Jag har tidigare bloggat om den fantastiska seriebloggen ASBO Jesus. Varje dag uppdaterar de med en kort och oftast extremt träffsäker (och rannsakande) seriestripp.

Den här nedan har gått runt på några svenska bloggar och när jag stötte på den i dag kunde jag inte låta bli att dela vidare: (klicka för större version)

I tider då vi så lätt och ofta dömer ut varandras beteenden och misstag är det nästan komiskt att påminna sig om det himmelska perspektivet.

Just det.

Ok, nu är jag nästan i fas med veckorna. Men här är min länksamling från intressanta saker under årets andra vecka:

* Aftonbladet.se har gjort ny layout. Eller ny och ny… Den största skillnaden är att deras ”lättsmälta” puffar till höger har gjorts om till två spalter. Märkligt, tycker jag. Det blir betydligt randigare och i mina ögon mer svåröverskådligt. På redesignbloggen skriver man mer.

* Newsmill hade veckans sannolikt längsta rubrik.

* Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand gästbloggar på ssbd om hur bloggar kommer påverka nästa val. Och trots att det egentligen är självklart hajar jag till vid det här:

”Det finns i alla fall väldigt få [blogg]inlägg jag gjort som haft färre träffar än antalet besökare på ett genomsnittligt torgmöte.”

Så: Det är klart att blogg och webb kommer betyda mer än någonsin i nästa val.

* Det här är lite sjukt. Burger King har släppt en applikation på Facebook där du får en hamburgare om du dumpar tio vänner från din kompislista. Taglinen är ”Friendship is strong, but WHOPPER is stronger”. Lysande? Well, åtminstone innovativt.

* Intresset för microbloggandet (där man bara får 140 tecken att blogga, och själva poängen är den diskussion som följer i kommentarerna) har ökat drastiskt i veckan. Särskilt i mediekretsar. Flera har mailat och frågat oss om Dagens Twitterkonto och andra medier har hakat på. Läs mer här och här.

* Nyhetstorken illustrerar träffsäkert. När Kleerup åkte fast för att han knarkade på grammisgalan upprördes inga artister. Kleerup är för creddig. Artisterna irriterar sig istället på Säpo.

* Svd:s utvecklingsgäng gjorde en intressant iaktagelse. Under julhelgen ville de spegla Stockholmarnas upplevelser av det vackra vintervädret och sökte sig till Flickr för att länka in Stockholmarnas bilder. Genialt. Problemet är bara att nästan alla väljer att skydda sina bilder så att man inte för röra dem från sidan. Således inget bildspel. I dag finns flera andra alternativ där du fortfarande äger dina bilder, får pengar om de säljs, men låter andra se dem.

Jag håller med Ola om det vackra framtidsscenariot:

Se framför er den dan då tusentals människor är ute och rör sig, en stor mängd dokumenterar, laddar upp, taggar tydligt och anger att andra får använda bilderna. Är vi redo för de möjligheter det ger?

* EFK:s Samfundsordförande Stefan Swärd har i några dagar skrivit långt och mycket om tidskriften NOD, teologi och äktenskapet. Det har blivit stor debatt Det är en synnerligen intressant utveckling över hur en extremt analog tidning tvingas ut på en digital bana. Jag har ännu inte hunnit läsa igenom hela diskussionen, så jag hoppas få återkomma med en kommentar om saken.

Det är kanske lite löjligt att hylla de här, men egentligen är det väl inte mer än rätt. I (hurmångaår) har de varit ett andningshål i en ofta fullkomligt vedervärdigt tråkig uppradning av reklamfilmer: Ica-reklamen.

Och reklamen från veckan som passerat är den första som fått mig att skratta högt hemma i tv-soffan. Lysande. Fullkomligt lysnade.

Då och då utmanas jag att delta i olika blogglekar. Jag deltar nästan aldrig. Mest för att jag inte går igång på idérna. Men igår kom en utmaning från Mackan som jag inte kan sluta att skrämmas och fascineras av: Lista dina fem största skämslåtar.

Jag inser att jag har massor! Låtar som jag aldrig skulle våga ha på öppna spellistor. Som jag ljugit om. ”Oj, där var visst en låt som min nioåriga syster måste ha lagt in”. Som jag skulle dö av skämmighet om jag råkade spela upp.

Och jag vet inte riktigt hur jag tänker nu. Men whattheheck: Här kommer fem låtar som jag skäms livet ur mig för:

Marcus och Keith – ögon som få

Året är 1999. Dokusåpor är hett och femman har gjort ”Villa medusa”. Ett uselt koncept där ett gäng svenskar åker till en grekisk ö för att tjäna pengar och bråka några veckor.

Där fanns Marcus och Keith. Minns ni dem? De satt mest och spelade Wonderwall i ett hörn. Men så lyckades de få ihop en egen låt också. Och jag trollbands.

Jag skrattar generat vid bara tanken. Men jag tyckte den var så medryckande.  Så vacker. Jag försökte trevande prata om detta med mina vänner men insåg snart att den slagit an en sträng inom mig som var helt förbjuden att berätta om. Man kunde med rättvisa kalla den årets största töntlåt.

Men jag kunde inte släppa låten. Gick ständigt och nynnade. Så en dag smög jag upp till Åhléns på Östertorg i Visby och – efter att noga ha kontrollerat att ingen annan såg – inhandlade singeln.

Jag förvarade singelskivan bakom en hylla, så ingen vän skulle se, men spelade den bakom lyckta dörrar så högt och frekvent jag kunde.

Min förbjudna musikkärlek:

Peter Jöback – Människor som du och jag

Låt mig nu poängtera att detta handlar uteslutande om albumet Människor som du och jag. Men hjälp. Den här skivan har jag lyssnat sönder. Och det känns enormt pinsamt. Jag hade en period där jag vill utbrista ”Peter Jöback” så fort någon tog upp frågan om bra musik (för att sedan försöka missionera om vilket lyckokast samarbetet med låtskrivarna Niclas Frisk och Andreas Mattson varit) Visor, trallig pop och svulstig minimalism (ja, en paradox) – allt ihoplagt till en…skatt.

Men varje gång något liknande undsluppit mig läggs huvuden på sned, jag får beklagande klappar på axeln och läppar bits för att förhindra fniss. Jag håller numera tyst om saken.

Disney – Esmeraldas sång

Ok. Nu börjar jag på riktigt ångra den här listan. För det här är riktigt osmickrande. Men ok: Jag är en sucker för Disneylåtar. Särskilt de svenska. Jag älskar de pampiga låtarna som ramas in av ritade figurers svårmodiga eller kärleksfulla blickar. Som Alladins En helt ny värld, Lejonkungens En värld full av liv, Skönheten och odjurets Beauty and the beast.

Men allra mest älskar jag, suck, Esmeraldas sång från Ringaren i Notre Dame. Jag är hemskt ledsen. 

Jag tror på människan – Tommy Nilsson

Det ska sägas direkt. Svenska folket gjorde sitt största misstag någonsin när de gav Tommy Nilsson en sistaplats i Melodifestivalens final 2007. Den var värd så mycket bättre. Visst? Men en sådan här sak skulle jag aldrig – aldrig – säga offentligt. Tills nu. Himlaskitlista.

Celine Dion: I want you to need me

Jagvet, jagvet, jagvet. Sådana här saker kvalar in bland saker killar aldrig, aldrig skulle säga. Men, ja, den här låten får mig att vilja stå i motljus med fläkt i håret och sjunga ljuva toner med utslagna händer.  Det är knappast helt friskt. Och, nej, nej – jag står för allt i världen inte för det.

Så. Jag dör just nu lite av skam. Men för att riktigt spä på det så finns det också en spotifylista med alla mina skämslåtar (de som finns på spotify). Ladda hem den och skäms med mig.

Åke Bonnier är domprost i Stockholms stift och driver en väl uppdaterad blogg där han skriver öppet, ärligt och transparent om sina tankar, reaktioner och även problem. Han är ofta med när jag länkar från intressanta saker från veckan. Särskilt uppskattar jag hur han så ödmjukt reflekterat över skillnaderna i hans egen och Carl-Erik Sahlbergs syn på tro och karismatik.

Hans blogg andas en respekt för oliktänkande – även inom hans egen rörelse – och jag upplever att han anstränger sig för att förstå.

Därför känns det sorgligt att i hans blogg läsa att Åke Bonnier valt att hoppa av Jesusmanifestationen. Bara sorgligt.

Jag kan inte hjälpa att tycka att det är typiskt. Den ekumeniska manifestation som skulle visa hela Sverige enhet kring att vi har hittat världens mest översvallande sanning, klarar inte ens av att låta kärleken överbrygga våra olikheter.

För visst är det olikheter. Svenska kyrkans officiella representant, Åke Bonnier, tycker att homosexuella ska få vigas i kyrkan. Att det är ok att konstnärer porträtterar Jesus som de uppfattar honom. Är öppen för att det finns flera vägar till Gud än Jesus.

Men samma Åke Bonnier menar också att han älskar Jesus. Funnit en unik kärlek genom honom.

Och precis som vi tillsammans har kunnat acceptera att Katolska kyrkan önskar lydnad under Påven, Frälsningsarmén rycker på axlarna åt dopet, pingströrelsen tillåter pastorer utan teologisk utbildning, borde vi kunna se den likheten – Jesuskärleken – även hos denna del av Svenska kyrkan.

Bara för en enda dag. 

Hela saken smärtar på så många plan.

Att Åke inte orkade hålla ut lite till. Kunde se till dem som uppskattar hans deltagande.

Att så många – mäktiga – människor valde att föra debatt om olikheterna.

Den kärlekslösa bild vi målar upp av oss själva: Den kristna familjen som inte klarar av ett oliktänkande syskon.  

Samtidigt kanske det är en god läxa. En ögonöppnare? Att vi inte kan förvänta respekt eller nyfikenhet från en sekulär värld när vi inte ens klarar av att – inte ens för ett endagsarrangemangs skull – vara tillräckligt kärleksfulla mot våra trossyskon.

Och det är min personliga åsikt.

Det skjutits och skjutits på den där Årets bästa-listan jag utlovade. Det är mer arbete än vad man tror att bara komma tillbaka efter långledighet. Det är fortfarande min mening att skriva den. Jag tror det kan bli kul. Det har varit ett otroligt händelserikt år. I mediesverige, på Dagen.se, på den här bloggen, i den kristna bloggosfären. Och mycket annat. Det tar vi då.

I eftermiddag har jag gjort en kort sammanställning av de mest klickade artiklarna på Dagen.se under året.

Det är mycket intressant. Jag brukar dyka ner i klicktatistiken varje månad. Känna av vad som har fungerat under månaden som har gått och genom det försöka lära känna er läsare lite bättre.

Det är intressant att läsa av årsstatistiken. I topp kommer den kanske mest självklara artikeln. Den om Karisma. Något av det viktigaste Dagen har gjort på länge, i mina ögon. Ett gediget journalistiskt arbete den artikel som fick många läsare att hitta Dagen.se (och stanna).

I övrigt kan vi konstatera att det, utöver Jordens undergång (som förklaras bäst av dess absurda mängder sökmotorklick som vi fick under en vecka), var uteslutande Tro och kyrka-artiklar som ni klickade mest på.

Det är också intressant att se att ni 2008 inte längre tyckte Carola var het. Det har vi anat redan under året. Ni verkar mätta på henne, intresseras inte. Inte ens när hon är i någon skandal.

Däremot Runar. Han har blivit vår nya Carola. Två artiklar sköt riktigt i höjden under året. Både den om hur han ”bildar kärnfamilj” (som en lustig webbreporter rubricerade artikeln), och den där han ifrågasatte Carolas vittnesmål i tingsrätten mot Tito Beltran.

Ja, intressant allt det där. Kolla listan själva.

Godtorsdag!

Låt oss göra en snabb, jätteförsenad, sammanfattning av den vecka som få (jag?) egentligen uppfattade var en vecka. Den strax innan och strax efter nyår:

* Harry Potter är död. Och han blev över 80 år. Anders Gustafsson snappade upp SR:s fantasiska fadäs där de berättar om Harry Potters död. Det kommer bli en klassiker.

* Massor av årssammanfattningar har gjorts i bloggar här och där. I mediesammanhang görs den nog bäst av Martin Jönsson, men jag gillar också Same Same But Differents årssammanfattning. Antagligen för att de tjusar mig med fina omdömen.

* Underbara Clara har blivit en opinionsbildare att räkna med. Under veckan skrev hon på Sidan 4 i Expressen om varför Jesus behövs i skolan. Få kan lyckas med en sådan sak utan att bli pretentiös. Underbaraclara blir mer och mer något av ett fenomen. På hennes blogg följer hon upp alla reaktioner.

* Vecka 1 var också sista veckan för Martin Jönssons blogg. Det känns som en gigantisk förlust för samtalet och utvecklingen mellan tryckta och digitala medier. Martin har fört (och ofta lett) det samtalet med särskild pondus, professionalitet och i min ögon upplevts överbryggande. Och samtidigt känns det enormt hedrande att den här bloggen finns med bland de bloggar Martin menar nu har de bästa spaningarna.

I dag är dagen då hela redaktionen samlades igen efter julledigheten. Det var också först nu som redaktionen fick samlas för att tillsammans minnas vår kollega som gick bort under förra veckan.

Krister Holmström blev 54 år gammal och även om jag och Krister aldrig arbetade tillsammans, eller ens hann skska hand vet jag väl vem han är och vad han har gjort. Det känns så klart oerhört tragiskt och märkligt att han skulle behöva gå bort. Redan nu.

Det föll både tårar och drogs tunga suckar när vi under morgonen samlades till en minnesstund. Vår chefredaktör sa fina ord och jag tänkte att det var fint. Orden, stunden, att hållas så högt. Att ha påverkat så många.

Vila i frid, Krister.

Läs andra bloggar om Krister Holmström:
Kolportören
Stefan Swärd

Det är ju förskräckligt så dåligt uppdaterat det är här, kanske du tycker.

Och det är sant. Men jag har varit ledig. Sådär som vanliga människor är. Då de sitter vid datorn utan att logga in på jobbsajterna. Utan att maniskt svara på mail. Utan att vrida sig i ångest över att bloggen inte är uppdaterad.

Det har förvisso gjort att det blivit lite tråkigt här och där. Men nu är jag tillbaka; utvilad, laddad med massor av bra uppslag, idéer. Både till blogg och sajt.

Inte minst ligger en ”Årets bästa”-lista och maler. Vi satsar på att få ut den redan i eftermiddag. Det blir kul.

Tills dess: Gott nytt år!

Jag vet inte om ni är bekanta med Mythbusters? Herrarna som i tv testar om olika fenomen egentligen är myter eller ej. Som om något egentligen kan hända om man har på mobiltelefonen på en bensinstation, eller om ett hopp i sista sekunden i en fallande hiss kan rädda liv. Vilken myt man försöker avliva här vet jag inte, men man visar att det är möjligt att – med paintballgevär – måla Monalisa på några nanosekunder.

Nördigt? Ja. Läckert? Ja.