Massor av papperstidningar världen över krymper nu sina pappersredaktioner. En av dem är Washington Post där nyligen drygt hundra journalister sa upp sig.
Men när journalisten Linton Weeks skulle skriva sin sista artikel så ville han snajda till det.

Så han smög in ett dolt budskap. Första bokstaven i varje stycke bildade tillsammans ”Good bye readers”.

Otroligt snyggt.
Så ska jag också göra när jag blir stor. Och uppsagd. Om jag blir uppsagd. Men det ska jag inte bli. Ju.
Äh. Vi tittar på skärmdumpen istället:

Här kan du läsa artikeln.

Ni såg vår puff för det igår, kanske? Att Carl-Henric Jaktlund, reportern som skrivit granskningen avLivets ord, medverkade i P3:s kvällspasset?

Det är roligt tycker jag. Att P3 inte bara stannar vid att ta upp våra putslustiga nyheter, utan även fångar upp när vi gör goda journalistiska produkter.
För är det någon som skulle behöva läsa Dagens granskning av Livets ords 25 år, så är det den publik P3 når. Vars enda bild av Livets ord är några youtube-klipp där Carola får (tillsynes) psykbryt på församlingens scen, eller Ulf Ekman massvälsignar en kör så de faller.

När de då får höra en 20minuters intervju med en reporter som specialgranskat Livets ords 25 år, och får höra att allt är (eller var) kanske inte så illa som medier en gång rapporterade, är det inte konstigt att de reagerar ”Men hur objektiv kan egentligen en kristen journalist vara?”.

Då är det skönt att höra programledaren i Kvällspasset, Johan Hilton, konstatera: ”Pretty damn objektiv, skulle jag säga”.

(missade du intervjun med Carl-Henric kan du höra den på P3:s webbradio på den här länken.
http://www.sr.se/webbradio/?Type=broadcast&Id=1194116&isBlock=1

Andra delen, 7 minuter in.)

Äntligen kommer annonsen som förklarar varför stora delar av redaktionen gick runt i landslagsdress i måndags.

Dagens eget vinnande landslag skulle fotograferas.
Och här är resultatet:

(klicka för större bild)

Vad tycker ni? Flipp eller flopp?

Jag var initialt mycket positiv.
Tyckte det var en rolig idé och visar att vi har lite självdistans.

Men så ser jag mig själv. Likblek, dålig hållning och nyvaken.
Och genast inser jag; det var kanske inte en så bra idé det där, ändå.

Ni har ju sedan några dagar kunnat läsa om att Kim D Bergman (visst är det där ett kul fenomen – med en bokstav som avdelare mellan för- och efternamn!) bloggar från Göteborgsmötet på Dagen.se.

Men nu tar även Rickard Alvarsson, redaktör för Dagenägda magasinet Ikon, upp bloggkampen.

Och det kan vara intressant att följa båda bloggarna. För när Kim bloggar från en konferensorganisatörs perspektiv, bloggar Rickar som vanlig deltagare.

Rickards blogg kan du följa här.
http://www.ikon1931.se/blogg/

Omväxling förnöjer, och nu jobbar jag som renodlad reporter några dagar.

Mycket roligt.

Då får man till exempel gå ut i friska luften mitt på dagen för att intervjufika med människor.

Det ska jag göra nu.

Godtisdag!

Ser ni? Elisabeth Sandlund står och plockar med papper, Folk-Urban kollar postfacket, och David och Opinions-Thomas står och småpratar lite.
Som att det inte var något konstigt. Att det var helt normalt att alla går klädda i Sverigetröjor och shorts. OCH knästrumpor!

Är det värmeslag? Är det en vriden form av ”casual friday”? Är det ett maniskt sportintresse som jag missat?

Eller har hela Dagenredaktionen förvandlats till ett nöthus?

Detta oroar mig oerhört denna måndag.

Bandet Weezer har gjort det självklara, och oundvikliga. De har samlat Youtubes kanske största ofrivilliga kändisar i sin senaste video.

Det handlar om klipp som uppskattats av miljontals människor, som nu blivit ett potpurri i musikvideoformat.

Du har säkert sett de flesta av dem. Skönhetsdrottning som ger ett av tidernas mest innehållslösa svar, Evolution of dance-killen (bara han, ensam, har 87 miljoner visningar), killen som tog världsrekord i t-shirts, ”Chocolate Rain”-pojken och Will it blend-konceptet.

Weezer har gjort genidraget att kontakta dem och göra nyinspelningar. Be dem sjunga en trudilutt på deras låt. Och det blir roligt. Tycker jag.

Se själv:

När det i dag är paus i artikelserien om Livets ord är det intressant att se reaktionerna ute i bloggosfären.

Personligen tycker jag det är intressant att läsa om dem som antingen tidigare varit del av församlingen, eller som påverkats mycket av den, och som lyckas göra en sober beskrivning av den tiden.

Kolportören problematiserar t.ex. intressant kring varje del i artikelserien, och bloggen Polaritet berättar om sina uppelvelser från datorspelsbränning på Livets ords parkering.

Men allra mest intresssant är det såklart att läsa från dem som har närmast anknytning. Som Ulf Ekman, som igår, för första gången, bloggade lite kritik. Eller hur minnesbilderna och erfarenheterna går isär, även i Ekmans närmaste krets.
Jonathan Ekman (Ulfs son) och hans kusin John verkar till exempel ha ganska olika erfarenheter, och behandlar dem publikt på Jonathans blogg.
I Jonathans senaste bloggpost skriver han om sina egna minnen, och konstaterar att de är ganska annorlunda än hans kusins.

”Våra minnesbilder går helt isär. När John slog sönder sina dataspel så satt jag hemma och spelade Nintendo och Amiga för fullt.”

Intressant är det också att följa kommentarna där kusinen svarar.

”Vi spelade ju en del av de där datorspelen tillsammans, du och jag. Och inte eldade jag upp några spel inte. Men jag blev mobbad på bred front för att jag inte likt mina jämnåriga kamrater, gjorde mig av med datorspel, serietidningar och framför allt de hemska Stryper-skivorna ”

Och sedan konstaterar John att Jonathans pappa Ulf antagligen byggde upp en ”buffertzon” kring Jonathan.

Fyra delar avklarade, tre kvar.
Det blir intressant att följa både dem och reaktionerna.

När man är webbredaktör får man inte så mycket på papper. Det mesta kommer i digital form. Tips, inbjudningar eller pdf-dokument.

Men sedan jag började Dagenblogga har det hänt något – jag börjar få små paket. Paket! Riktiga, ni vet. Omslagna med papper och små handskrivna lappar eller brev nedstoppade.

Paketen innehåller sedan allt från böcker man tycker jag borde läsa, till teckningar, godis och t-shirts. Det finns något mycket fint över detta.

I veckan har det blivit extra många. Hela tre stycken! Bland annat två böcker som man tycker jag borde läsa. Att gå stegen till mitt lilla postfack är numera en upplevelse full av pirr. Finns där något i dag?

Det tredje paketet var också en kul grej. Det var en konfirmationskampanj som en marknadsförare från Svenska kyrkan skickade för att visa deras annorlunda sätt att nå 14-åringar – kylskåpspoesi med existensiella ord.

Och även kylskåpspoesi är lite 2001 är det ett roligt grepp som nu gett mig tre minuters nöje! 

Detta trots att jag visade mig fullkomligt fantasilös när det gällde att sätta ihop meningar av ord. Jag fick använda en livlig (och egenproducerad) nysvenska och även addera ett tecken som de måste glömt…

Hela Dagenredaktionen hade samkväm i går. Visst är det ett roligt ord? Samkväm! Fast Dagen kallade det utgång. Hursomhelst så gick vi och åt thaimat på restaurang och firade ut en bra vår och dunkade varandra i ryggen för gott arbete.

Mycket trevligt. Det är en bra arbetsplats, Dagen. Med många bra människor.

På thaimatställen serveras alltid friterade frukter till efterrätt. Men det här var thairestaurang med finess. På menyn fanns även friterad glass. Som vi satt och funderade och skrattade åt denna omöjliga kombination. Hur går det till? Visste de själva? Eller var det därför all andra efterätter kom först? Att de liksom inte vågade chansa med att doppa en glasskula i fritösen ifall(!) den smälter?


Till slut kom glassen. Och vi, okunniga och sensationsstinna ynglingar, gjorde självklart en film av det hela. Only for you – Ikon-Rickard äter friterad glass: