Brygubben har varit på besök i en kyrka i Stockholm och iaktagit  bilden till höger.

Det är domprost Åke Bonnier som insett att för att nå med en digital möjligheter i en analog värld får man ta til traditionella medel.

Som en vanlig rems-affisch. Med url:en till Åke Bonniers blogg.

Fiffigt, framåt och helt rätt tänkt.

Att, som herde för en församling, använda bloggen är det bästa och enklaste sättet att nå ut och samtidigt ge känslan av nära dialog.

Hörde ni det, pastorer, präster, biskopar och övriga ledare?

Blogg = bra.

Sätt igång.

Jag installerade om Windows på en dator hemma i går. Och efter den en massa programinstalleringar, inklusive Adobe reader.

Men när jag laddat ner Adobe reader får jag upp en ruta med följande knapp:

Nära? Är jag nästan där? Eller ska jag föda honom? Det tog en bra stund – sedan insåg jag att det var en översättningsmiss av rang.

Kan du gissa?

Inte?

Close download manager.

Fattar ni? Detta är hysteriskt roligt, tycker jag.

Det här är så vackert att jag blir alldeles varm i hela kroppen. En historia som man vill att det skrivs böcker om. Görs filmer av.

Den före detta clownen Gregg Breinberg tog jobb på en skola i New York och lockade fram en helt fantastisk sång-glädje hos ett gäng femteklassare. Men fokus på att hitta nerven i varje sång och leva ut den har han tillsammans med kören skapat några av de vackraste och mest känslosamma tolkningarna som finns.

Att vara sig själv, älska sig själv och kanalisera glädje och kärlek genom musik.

Det här är hela dokumentär klass 9a komprimerat i några få youtubeklipp. Njut!

I dag skulle vi egentligen ha avslutat våra sommarbloggar. I alla fall om man tittar på det schema som vi presenterade i början på sommaren. Men i början av juli släpptes Annika Spalde från fängelse. Hon hade då avtjänat sitt straff efter att ha gjort en civil olydnadsaktion. Och det var givet – Annika måste få frågan om att sommarblogga.

Få intervjuer har provocerat och fascinerat mig så mycket som när jag mötte Annika, Pelle och Klaus för ett drygt år sedan. Vi möttes inför en rättegång där de riskerade fängelse för att ha räddat livet på tolv höns. De hade brutit sig in på ett universtitetslabb i Uppsala, tagit med sig tolv hönor, lämnat en julblomma med ett litet kort till personalen med deras namn, adress och telefonnummer. De lämnar hönsen till en bonde som lovar hönsen ett gott liv.

Rättegången slutade då med böter. Men det har blivit fler rättegångar sedan dess. Mot orättvisor som vi, tillbakalutade svenskar, inte riktigt förstår. Inte riktigt vill förstå. Inte vill släppa nära.

Men diakonen Annika Spalde tvingar oss att vända blicken mot de orättvisor vi sanktionerar genom att göra just inget alls.

Skrämmande.

Läs!

Så har då Hillsong Sveriges pastor svarat på Frizons mest omtalade t-shirts.

Tekla Knös är redan inne på sitt fjärde extranummer på sin comebackspelning. Och det är en fenomenal form av svensk punkallsång som pågår i en spelning som har mycket väl kan bli legendarisk.

Tekla Knös och frikyrkopubliken är en vacker kärlekshistoria. Frikyrkan har på något sätt varit stolta över varje band som försökt visa kristenradikalitet i en musikstil som skilt sig från den gängse. Och Tekla Knös spelar punk. Med svenska, ofta samhälls(ochkyrk)kritiska, texter. 

Det har skapat en hajp och en myt kring bandet, inte minst med hjälp av fans som är närmast fanatiska. Och inte har det minskat av att bandet blev vilande för massor av år sedan.

Men inte längre. I natt var Tekla Knös tillbaka. I ett uppenbart (och planerat?) underdimensionerat tält. Med en publik så extatisk och beundrande att det kan bli en av Frizons mest minnesvärda spelningar.

Hur spelningen var rent musikaliskt? Det minns jag inte, jag var fullt upptagen att njuta av stämningen, allsången och se beundranden glädje i människor som väntat i år på en comeback.

Jag måste åka hem nu. Jag hade tänkt skriva något om nattaktiviteterna här. Om de svettiga manskropparna som spelade nattvolleyboll i strålkastarsken till stora skaror tjejers uppskattning. Något om de pulserande dansgolven där dansen är minst lika intensiv och galen som en alkoholstinn nattklubb. Kanske även nåt om jc-kläder, smink och män med glest skägg.

Men det hinner jag inte nu. Jag måste bege mig tillbaka hem innan jag somnar. Så låt mig väldigt raskt betygsätta denna dag. Utan Hönökakor, utan ryggdunkar, eller något annat kreativt betygsystem. Jag använder mina fingrar i stället.

Så, hur många fingrar, av fem möjliga, får Frizon 2009?

Nä, dra mig! Fem fingrar plus ett bamseplåster!

Det är ni värda Frizon. Trots att ni drog nästan tio procent färre besökare i år. För ni har lyckats återuppfinna er själva, ökat mångfalden, problematiserat frågor som alltid antagits självklara och bidragit till att göra kyrkan och kristenheten till en allt bättre, mer komplex och friskare plats att finnas i.

Jag älskar er nog lite.

Uppdaterad: Och för att liksom knyta ihop säcken har nu Birros hyllningstext om Frizon kommit. Läs den här. Och glöm inte att fortsätta följa Frizonbloggen.

Det är Frizons enda seminarium om sex. Dagens systertidning, Ikon1931, arrangerar samtalet ”Ung kåt och kristen” (man måste älska den titeln) och det är smockfullt.

Fullkomligt smockfullt. 

Det är många fler än när Birro satt där i samma fåtölj. Men det är inte konstigt. Vad säljer bättre än sex?

Det är en sexolog och en pastor som svarar på frågor. Och när frågan kommer – igen – om vad man ska göra om man fortfarande är kåt, trots att man har sprungit ett varv på morgonen (rådet första gången frågan kom upp) så bryter sexologen tabut: ”Men onanera då! Vad är det som är så farligt?” Fniss, fniss i den sextonåriga publiken och så tillägget ”Men säg inte till mamma att jag sagt det”.

Nog om detta. Nu ska jag gå och se Tekla Knös comeback. Så efterlängtat.

Det här är Hanna.

Hon har hand om alla artister som kommer till Frizon. Det är därför hon har så många apparater. Alla artister som spelar här är hon ansvarig för. Att de går härifrån glada. Det är inte lätt. Vi är mitt ute i ingenstans, utan bekvämligheter eller hotell. Men precis som med resten av Frizon är även det här speciellt. Alla artister, Maia Hirosawa, Jonathan Johnsson och mindre studentband som The Fits får sova på samma gamla frikyrkogård, Götabro, några hundra meter från festivalområdet.

Några kravlistor är det inte tal om. Backstageområdet delas av alla, och där finns det lite bananer och kaffe.

Jag gillar det. Alla står lika inför Frizon, liksom.