Det är en hel del kommers kring Frizon, givetvis. Det säljs tröjor, väskor, muggar och prylar.

Och Jesushjärtan. Som man ska ha som stresskudde, säger mammonmannen som säljer det.

Blir du stressad, eller arg på Jesus, kan du krama den jättehårt och se så Jesusbudskapet nu ser ut:

Och just det – plåstret. Jag råkade osthyvla mig, hade bara ett plåster kvar och fick sedan linda tejp runt om det för att det inte skulle ramla av.

Jag är nästan ensam på redaktionen i dag.

Det är fredag och eftersom det inte kommer papper förrän tisdag så jobbar bara webb. Och det är så sjukt tråkigt. Fönstrena retas med helt fantastiskt väder.

Och jag sitter inne. Tänker på de som valde semester den här veckan. Tänker på hur jag förra året valde att ta ut semester hela augusti just eftersom _jag vet_ att det alltid är augusti som är bäst. Finast. Vackrast. Och att det bara är semesterhetsare och folk utan lugn som tar ut semester i pissväderjuli. Men hur _hela_ augusti då regnade bort. Hur jag fegade i år.

Och här sitter jag. Med all planerad semester slut och bara stirrar.

Jag försöker jobba. Läser Frizonbloggen.

Om de balla tishorna. Om Maia Hirosawas spelning. Om hur Marcus Birro står i frikyrkokidsens helgedom, Frizonladan, och svär. Jag fascineras av det. Jag älskar vad det säger om Frizon. Att festivalen inte är en frizon från en komplex värld där utanför. Att det inte är en bubbla.

Jag kollar twitter. Ser att Birro twitterälskar Frizon.

Jag kollar mailen. Birro mailar. Han är så full av intrycken från Frizon att han vill skriva krönika om saken.

Plötsligt står det klart: Jag kan inte vara utan Frizon i år. Jag måste bort från den dystert tomma redaktionen. Ut till den märkliga leråkern utanför Kumla!

Vad tror ni? Om jag tar bilen, datorn, mobilt bredband och kameran så åker vi tillsammans och upplever en av Sveriges mest speciella festivaler, Frizon? Det bli kul, visst? Även om det bara är för en dag.

Jag tror det blir bra. Det pirrar lite, liksom.

Det är gudstjänstsdags. Ytterligare en märkligt sak med Frizon. Klockan 19 varje dag firas det gudstjänst. Vid sidan av alla konserter, all glass- och matförsäljning. Och ännu mer märkligt är att hela festivalområdet töms vid den här tiden.

Det är liksom en högtid, något att se fram emot, att samlas för gudstjänst.

Jag går till Magasinet. Där hålls en slags alternativ Gudstjänst. Eller alternativ… Den är möjligtvis lite alternativ för oss medlelklassfrikyrkliga som, när det begav sig, kände oss rebellartade när vi fick sjunga ”Ropa till Gud” under gudstjänsten. Vi som hade tröttnat på psalmer, mest sjungda som andliga snapsvisor, och i stället få ackompanjera vår lovsång med kontemporär musik.

Den där kontemporära musiken och hela paketet ovan pågår här också, i Frizonladan 200 meter bort. Och många älskar det fortfarande. Hillsongmusiken. De yviga, karismatiska gesterna eller -känsloyttringarna. De sträckta händerna. Jag erkänner villigt att jag uppskattar även det. Mycket. Men det är tydligt att det, inte minst bland yngre, finns en växande trötthet mot den sorts trosuttryck som begränsar sig till ett slags andlig konsertupplevelse. Ett crescendo uppbyggt av scenbelysning, tajta lovsångsband, pressade predikanttonlägen under eftermöten och framgång mätt i hur många som gått fram för förbön. Det blir ett andligt minne, en kick.

Och medan många – de flesta – uppskattar det och ser det som en boost som tar igenom en grådaskig vardag söker andra något annat.

Det här andra, det tar sig väldigt tydligt uttryck i magasinet. Det är lågmält, avskalat. Orotodoxt, nästan. Lovsångsbandet sitter ner, tar inte plats. Övriga sitter ner också.

Fokus ligger mer på personen. Det finns färre yttre attribut som ska hjälpa nå de inre känslorna, de inre besluten. Det krävs mer vilja än känslor för beslut, kan man tänka.

Men även här finns olika attribut. Det är läsarböner, där man ska stå upp på konstiga ställen. Det är nattvard och längst fram i lokalen finns det bönepallar. En slags miniatyrpall som ska hjälpa dig att sitta på knä hela gudstjänsten.

Och så talar Magnus Malm. På något sätt perfekt typecastad för en sådan här sorts gudstjänst. En man som både talar och ser aningen ut som en eremit. Som om han, mellan böckerna och sina predikningar, sitter på ett avlägset berg och blir vis av att bara tänka väldigt mycket.

För vis är han. Mycket vis.

Frizonbloggen har redan rapporterat om det, (förresten, om det är Frizonrapportering ni är ute efter så _måste_ ni läsa Frizonbloggen – de gör ett fantastiskt jobb!) men här är en av de saker som gjorde att jag var tvungen att åka till Frizon i år. Hillsong-tishorna:

Visst är de fantastiska? Mannen på bilden och upphovsmakaren, Ludwig Näsvall, är 16 år och har redan sålt tio tishor bara genom att folk har kommit fram och frågat. Tishan är en del av flera som Ludwig ska börja trycka. (han hälsar för övrigt att man kan köpa en genom att maila honom på: t.church.sthlm@gmail.com )

Ludwig kunde sannolikt inte valt en bättre tisha att pusha sitt företag med. På något sätt beskriver den precis den övergång kyrkan står i. Efter att psalmen lamslog Svensk kyrkokultur fram till åttiotalet, har därefter lovsången – med Hillsong som främsta exempel – gjort musiken i kyrkan minst lika monoton (med undantaget gospel).

Om folk har snäs åt honomt? Javisst. Särskilt någon som själv var medlem i Hillsong Stockholm.

Vattenballongkillarna siktar mot fotbollsarenan. Eller Nya gamla Maranatha, som de verkar ha döpt om den till. Jag bloggade om det där förra året när jag var här. Jag förstod inte vad man menade med det dåvarande namn, Maranatha Memorial. Vad var det att minnas med Maranatha, undrade jag.

Men nu har arenan bytt namn. Nya gamla Maranatha. En ny variant av det gamla Maranatha. Och ingen ”memorial” överhuvudtaget. Men utbyggd är den! Kolla:

Det är en sköj ironi över hela grejen. Laget som spelar nu har till exempel valt bikini som matchställ. Men killen i laget valde att köra sin egen variant av bikini. Kroppsmålning. Med tillhörande stringtrosor.

Det var väl fiffigt?

Det står några pojkar här och busar. De säger att de vill höja stämningen på Frizon. Göra det lite gladade liksom.

Så de ladda en gigantisk slangbella med vattenballonger.

Och så spänner de linan så hårt det går, och slungar iväg ballongerna över fotbollsarenan, en bit bort.

– Ja, fast det höjer kanske stämningen mest för oss som kastar ballongerna, säger en av pöjkarna som jag låter vara anonym, för hans eget bästa.

Frizon är märkligt på många sätt. Det är bland de folkligaste festivaler svensk (och nordisk) frikyrka har. Men de flesta av oss som besöker den har inte en aning om  vilka en tiondel av banden är. Vi springer runt här i blindo, bläddrar i våra festivalhäften och försöker utläsa kvalitet utifrån 50-teckenspresentationer.

I ett sekulärt perspektiv är det sannolikt en av landets minsta (och kanske märkligaste) festivaler.

Men genom att ha fantastisk koll på den en kristen och mindre musikscen i Sverige spelar här några av de roligaste och mest spännande akterna. Och som når bredare publik först många år senare. Här har Tomas Andersson Wij gjort några av sina mest intima spelningar, långt innan Carolacovers. Här har Maia Hirosawa, som stod på Frizonladans scen igårkväll, sålt slut på sina hembrända demoskivor. Här har Jonathan Johansson och David Åhlén indieskrålat.

Det är spännande. Och alltid en aning överraskande.

Som med akten som står på scen för en stund sedan. Jag har ingen aning vad de heter, kan knappt ens beskriva deras musik. Men de var fantastiska.

Eller han som står på scen nu. Gustaf Spets. Tacowille presenterade mig för honom tidigare i dag, på festivalområdet. Men inte visste jag att jag tog i hand med en blivande stjärna.

Jag lämnar Wille. Han kunde inte släppa det där med texmexen och sitter säkert fortfarande kvar där vid bordet, slänger långa blickar mot texmexståndet och fräser för sig själv. Så kan vi inte ha det.

Jag smiter i stället ner till Frizonladan. Det är en man i klänning på scen här. Som verkar köra någon slags poesistandup som jag inte förstår. Inte heller förstår jag grejen med att stå i klänning med vingar på ryggen.

Men så gick jag också efter fem minuter.

Vi äter mat. Av någon anledning har man strukit woken. Detta är jag mycket missnöjd med. Hör ni det, Frizon? Mycket missnöjd. Det blir istället festivalmaten texmex. Lite smaklös köttfärs, sallad, tomat och några tacochips. Bästa alternativet i avsaknad av woken. 

Jag försöker glömma woken och äta min tacos, men det går inte. Wille är mycket missnöjd över att jag har fått fler tacochips än honom. Hela tiden påpekar han saken. ”Kolla, visst har du fått fler”, utbrister han då och då när han tror sig ha hittat ett nytt smart sätt att mäta saken utan att ta på min chips.

Mycket obehagligt det där.

Nämentitta! På väg till Felicias konsert träffar jag en gammal Dagenkändis – Wille Blixt!

Ni minns honom? Skrev Frizonbloggen förra året, har varit folkredaktör på Dagen och profil i Ikon1931. Fin kille. Vi slår följe till Felicia.

Hon står redan på scen och sjunger funkpop om kärlek. Ni vet, femsträngade basar, slickade trummor och gung i röst. Det är helt enkelt väldigt mycket afrolinjen på Betelseminariet.

Och sånt gillar ju jag. Särskilt hennes öppningsnummer, som jag inte vet vad det heter.  Men tough crowd. Tough crowd, I say! Utspridda med armarna i kors.

Efter öppningsnumret märks det att det börjar tunnas ut i det egna låtmaterialet.

Så vad blir betyget?

DepprocksWille rynkar på näsan (”sätt henne vid ett piano och gör Regina Spektor-grejen istället”), men jag tycker det var helt ok. Men så är jag ju också partisk.

Nä, nu går vi och käkar. Hej.