Vilken resa! 8 timmar i buss med datornördar som satt med huvudena böjda i…mikrobloggande.

Men så äntligen kom vi fram och fick sträcka på våra gängliga ben. Killarna till vänster på bild är för övrigt de som jobbar med Twingly, ni vet det som gör att bloggarna syns under våra artiklar. Imorgon ska de släppa en nyhet som är i klass med Google wave, har de sagt, något kryptiskt. (och jag inser att de flesta av er inte vet och inte bryr er om vad google wave är…)

Sedan kom båten. Och nördar tvingas plötsligt prata med varandra. Med munnen. Stapplande och försiktigt formas dialoger. Det blir nervöst, men går.

Sedan börjar det regna och vi blir nu mycket molokna. Tänker att hela helgen kommer förstöras. Men så åker båten, och vi glömmer tid och rum för en stund. Bli glada, tar bilder och tweetpicar dem.

Så kommer vi fram till Tjärö, ön för helgens nördande, och se, vem står där om inte Gottfrid Svartholm-Wargs skägg! Och spelar dragspel! Dra på trissor. De har verkligen kostat på!

Men sedan blir vi molokna igen. Vi tittar upp från våra twittertelefoner och upptäcker att det regnar. Jag och PM som har tält. Vi försöker oss på en rackare i vandrarhemmets reception, och se – de hade en avbokning och ett rum kvar! Med utsikt!

Och gissa hur glada vi blev då? Så glada att jag (bildens förgrund) bloggade om det och PM (bildens bakgrund) twittrade om det.

Jorå, visst är det nördläger.

Det har skrivits en hel del läsvärt om det Magnus Betnér kallar Aftonbladetgate och som jag kommenterade i går.

Det mesta handlar nu om vilken fadäs ambassadören i Israel gjorde när hon gick ut och recenserade artikeln. Korkat gjort. Och synd att diskussionen nu får handla om det i stället för det klavertramp Aftonbladet gjorde.

Men allra bäst om kritiken mot ambassadören och Aftonbladets och andras reaktioner på det skriver Svenska dagbladet. Där jämför man hur olika aktörer reagerade när Lars Vilks Muhammed-bilder rev ner ramaskri i muslimska läger, och hur man reagerar i dag.

De jämför där hur Helle Klein, med muhammedbilderna, menade att Sverige varit ansvarslösa eftersom de ”muslimer känner sig berövade sin värdighet”. Men judarnas värdighet verkar spelar inte samma roll när  samma Klein nu rasar över att Israelambassadören uttryckt att hennes tidning trots sin frihet ”har ett visst ansvar”.

De belyser också hur Aftonbladets förre chefredaktör avböjde från att publicera Muhammedbilderna eftersom känsliga saker måste belysas på ”ett genomarbetat sätt”.

Och inte minst journalistförbundets ordförandes uttalande om att ”hon inte kan minnas någon händelse som påminner om ambassadörens utspel”. Svd påminner då om Laila Freivalds officiella brev till Jemen, ”i vilket hon bad om ursäkt för att Muhammedbilderna återpublicerats här”.

Ja, nu har jag citerat nästan hela artikeln, men den är så bra att den behöver få större spridning. Den nyanserar. Och är det något vi behöver i breda (och spinnliknande) nyhetsrapporteringar så är det nyanser.

In och läs!

Och när jag nu ändå skickar i väg er åt andra håll – läs också Leif Cyrillus artikel om Stefan Swärd-konflikten. En debatt som antagligen mår väldigt bra av att komma till ytan. Jag berörde det redan här.

In läs och reflektera.

Det kanske bara är jag, men för mig har det varit aningen svårt att förstå vad som försatt oss i den situation vi är i dag. Finanskris och allt. Även om vi på Dagen fått känna av den också, har det varit svårt att förstå hur allt hänger ihop.

I dag tipsade VassaEggen om det här klippet. Och helt plötsligt börjar jag förstå. Lite mer i alla fall.

Värt en titt eller två.

Det här är inte meningen att vara ett inlägg i Mellanöstern-frågan. Men den debatt kring Aftonbladetartikeln som påstår att Israel för 17 år sedan sprättade upp ett krigsoffer, stal dess organ och lämnade tillbaka en tom ihopsydd kropp är för intressant för att lämna utan kommentar.

Aftonbladets kultursidor publicerade i måndags en artikel signerad Donald Boström där han kategoriserar händelsen som en ”mycket allvarlig misstanke”. Några bevis på att organ blivit stulna finns inte. Varken från händelsen 1992 eller senare heller vad jag förstår.

Israel har reagerat starkt. Judiska församlingen i Sverige likaså (”Artikeln återvinner en av antisemitismens verkliga klassiker – juden som rövar bort barn, slaktar dem och stjäl deras blod”).

Själv började jag med att läsa Aftonbladets chefredaktör Jan Helins bloggpost om saken. Den är retoriskt briljant. Han skapar sympati genom att påvisa hur hela världen ansätter hans publicering utan att de har läst mer än bristfälligt översatta delar av deras artikel. Helin styr elegant över kritiken till att han är en yttrandefrihetens martyr. ”Får man inte längre ställa frågor – även kring känsliga områden”, undrar han.

Men Expressens opinionsblogg lyfter ett mer relevant perspektiv: Varför ställde inte Aftonbladet sig frågan ”varför” innan publiceringen? ”Helin har glömt bort att han har Sveriges största tidning till sitt förfogande för att få svar på sina frågor”, skriver de.

Det blir dessutom direkt pinsamt när frilansskribenten och medborgarjournalisten Anna Veeder på Newsmill till synes enkelt lyckas hitta citat av människorättsaktivister från både vänster och höger som menar att Donald Boströms misstankar om organstöld är högst osannolika.

Anna Veeder: ”Är det journalistiskt försvarbart att publicera egna teorier som innehåller så grava anklagelser emot den israeliska militären utan att först kontrollera dem?”

De pratminus Anna Veeder så till synes enkelt har hittat drar ner brallorna på Aftonbladets självpåtagna martyrskap. Plötsligt framstår Donald Boströms artikel som just så (om än omedveten) antisemitisk som Israel påstår.

Aftonbladet har tagit en gammal (2001) obekräftad nyhet och kopplat det med en dagsaktuell händelse där en amerikansk jude står inför rätta för organhandel. Det blir insinuerande och spekulativt. Och knappast ett förvaltande av god journalistik.

Det här handlar inte om vilken sida i Mellanösternkonflikten som har rätt och eller fel. Inte heller om Anna Veeders citat är de bästa eller mest relevanta. Det handlar om hur hederlig journalistik måste bedrivas för att inte tappa trovärdighet.

Veeders citat visar på att det gick att hitta källor som gav nyanser, att frågorna borde ha ställts och redovisats i Aftonbladets artikel, samt hur ohederligt det blir och uppfattas när journalisten inte gör det.

Det jobbet fick medborgarjournalistiken, än en gång ta över. Och snart börjar det bli riktigt, riktigt svårt för  svårt för oss gammelmedier att försvara vårt existensberättigande.

Väldigt, väldigt kort borde vi kanske kommentera Svenska kyrkans nya reklamkampanj inför kyrkovalet.

På http://www.svenskakyrkan.se/be/ kan man skriva in eller sms:a sin bön.

Och det där är helt rätt, till och med vackert utformat.

Med musiken och molnet av böner lyckas man skapa ett rum, en plats av stillhet. Med uppföljande ceremonier i domkyrkor runt om i Sverige ger man varje bön legitimitet, tyngd. Med direktpublicering av bönerna (vilket ger lite osmakliga bi-effekter – även om efterhandsmodereringen verkar vara snabb) ger man direkt tillfredsställelse och engagemang. Att sedan alla rss-flöden, ordtaggar och twitterknappar känns bajsnödigt inkvoterade må vara som det är.

För framförallt är sajten något som ligger helt i linje med vad som borde vara en statskyrkas (jaja – ni förstår) uppdrag. Att uppmuntra och hjälpa Sverige att be. Påminna om Gud. Visa kraften i bön.

Men engagerar det Sverige? Skapar det surret som kommer att få svenskarna att delta i kyrkovalet? Knappast.

För att göra det behöver man först och främst förklara varför för de 78 88 procent som inte kyrkoröstade förra året skulle rösta i en kyrka de knappt besöker.

Då räcker inte en bönesajt och två tv-reklamer, mer slätstrukna än en biskopsskjorta.

Jag mikrobloggade om det redan förra veckan: P3 byter ut ljudvinjetten ”tjicketiwowow” mot ett platt visslande i fallande skala, signerat Moneybrother.

Och det är ett sådant varumärkesmässigt självmord att jag har svårt att hitta beskrivande känslor. Jag ömsom slår med symboliska nävar i skrivbordet, ömsom finner mig själv med höjda ögonbryn och jahjälp-skakande huvud.

P3 själva försvarar sitt beslut så här:

”Det är inget fel på ’tjickan’ den är gjord för 16 år sedan, när P3 lät annorlunda, när P3:s lyssnare var annorlunda. Det krävs ett annat uttryck för P3 2009 än det gjorde 1993.”

Jag häpnar. Hör ni mig? Häpnar!

Vilket annat företag i världen hade resonerat så kring sitt varumärke? Har man förstått så lite om vad ett varumärke handlar om?

Låt oss kolla på några andra varumärken. HM, ett av Sveriges största varumärken, måste lida enormt av den estetiska tabben som någon i begynnelsen gjorde när de målade H&M på det där röda, lite tokiga på-sniskan-viset. Varumärket Levis måste många gånger frestats att göra om sitt varumärke. Liksom Rolling Stone magazine, Converse och Coca-Cola.

För att inte tala om MTV, som måste ha en av världens fulaste loggor. Så daterat och framtidsblint ritat att dess marknadsavdelning måste flera gånger ha försökt kuppa igenom logotypförändring. De maskliknande bokstäverna, det gigantiska M:et som vi alla satt och gjorde egna varianter av i skolbänken.

Mtv hade haft all rätt att gå ut och klaga på att de har en logotyp som är ”för en annan tid, en annan publik, en annan musik”.

Men det gör de inte. Varför? För att ett varumärke handlar inte om dess logga, dess vinjett. Eller för att citera Tomas Seo inför hans projekt Logotyp.se: ”The value today is not in the logo creation but in the strategy around the whole brand.”

Logotypen skapar bara igenkänning. Varumärkets känsla skapas och styrs av hur vi beter oss med varumärket. Var det syns, i vilka sammanhang och vad som förknippas med varumärket. 

P3 är uppenbarligen i något slags identitetskris. Men lösningen på den är knappast att skrota sitt varumärke. Det är som att sminka en gris och hoppas att ingen ska känna igen henne bakom sminket.

Jag fick ett så vackert tips på youtubeklipp på mailen i veckan. Det är på Kseniya Simonova, en kvinna som ställer upp i Ukrainas motsvarighet till tv4-programmet Talang. Men inget är riktigt som man tänker sig. Klippet är långt, nästan 10 minuter, och rör hela rummet, hela publiken på ett märkligt sätt.

På sin lilla sandtavla målar Kseniya upp hela Ukrainas historia. En krigsärrad historia med mycket sorg och mycket blod. Men också hopp, fred och frihet.

Det är pompöst, det är pretentiöst, men det är också befriande vackert.

För jag är nästan lika glad över att få dela ett youtubeklipp från öststaterna som inte är tokigt, förminskande eller öststatststereotypt.

I media har det de senaste dagarna varit mycket prat om hur bubblan kring internets lönsamhet håller på att spricka.

Det började med att Blondinbella redovisade vad ett av hennes företag, Blondinbella AB, dragit in. Hon fick ”bara” ut 113 000 kronor, efter skatt under taxeringsåret. DN:s Jonas Leijonhuvud gjorde stor sak av det i en artikel, påminde om de siffror som tidigare varit tal om ”300 000-400 000kr i reklamintänkt/mån”, skrev ”Men nu ser det ut som att den unga bloggaren tagit i lite i överkant.” och sprang sedan in på sin blogg för att kommentera sin egenskrivna artikel med ett nöjt ”Där sprack bloggbubblan”. Inte heller uppdaterade han sin bloggpost efter hans kompletterande artikel där det visar sig att Blondinbella tjänar en miljon om året, att den deklarerade redovisningen bara gällde fyra månader, samt att hon dessutom tar ut en lön på 31 000/mån.

DN:s och andra mediers bevakning kring saken är ett bra exempel på människans och journalistens förhoppning om att det okända, svårförståeliga, ska få sin naturliga förklaring. Så att saker och ting kan återvända till sin vanliga logik igen. Till den tiden då vi förstod samhällets alla skeenden. När tidning var papper, när 17-åriga blondiner inte kunde tjäna pengar på att skriva om hårfärgsdilemman.

Men Blondinbella-historien fick en uppföljare som gestaltar det problemet ännu tydligare. På hur omedvetet ohederligt det kan bli.

I onsdags bloggade Magnus Uggla ursinnigt om Spotify. Han berättade hur han flera gånger ifrågasatt om han som artist verkligen får något betalt från tjänsten. Han skriver bland annat att ”det visade sig att jag under det första halvåret tjänat lika mycket på sex månader som en halvdan gatumusikant drar in på en dag”.

Men han fick goda förklaringar från sitt skivbolag Sony om den saken. Det som i stället gjorde honom ursinnig var att Sony, ”våldtagit” honom då de sumpat hans ersättning för att de skulle få köpa sex procent av bolaget Spotify för ynka 30 000 kr. Ett bolag som är värderat till 1,8 miljarder.

Däri låg Ugglas problem. Att hans skivbolag, som tidigare stått upp för honom i The Pirate Bay-rättegången, nu sålt ut hans musik för att få göra en billig och smart investering.

Detta struntade medier i. De läste bloggposten och utbrast ”Ha, visste väl att det var något skumt med Spotify!” och skrev sedan så det glödde (blödde?). Äntligen skulle de få visa att det inte fungerade med betalning och internet.

Det blev rubriker som ”Uggla till angrepp på Spotify” att de var lika ”illa som Pirate bay”. Vinklingen handlade om att man inte tjänade pengar på att finnas på Spotify.

Men inte nog att man missade vad Ugglas ilska handlade om, man missade också att göra ett hederligt journalistiskt arbete på den vinkel man nu skapat.

Det var ingen som jämförde Spotifys ersättningsnivå med andra mediers – allra rättvisast radios. I stället letade man fram artisten Petter och lät honom deklarera att man får ”noll komma noll noll noll eller väldigt lite i alla fall” från Spotify per spelad låt.

Och eftersom andra medier missat att göra sitt jobb: Låt oss här göra ett snabbt överslag.

Enligt STIMs senaste årsredovisning får upphovsmännen till en treminuterslåt som spelats 1 gång på 1 av riksradions kanaler 100 kronor att dela på. Spelas samma låt på lokalradion 1 gång får de 4 kronor att dela på.

Säg att ett vanligt program på P1 har i snitt 50 000 lyssnare (sommar i P1 sägs ha en miljon lyssnare). Det innebär att en upphovsman får 0,002 öre betalt per lyssning.

Säg att ett program i P4 har i snitt 5 000 lyssnare. Det innebär att upphovsmannen får 0,0008 kr betalt per lyssning.

Hade det gått att göra en nyhet av det? Att Petter grät över att han efter att hans låt radiospelades bara fått ”noll komma noll, noll, noll eller väldigt lite i alla fall”?

Låt oss jämföra det med Spotify. I Almedalen i somras fick vi reda på att en upphovsman som hade fått sin låt uppspelad 150 000 gånger bara fick 500 kronor av Spotify. Eller ungefär vad en ”halvdan gatumusiker får på en dag”, som Uggla uttryckte det.

Men slå ut det per lyssning och du får 0,003. Alltså mer betalt än vad låten skulle fått om den spelades i P1.

Mina räknexempel kanske inte stämmer. Spotify kanske har olika tariffer osv. Men det naturliga för varje journalist borde vara att göra det snabba överslaget, för sig själva och läsaren, och ha med frågan både inför och i sin artikel.

Den digitala världen är fortfarande ny och okonventionell, men det får inte hindra att vi journalister gör vår läxa eller låter rädslan för den styra vår nyhetsrapportering.

Hej,

Jag skulle vilja prata om en grej. Det är en jobbig grej, så sätt dig ner. Det kommer ta en stund att förklara.

Såhär: Det känns som att vi har glidit ifrån varandra, du och jag. Att vi inte längre pratar på samma sätt som förr.

Förut kunde vi prata om allt möjligt. Jag vågade vara mer personlig. Jag längtade mycket mer efter dig. Men nu…jag vet inte, kanske blev jag känslig för dina hårda ord. Du säger dem ibland, antagligen med kärlek i åtanke. Det där med att jag var ”satans språkrör” när jag sa något som inte föll dig i smaken. Eller när du ringde och sa att du ”vet vilken väg jag går på”. Att det ”i vilket fall inte var Guds väg”. Jag tror du sa dem för att du ville att jag skulle vakna upp från en värld och värderingar som påminde om något som var väldigt olik din. Att du hoppades skrämma mig rätt.

Jag vet. Du säger också massor av bra saker. De bästa av saker. Alla de sparar jag i en mapp i min mailkorg. Den mappen är säkert hundra gånger större än den med de dumma sakerna. Men ändå. Kanske… Kanske är det de dumma sakerna som får mig att distansera mig något från dig.

Det är nog mest mig det är fel på, egentligen. Jag som borde ta åt mig av alla de gånger du sagt att det jag säger är viktigt, bra och nödvändigt. Men jag har så lätt att förbise det. Jag har slutit mig för att jag inte orkat med fler bråk, fler hårda ord. De som uppstått när jag säger något som provocerar dig. Inte orkat med hur du ibland använder ”andlig auktoritet” – gudstilltal eller pastorstitel – som en hävstång för ditt ogillande. Hur du kan använda ord för att förminska mig. När jag hör att du nedlåtande kallat mig ”liberalteolog” eller hur jag förstått att du inför dina vänner kallar mig ”gudsförnekare”.

Jagvet, jagvet, jagvet. Jag ska stå ut med det. Det är en del av min roll. Och jag står ut – men det får också konsekvensen att jag pratar mindre med dig om svåra saker. Om Gud, till exempel.

Säg inget, du tycker jag överdriver. Att jag skriver massor av saker om kyrkan och Gud. Men jag har nyligen tittat igenom vad vi pratat om den senaste tiden och insett att jag egentligen har varit ganska kall mot dig. Eller pratat om saker som inte drar igång några stora otrevligheter. Mest pratat webbnörderier. Gottat ner mig i de saker där du inte kunnat komma åt mig. När jag pratat om känsliga saker har jag, egentligen det senaste året, nästan uteslutande använt andra referenser än mig själv. Så att det ska rinna av lättare.

Jag skriver allt mindre om kyrka, Gud, kristenhet och sånt. Det kräver så noggranna genomläsningar och ordval för att du inte ska anklaga mig för att inte vara kristen. Eller inte tillräckligt kristen.

Jag har till exempel inte berättat för dig om min kamp med att hitta en kyrka. Trots att jag är säker på att jag delar samma kamp med tiotusentals andra i Sverige. Jag har heller inte berättat för dig om hur jag kämpar med att leva som jag tror att Gud – en makt som jag hävdar söker relation till människan – vill. Vilken vansinnig ångest bara tanken kan ge. Att jag har så svårt att se hur det, i mig eller hos andra, leder till något annat än halvmesyrer. Ytliga halvmesyrer. Jag har valt att undanhålla allt det här för dig. För jag ville inte höra dina ord. Om hur det förklarar det ena och det andra. Att du då kan få placera mig tillsammans med människor av ”samma sort”.

Men lyssna: Jag vill inte göra slut. Jag tror fortfarande på oss. Att vi kan vara bra för varandra. Dessutom hade det varit för enkelt att bara sticka till någon annan. För både du och jag vet att de finns. ”De andra”. De där ute som skulle älska att ha någon som bidrog med prat och kunskap om sociala medier. Jag hade kunnat vara rik och lycklig med dessa personer. Men jag vill inte ha dem. Jag vill ha dig. Det vi har. Eller hade. Att få vara med dig, veta att det jag säger – mina tvivel, mina försök att nyansera, ifrågasätta – har inflytande hos dig och den kyrkan jag har en svår hatkärlek till. Det är en drömposition. Något jag längtat efter ändå sedan jag var liten. När jag iaktog en kyrka som sakta dog ut för att den vägrade ta tag i de frågor dess medlemmar egentligen brottades med. När jag såg medlem efter medlem i den ålder jag själv nu är hoppa av för att de inte längre orkade. Slutligen övervunna av bitterhet. Kanske för att saker sällan problematiserades. För att tabun upprätthölls. För att paradoxer i Bibeln viftades undan som ”mysterium”. Att ett kristet liv, om än någon gång i moll, alltid slutade i dur. Som ett uppmuntrande vittnesbörd. Att de händelser, liv, som aldrig hade glada slut, hade svårt att ta plats.

Förstå mig rätt. Jag vill inte att du och jag plötsligt bara ska prata om Jesus och sånt. Men jag vill att vi ska kunna börja prata om allt igen. På ett nytt sätt. Det där personliga sättet.

Det kommer att bli en del bråk, jag inser det. Det kommer att storma och du kommer att hata mig ibland. Du kommer att slänga ”satansdyrkare” fler gånger i ansiktet på mig. Du kommer att göra det för att du tror att det är rätt åt mig. Eller för mig. Jag kommer att klara det. Men du måste nog låta mig slänga ur mig saker som jag tycker är viktiga.

Det var det jag ville säga. Egentligen handlar det ju om att jag vill satsa på vårt förhållande. Så då tänkte jag att det var bra att ha det här pratet, du och jag. Förklara mina känslor. Jag vet inte om jag faktiskt kommer ta tag i allt eller hur mycket förändring det kommer att innebära för oss. Men jag ville i alla fall säga vad jag känner. Jag tänkte att det kanske kunde vara bra. Ett steg.

Ett första steg.

Så. Du har varit tyst länge. Men säg nu, vad tror du?

Ni har svarat så vackert på min bloggpost att jag får hjärtknip. Och några har verkligen blottlagt era hjärtan i mail som ni skickat till mig. Det gör mig rörd, förundrad och – faktiskt – välsignad.

Jag hade saknat det. Att skriva ärligare, rakare. Kanske kan det där komma lättare nu?

Flera har också hört av sig angående det där med kyrklöshet. Ångesten över att aldrig hitta hem. Att alltid känna att något inte är helt rätt.

Och innan någon förståsigpåare säger att det inte ”finns någon perfekt församling – då skulle den sluta vara perfekt när du gick med” så vill jag visa något som jag blev tipsad om i dag.

Det är Ryttargårdskyrkans webbplats som har följande inbjudande bild för de nya kyrksökande i staden på sin hemsida:

Jag klickar på bilden och för upp följande sida:

Och det är så klart bara ett snöpligt tekniskt fel. Men för mig är det också en bra bild av hur kyrkan ibland riskerar behandla nya.

Vi välkomnar vem som helst. Men har man inte nycklarna för hur man ska bete dig, tänka och vara så är det väldigt svårt att få ”behörighet”.