar på något vi vetat länge – att bloggare inte längre är ett perifert verktyg som på sin höjd ger inlänkar för en tidning. Nu har de blivit så stora att de, bara för att de är bloggare, kan sälja själva.

På Aftonbladet.se tar de till och med betalt för att man ska få läsa intervjun, berättar bloggtidningen.

Det är en en början på vad som kan vara en rockad som på allvar kan skaka om mediesverige. Och som vi (i media) behöver vara medvetna om.

Fascinerande.

Jag har inte bloggat i dag. Jag har inte ens jobbat i dag. Tanken var att jag skulle göra det bortifrån. Med en trådlös uppkoppling. Sånt kan man göra ibland med webben.

Men uppkopplingen fungerade inte och efter en hel del frustration fick jag inse att det var hopplöst. Nästa båt hem gick vid tre. 

Så jag lyfte blicken och insåg att jag antagligen valt världens bästa plats för att inte kunna arbeta. En ö mitt i Stockholms skärgård. Under sommarens hetaste dag.

Otur.

Sitter och tittar på bilder av Lars Stjernkvist i samband med bildsättning och slås av att det är en extremt tacksam person att ha i en bildbank. Hans utseende förändras liksom aldrig. Tänk vad enkelt allt skulle vara om alla hade samma egenskap. Scanpix hade bara behövt ta lite bilder på en person glad/arg/profil/hutandes-med-näven och sedan hade det räckt i tio år.

Det är i alla fall fallet med Lars Stjernkvist. Bild till vänster från i förra veckan, och bild till höger för tio år sedan.

***

Apropå bilder så gjorde Portfolio en rolig upptäckt. När Wall Street Journals journalister började rapportera om den allt mer dystra börsen ändrades också ansiktsuttrycken på reporterns byline.

(via vassaeggen)

***

Hör du till dem som har svårt att förstå varför det skulle vara så fel av FRA att avlyssna? Bloggen Enligt min humla har tagit ned det på sagonivå. En extremt pedagogisk sådan om Frank och Jessie.

Det här är Klaus Franken. En av redigerarna som arbetat längst på Dagen. Man ser hans namn längst upp på varje sida i papperstidningen på de sidor han redigerat. En fin grej, tycker jag. Redigerare får ofta alldeles för lite credd. Det är ju deras arbete som gör om en nyhet läses av dig. Lyckas de inte presentera den aptitligt bläddrar du ju vidare.

Hur som helst gjorde han ett litet hyss igår, Klaus Franken. Planterade ett analogt påskägg, skulle man kunna säga.

Efter att ha redigerarat ett uppslag om FRA gjorde han helt enkelt en justering i redigerarbylinen.

Mycket roligt, tycker jag.

Såg ni det?:

Den katolska biskopen Anders Arborelius bloggar den här veckan veckan från Sydney och världsungdomsdagarna.

Det är föredömligt. Och roligt att man, i världens kanske mest traditionella organisation, ger biskopen den lite avslappnade titeln ”biskopanders” i url:en.

Läs bloggen här:

http://biskopanderssydney.blogspot.com/

Uppdaterat:
Det där med ”biskopanders” var tydligen vanligare än jag trodde. Eller standard till och med. Dåså. Där avslöjades nivån på min kunskap om Katolska kyrkan. Men jag är fortfarande fascinerad över att man kan säga biskopsanders! Det låter så skönt! Som att säga Kungcalle till Hans Majestät Carl den sextonde Gustaf. Crazy, liksom.

I helgen orkade inte Englas mamma med att tidningar och kvällspress gav sin egen version av henne, hennes känslor och ”sanning”. Så hon startade en blogg.

”Jag går upp och sätter mig vid datorn funderar på om jag ska skriva i stället för att ligga och tänka ,jag har många tankar på samhället och på sånt som jag känner att det är mitt ansvar att få fram för det är inte klokt hur vissa saker fungerar.”

I bloggen skriver hon vidare om den enorma smärta över att tidningar och särskilt kvällstidningar granskar det som säljer och inte nödvändigtvis sanningen eller det som, i hennes ögon, behöver granskas.

Och särskilt intressant blir det om yttrandefriheten. Hon beskriver där problematiken i att en polis kan läcka en nyhet till media, mot en summa pengar, utan att sedan få efterforskas. Den lag som är ett vackert fundament blir helt plötsligt perverterat för en mamma som inte vill att varje detalj i en fruktansvärd mordutredning ska bli något smaskigt för svensken att förfasas åt.

”Alla har något som heter yttrandefrihet så att media ska kunna granska samhället ,märkligt att vi på 2000-talet inte ska kunna ha en myndighet som kan göra det och samtidigt skydda brottsoffren från att bli uthängda i press på laglig grund eller att utredningar blir förstörda.”

Och kanske gjorde hon det allra smartaste som kunde göras. Att starta en blogg. Att låta hennes egna ord stå ocensurerade och oredigerade för allmänheten att ta del av.

Och att bloggen spelar roll och har genomslagskraft bevisades snabbt av Sydsvenskans artikel om bloggen. Helt plötsligt får den nyhetsvärde. Eller ”sanningsvärde”.

Allt det här gör mig upprymd. Det maktinstrument som bloggen har blivit för medborgaren. För den som inte sitter på en tidningsredaktion och den som saknar kändispoäng. Begreppet sanning, som så ofta fått stryka på foten för kommers och kamp om läsare, har fått en sagolik comeback.

Det är nästan rörande. Eller åtminstone väldigt hoppingivande.

Läs Englas blogg:
http://englasmamma.blogspot.com/