Vår ständige helgreporter Leif Cyrillus gav en kul idé när han var här i måndags. Vi pratade om hur vi kan höja statistiken under lördagarna. Det är ett känt fenomen hos de flesta dagstidningar att färre hänger på nätet under helgerna. Vi är en redaktion med ytterst begränsade resurser, men vad kan vi göra utifrån dem?

Hans idé var att helt enkelt göra en intervju varje vecka med en aktuell person som vi puffade för under veckan ”Missa inte lördagsintervjun med XX!”.

Och det är ju en lika enkel som det är en lysande idé! En slags webbvariant av Ekots lördagsintervju.

Dessutom kan vi bunkra på de här. Göra med kända eller aktuella personer långt i förväg.

Kanske kan vi dessutom ta det ett steg längre? Kanske crowdsourca frågorna, men allra mest intervjuobjekten.

Så, konceptet är som följer: Vi ställer ett visst antal frågor till olika personer. Kanske sju frågor (heligt tal, ni vet) i mail eller liknande. Skickar, låter det gå alla krångliga pressvägar, och låter de svara när de har tid. Frågorna kretsar kring hur de ser på Gud, kanske något om och hur ofta de ber, vad som händer efter döden, men också något som är specifikt för deras person. Sedan publicerar vi det i intervjuform.

Kanske fungerar det inte. Kanske får vi inga svar. Men visst är det värt att testa?

Vilka ska vi då ha med? Föreslå nu inte massa folk i vår frikyrkobubbla, utan människor där svar på till synes enkla frågor kan bli jätteintressant! Till och med stora nyheter!

Jag börjar med de jag helst hade velat fråga och så fyller ni på med era förslag. Ok?

Alex Schulman
Fredrik Reinfeldt
Amelia Adamo
Christer Fuglesang
Agneta Fältskog
Anders Wejryd
Jan Helin
Prinsessan Madeleine

Ja, ni ser. Nu kör vi. Vilka hade ni helst vilja ställa frågor till? 

I dag arbetar Linus Anderås sin sista dag på Dagen.se. Alldeles nyss bjöds det på finfika, tacktal och snart åker Linus till Cypern där han kommer finnas åtminstone tre år framöver. Visst, han kommer göra en del utvecklingsprojekt på distans under hösten, men ändå. Nu är det hejdå.

Det är en förlust för oss. Linus har varit med och byggt upp Dagen.se under en tid då vi har blivit som mest prisade. Blivit titulerade Sveriges fjärde bästa dagstidningssajt, slagna endast av Svd, DN och Aftonbladet. Har gjort tekniska lösningar som fått tidningsdrakar att imponeras och be om tips.

Han har varit med och skapat en sajt som placerats sig som en av branchens bästa.

Jag tänker att det mest rättvisa i läget då är att betala tillbaka med det han själv har byggt upp. Så här kommer några ord, en rekommendation om så vill, för Linus Anderås. Som med hjälp av all den länkcredd och googlekraft han skapat åt Dagen.se kommer placera sig som ett minnesmärke högt i googles sökresultat. Ett slags tack. För ett utmärkt jobb.

Jag har haft förmånen att arbeta med Linus i ett och halvt år. Det är alltid svårt att i förväg veta vad man kan vänta, men efter bara några veckor visade han sin kapacitet. Jag var häpen. Över hur snabb han var. Problemlösande. Envis. Metodisk. Och lugn.

Jag har kunnat stå och skrika och vifta med armarna, gorma om nertid, hur mycket förtroende vi förlorar varje sekund medan Linus lugnt löst problemet. Ofta innan jag ens hunnit avsluta mitt gormande.

Linus är engagerad. Intresserad. Insiktsfull. Har på sin fritid börjat nysta i sin betaversion av Google wave, spekulerat i om han kan göra redaktionella system med den nyaste av tekniker. Att arbeta med Linus har varit lustfyllt. Ovärderligt för en mindre sajt som Dagen där resurserna är små och det ofta handlar om att trolla med knäna.

Vår arbetsgång har oftast byggt på att jag slänger ut konstiga idéer på kort varsel och Linus omvandlar dem i kreativa lösningar. Bra lösningar. Hållbara och noggranna lösningar. Blir det ett lapptäcksbygge är han noga med att sedan få tid för att se till att det blir ordentligt gjort. 

Tre sammanfattande ord? Snabb. Kunnig. Ödmjuk. 

Så: Är du en framtida arbetsgivare som googlar in på den här posten – anställ honom. Är du en främling som googlar för att du undrar vad Linus är för typ – lär känna honom.

Tack för vad du gjort här, Linus. Det har varit ovärderligt. Välkommen tillbaka!

Jag har nu haft tre personer som kommit förbi webbredaktionen och viskat, så där så att det inte ska bli så pinsamt för mig; ”ni har klistrat in samme biskop två gånger”.

Och, ja. Även jag dubbelkollade att det inte blivit fel i vår bilddatabas. De är lika, biskoparna Hagberg och Aurelius. Men det är två olika personer. …tror jag.

Jag sitter och fasar inför att skriva något om nördlägret i helgen. Är rädd att jag ska superlativ-förstöra det. Men under tiden hittade jag det här roliga:

Bloggportalen Knuff.se har en lista på Sveriges största bloggar. Och titta vad som hänt i helgen:

Ser ni? Jag ligger före Blondinbella, haha!

Och det kan ju tyckas konstigt. Blondinbellas blogg har ju fler besökare än hela Dagen.se. Men Knuffs poängsystem beräknar något annat – länkinflytande i bloggosfären:

”I grund och botten bygger denna ranking på länkar från andra bloggar, men för att beräkna Knuffpoäng på en blogg tar knuff.se bland annat hänsyn till;

• vem som länkar – en länk från en blogg som många andra bloggar länkar till väger tyngre.
• hur det har länkats – antal länkar och i vilket sammanhang.
• när det har länkats – nyare länkar väger tyngre än äldre.”

Det var väl roligt?

Vi funderar på att rajta den här nyheten i dag: http://www.folkbladet.se/nyheter/finspang/artikel.aspx?articleid=4956278

Men den känns lite tunn. Var du på plats? Har du bild? Har du film? Var någon av dekalerna kristen? Tipsa oss.

(Ja, jag tänkte att det kunde vara lite kul med ironi så här på morgonkvisten)

Så låt mig förklara den här grejen med Sweden social web camp (SSWC). Varför det är en sån grej.

Det är inte helt lätt att förstå. Och jag är något häpen över min egen reaktion, mitt fånleende när jag försöker förklara helgen för andra. Hur jag redan bäddar in alla minnen i rosa bomull. Förstorar och förstärker. Glorifierar.

Jag läser en miljard twitteruppdateringar från folk som stammar superlativ. Jag läser lika många bloggposter om en helg som redan verkar ha blivit legendarisk.

Vi som var där är liksom kollektivt saliga, uppslukade av ett evenemang som egentligen helt saknade struktur. Förberett innehåll saknade den helt. På en tältduk hade initiativtagaren tejpat upp ett tomt schema för helgen och deltagarna fick där själva fylla i vad de ville prata om. Och så fullt det blev:

Människor som gått och burit på frustration, inspiration och en känsla av att tro att de förstått något viktigt kom samman och fick chansen att prata om det. Debriefa. Till och med ta upp ämnen och problem de själva inte riktigt kunnat sätta fingret på. Vad som händer med våra webbidentiteter när vi dör. De nya samhällsklyfter de digitala medierna skapar. Varför de med fysiska butiker får större renommé.

Själv ordnade jag tillsammans med två andra en session tio i tre. ”Nåt om journalistik” och twittrade sedan ut saken ”vi träffas vid flaggstången”. Klockan tre var vi tio pers som satt och spånade fritt om svårigheterna och dikena man hamnar i som journalist och förespråkare av sociala medier.

Kanske sammanfattade Steffanie Müller hela saken bäst:

På något sätt handlade hela helgen om hur ett antal människor som upptäckt att stora delar av samhället revolutionerats med sociala medier fick träffas och uppleva en slags frizon. Ungefär som varenda kristen konferens fungerar.

Ett andningshål för en märklig grupp upprorsmakare som problematiserar upphovsrätt, kastar om koncept för företagslogik och predikar om transparensens absoluta nödvändighet.

Kanske var blandningen det allra märkligaste. Från tolvåriga mellanstadieelever och mäktiga mediehuschefer. En blandning som borde skapa grupperingar och inte minst elitism. Men det skapade snarare något slags hopp – det kommer gå bra. Vi är på väg. Vi finns på alla områden och kan påverka. Sociala mediers decentralisering och demokratisering är inte bara en utopi.

Den vackraste bilden av det var kanske följande session. Företrädare från TV4 och SVT i ett gemensamt improviserat samtal om framtiden för online-tv. Delande av kunskap, delande av hur vi gör i framtiden. Och ödmjuka för att kunskapen sitter mer hos de närvarande (och övrig publik) än hos bättre vetande chefer. 

Men så nördades det förstås en hel del. Också. Det blir lätt så när många människor på liten plats har ett intresse som största gemensamma nämnare. Inte alls olikt kristna konferenser. Folk satte här på sig sina knasigaste t-shirtar. Som de sällan skulle ha på sig i vanliga fall. Precis som på kristna konferenser. Köpte nischade grejer de aldrig hade köpt i andra fall. I vårt fall små töntiga ”pokens” som bytte digitala kontaktuppgifter med varandra.

Och så dansades det hela natten.

Tills vi till sist var tvungna att åka hem.

Något sorgsna. Något trötta. Något överspelta.

Men framförallt med en överväldigande känsla av att vi upplevt den där fåniga klyschan: The web runs on love.

Upptaderat: Eller så kan ni läsa Anders Mildner, och förstå allt.

Visst låter det otroligt? Men de här bygger starka (och roliga) bevis för sin sak:

Det är en helt sagolik stämning här på Tjärö. Och jag skulle kunna skriva spaltmeter om ondemand-tv, journalistik på nätet och vad som händer med våra facebook-konton när vi dör.

Men jag vill njuta av det här i stället. Så utvecklarlinus har fixat så att min tweets (med bilder) dyker upp här under i stället. Titta på dem, och låt mig nörda ner mig riktigt ordentligt så länge.

Ok?

Vi hörs.

Så har vi börjat socialisera ordentligt, här på Tjärö. Utan Twitter, vill säga. Vi samlas i en stor lada plus ett tält och pratar RFID, sociala medier, Poken, streamingstjänster och skrattar sedan gott åt varandras nördigheter. Dunkar i ryggen och skrattar åt det orimliga ”såhär kan det bara vara på sswc” (ja, man säger förkortningen, uttalar inte hela namnet) och ger sedan några uppmuntrande ord för att verkligen understryka hur mycket man uppskattar de andras nörderier.

Vi registrerar oss på campen och får varsin namnlapp. Men inte bara det På namnlappen finns också vårat handle. Alltså det namn vi har på mikrobloggtjänster som Twitter. Och som inte det skulle vara nog får vi också en tagg så att vi kan plocka upp våra superflashiga mobiltelefoner och scanna taggen för att sedan direkt få upp våra digitala profiler och förstå ”aha, det är du som är duu!”

Sedan börjar vi mingla. Jag träffar Sofia Mirjamsdotter som har gjort en papperstidning som hon lanserar här på ön. Det låter kanske konstigt. En tidning på en plats som handlar om digitala tider? Well, papperstidningens innehåll baseras uteslutande på texter hämtade från bloggar.

Och titta, hon och hennes redaktion har plockat en alldeles nygjord text från eder Emanuel Karlsten! Blir ni inte stolta?

Sedan är det invigning. Tomas Wennström, som för några månader sedan skrev en enkel bloggpost och frågade om det var nån som var sugen att ses nån gång i sommar och snacka sociala medier, var närmast rörd över att det nu var 286 nördar som samlats. Och att planering och samordning skett via sociala medier. Allt på ideell basis.

Sedan ströks vi alla medhårs. Fick kärleksförklaringar och fick höra berättelser om hur vandrarhemmet här på Tjärö förvånats över att alla som hört av sig från campen haft gmail-adresser. Och då skrattade vi alla så klart. För vi vet ju att alla med någon slags koll på omvärlden och nya tjänster har en gmail-adress.

(Tomas står längst fram och kliar sig i huvet)

Sedan fortsätter festen hela natten, medan samtal och nörderier fördjupas.

Vi kan väl säga att det räcker så, så länge bloggen, så ses vi imorgon? Godnatt!

I dag har jag åkt på läger. Med massor av främlingar som jag aldrig träffat, men ändå känner rätt väl.

Det är socialmedienördläger. Eller Sweden social web camp, som de kallar det.

Helt enkelt män och några kvinnor i åldrarna 12 till 50 som tycker det är roligt att samtala om den digitala utvecklingen över nätet. Det är studenter (mellanstadieelever) och mediechefer (SVT, TV4, Bonnier) och vanliga nördar med mer finnar än hud.

I morse träffades vi utanför centralen, nervösa som små skolpojkar första dagen i skolan. Med väskor större än våra kroppshyddor och med kisande ögon som försökte kolla om de känner igen andra från deras avatarer.

Nu sitter vi i en buss åtta timmar ner till en ö i Blekinge och försöker trevande socialisera utan datorer.

Hur det går? Well, så där.