Nu, mina vänner, ska jag gå på en lååå… nej, men i alla fall semester. En vecka ska jag njuta av allt det regn fruntimmerveckan tydligen ska bjuda på.

Jag postar lite tidsinställda poster under tiden här på bloggen, som ni kan roa er med. Det blir bra, visst?

Önska mig nu en glad semestervecka. Och be för sol. Ok? Vi säger det.

Det är en fantastisk diskussion kring bloggposten om varför förbud mot uppmuntran av homosexualitet (och illalukt) gjorde dagenläsare glada.

Låt oss först, för ordningens skull, göra klart att jag inte tror att Dagenläsare i gemen blir glada av den litauiska lagen. Våra känsloknappar är naturligtvis inte representativa för vad de flesta tycker. Det är många som inte trycker i någon känsla alls, några trycker kanske på skoj.

Min post handlade mer om min känsla – fördom om du önskar – att lagstiftning mot moralsynder gör en del av oss kristna särskilt onyanserade. När förbud tas mot homosexualitet, abort eller annat så spelar det ingen roll vilka övriga konsekvenser saken får. Vi blir glada ändå. Även om yttrandefrihet får stryka på foten.

Men jag var ärlig i mitt uppsåt att få till en diskussion, en förståelse för hur man tänker när man blir glad över den litauiska lagen. 

Flera har menat att jag genom min bloggpost försökt idiotförklara ”de som glada” och att jag på så sätt motarbetar yttrandefrihet. Men då har man missuppfattat yttrandefrihet. Den handlar just om rätten att få säga idiotiska saker. Utan att straffas. 

Att påstå att homosexuella relationer är vackra. Att påstå att himlen är blå. Att påstå att mördare gör nytta för samhället. Att Hitler är dum. Att Per Gessle gör bra musik. 

Jag behöver inte hålla med om alla åsikter ovan, men jag hoppas att vi tillsammans kan försvara rätten att säga vad vi tycker i frågorna. Oavsett hur idiotiskt vi tycker det är.

För egen del hade artikeln mer med yttrandefrihet än homosexualitet att göra. Men reaktionerna bekräftade att det var just homosexualitet som några av er gick igång på, och som gjorde att ni klickade in ”glad” som känsla efter ni hade läst artikeln.

Och visst är det underligt hur vi älskas att engageras och uppröras av homosexualitet? Oavsett vad vi tycker i saken?

Diskussionen fortgår och jag har själv gått in och svarat på de frågor som var riktade mot mig. Samtidigt plockade jag ut några godbitar från kommentarerna. För att liksom stimulera fortsatt diskussion:

”om du vill försvara åsiktsfrihet. Så tycker jag att du borde ta upp det faktum att minsta lilla kritik mot homosexuella, eller att man uttrycker ”fel” åsikter så blir det rejält livat även här i Sverige.” /DM

”Vad är det du inte får säga om homosexuella/homosexualitet i Sverige? Vilka åsikter är förbjudna? Vad är det du inte får yttra om dessa frågor? Jag är mycket nyfiken!” /Tor Billgren

”Jag tror att Gud kommer att välsigna Litauen pga detta lagförslag.”/Ingrid

”Det går inte att förbjuda homosexualitet, och som jag förstått det så är det inte heller det man gör i Litauen, men det går att förbjuda propaganda för denna livsstil, och jag tycker att det är bra att man gör det.”/Rolf

”Rent praktiskt gör Litauen rätt i att satsa på levnadssätt som får befolkningen att öka och inte minska”/demokrat

”Fan va enkelt det måste vara att tänka som du, ingrid. Varför styr inte du världen.”/Maja

”Nog för att en del kristna har ett (respektlöst och kärlekslöst) tonläge som jag personligen tar starkt avstånd ifrån. Men delar av ”homolobbyn” är allt annat än respektfulla.När en del uttrycker sig ”homofobt” bilder ett jäkla liv. /…/När andra hotar och trakasserar personer med ”fel” åsikter uteblir reaktionerna totalt. I mina ögon är båda sakerna lika illa, och visar lika stor brist på respekt för andra.”/DM

”Man får ha vilka åsikter som helst om homosexualitet eller heterosexualitet men denna debatt handlar ju ytterst om yttrandefrihet.”/Lars Ewald Lenka

Varför ska homosexualitet inte framställas i god dager? Svar: Vi har alla blivit till på ett visst vis. /…/En viss typ av sexualitet är alltså konstituerande för att vi ska finnas till. Därmed är avvikelsen från den även en avvikelse från oss själva, vår tillblivelse./Stefan Pehrson

”Jag tycker det är bra att Litauen har stiftat en sådan lag. De vill stävja den aggresiva homolobbyn som bara vill hävda sina rättigheter till den milda grad att den som förespråkar normal sexualitet skall spärras in.”/Mattias Bäckman

”Tonen i ditt inlägg ger mig återigen lite obehag, Emanuel.
Som svar på huvudfrågan: det är nästan alltid dumt att lagstifta om vad som får propageras för och emot. Så även i detta fall
MEN – som svensk tycks det sitta en liten RFSL:are bakom varje öra som slår på sin gonggong varje gång någon överhuvud taget yppar något ynka frågetecken kring den historiskt sett extrema propagandavåg av homoaktivism som i åtminstone ett decennium har svept över vårt land. Och den gongggongen tycks nu ha slagit till även hos dig – igen.
Så som svar på den följdfrågan du borde ha ställt: Det är både modigt och välkommet om en regering aktivt vill markera ett tydligt avstånd från denna propagandaapparat som lockar människor in i ett destruktivt levnadsmönster. Och det är den följdfrågan som du borde ha tagit med i ditt inlägg Emanuel. Som det blev nu skapar du en orimlig polarisering mellan förståndiga (som inte vill kritisera homosex) och vettlösa (de som vill komma med en saklig kritik). Jag blir nästan, men bara nästan lika ledsen som den gången du mellan raderna ville tona ner det moraliskt förkastliga med incest.
Man måste kunna ta ett tydligt, mycket tydligt avstånd från homopropagandan utan att stämplas som vettvilling. Speciellt i en kristen tidning.”/Beppe

”Hellre en ”gapig homolobby” som en del kallar det än lagar som inskränker yttrandefriheten.

På samma sätt bör dem av oss som värnar det traditionella äktenskapet bemötas med samma respekt som dem som vill ha könsneutrala äktenskap. Men så är det ju inte. Vi omnämns ofta och gärna som homofober, trots att äktenskapsfrågan inte har ett dugg med homofobi att göra utan med traditionella kristna värderingar. Och därifrån är steget faktiskt långt till renodlad homofobi – och även till att jubla över människofientliga förbudslagar!

Jag är så utomordentligt nöjd med årets sommarbloggare. Inte minst de senaste. Mattias Agnesund utmanade och fascinerade mig precis på det sätt som jag hade hoppats. Som hur han skrivit både bok, blogg och nu avhandling med hjälp av öga och tunga. Men allra mest hans postning om lovsång. Som var så fantastiskt vacker, men framförallt tankeväckande. Obligatorisk läsning.

Och så veckans sommarbloggare: Markus Granseth, programledare på Bolibompa. Jag får ett litet sprattel av glädje varje gång jag ser att det kommer en ny post.

Vi har att göra med en ny bloggstjärna.

De föds då och då, de där bloggstjärnorna. Som tycks vara födda för bloggmediet. Vi har sett några födslar här på Dagen. Carl-Henric Jaktlund blev en sådan för ett år sedan. Jag vill påstå att Maria Hellgren var en annan. De har, mer än vi andra, förmågan att inte bara hitta ämnen utan också kommunicera vad de vill säga på ett fantastiskt lättillgängligt sätt. Som vi läser och sedan bara sitter och gapar. Över att det är så träffsäkert. Så avslappnat. Så rätt. Så bra.

Denna Markus skriver om det där vi andra tänker. Det där vi inte vet att vi tänker. Det där vi har svårt att sätta ord på. Som berättar de vardagliga nästan tabubelagda sakerna så enkelt att det känns utmanande på ett uppmuntrande sätt. Det. Är. Så. Bra.

Jag är lite kär i dig, Markus. Lite kär, faktiskt.

Jag läser vår artikel om att Litauen, efter många turer, beslutat sig för att lagstifta mot dålig hygien, dåliga matvanor och att sprida positiv information om homosexualitet. Och av de tre fullkomligt idiotiska sakerna måste den om homosexualitet vara värst.

Det blir förbjudet att säga att homosexualitet är bra. Att bara ta orden i mun.

Jag läser och skakar lite på huvudet. Tänker att det är otroligt att det handlar om ett land som ligger granne med Gotland. Att det finns de som tror att det är bra att censurera ett samtal. Döda den fria viljan, det fria ordet.

Så tittar jag lite längre ner och ser hur känslorna har fördelats bland våra läsare.

Jag blir så fantastiskt nyfiken: Hur tänkte ni som tryckte på ”glad” här? Vad var det som gjorde er glada? Var det förbudet mot illalukt, mat eller var det homosex?

Fördomsfullt nog antar jag att det handlar om homosexualitet. Ärkesynden. Det är något i de där sexualmoraliska frågorna som får några kristna att förbise det mesta. Så länge ärkesynder, de som handlar om moral, förbjuds och hålls långt borta så blir vi nöjda. Spelar ingen roll om de som utför dem inte vet vem Gud är, eller tror på Honom.

Många av er läsare som har läst artikeln kommer också läsa den här bloggposten. Så jag tänkte att vi kan föra ett resonemang med varandra. Ni provocerade en aning genom att klicka i glad över åsiktscensur, och nu provocerar jag er genom att påstå all vett försvinner när homosex kommer på tal.

Så låt oss nu i stället förstå varandra – varför är det bra att staten förbjuder uppmuntrande åsikter om att homosexualitet?

Under sommaren är farten något lägre över hela Sverige. Så också på Dagen. Men utvecklandet fortsätter. Vi håller fortfarande på att städa mycket efter vår nya design. Många av sakerna vi ville ha med nya designen är fortfarande inte färdigutvecklad.

Som puffarna. Vi kallar dem så, rubrikerna på förstasidan. En av målen med nya layouten var att tydligare visa vilka nyheter som hör ihop, och koppla samman bloggkommentarer, ledarkommentarer och kringartiklar, redan på förstasidan. Många andra tidningar gör det redan. Men tydlig grafik tror vi att vi kan hjälpa läsaren dels navigera sig till delar de tycker är mest intressanta och dels få en överblick av den gedigna bevakning vi har av ett visst ämne.

Ett annat mål var också att till exempel visa på vår månadsbilaga Svenska journalens bredd.

Allt detta löser vi nu med vår storpuff. Vi har tre olika varianter av storpuff. Dels den för tunga, seriösa nyheter. Då blir det svart överrubrik, sedan gråmarkerar vi de hela den del som ingår i storpuffen och avslutar med ett svart understreck.

Sedan har vi den röda. Denna använder vi när vi har bred bevakning av ett event. Som en sommarkonferens som Hönö, till exempel. Då skriver vi ofta många olika vinklar på samma ämne, samt kommentarer och bloggar. Detta blir ett sätt att samla alla dessa. Med röd överrubrik, och lite rödtonad bakgrundsplatta.

Sist har vi Journalenpuffen. Med blå överrubrik och ljusblå bakgrundsplatta.

Vad tror ni? Det kan blir bra, det där.

Jag åker vidare till något som kallas Nimbus. Fortfarande väldigt osäkert vad det är. En klubb? En kyrka? Ett fik? En hall? Oklart. Men dit ska jag. Det står på min todolista. Där hänger man tydligen, det ska vara någon slags köttmarknad för unga singlar och så äter räkor på macka.

Folk här skakar på huvudet när jag menar att jag ska dit direkt efter nattmötet. Självmord, mumlas det, men så lägger de till att är det Hönö jag ska uppleva så ska jag åka.

Och det gör jag. Men som jag ångrar det. En halv timmes kö i spöregn i jakt på en parkering i perifera gatkrokar. Och exakt hur dum jag var pratade jag med bilviftaren om:

Så är mitt dygn på Hönökonferensen slut, och det är hemgång. Intensivt, roligt och upplevelserikt.

Vilket betyg Hönökonferensen får? Högt. Trots det sämsta vädret någonsin, trots tråkiga pizzaupplevelser och räkavsaknad har jag mött så fantastiskt många bra människor. Och framförallt haft väldigt roligt tillsammans med er, bloggläsare. Tack för alla kommentarer! Det kändes som att ni var med mig.

Så, betyget: 4 Hönökakor av 5 möjliga (även om det fanns 6 i påsen)

Nu tar jag helg! Följ massor av mer Hönö på vår särskilda Hönöblogg med Johan Nilsson!

Nimbus var ju bara ett namn på en kyrka! Som Filadelfia är på en pingstkyrka. Göteborgarna vid kusten är helt enkelt lite fantasifulla och namnger sina kyrkor andra saker än ”Missionskyrkan”. Kul!

Kyrkan är uppdelad i två. Dels en stor hall, vad man får anta är till för dans och konsert, där man minglar och lyssnar på band. Om man vill. Och Christoffer Hiding var här! Men han duckade för alla mina overheadfoton.

Sen finns en kafédel i en byggnad bredvid. Här springer folk emellan, för att det är ett sådant hysteriskt regn. Men i denna del finns också de kända räkmackorna! Men vilken kö! Och vilket regn!

Under kötiden fick jag också chans att iakta denna plats, denna köttmarknad. Vilken fantastisk sociologisk grej det är!

De flesta är i åldern 18-26. Alla smyckade med olika former av kristensymboler: Kors eller jc-kläder. Uppenbart uppklädd för kvällen. För att möta likasinnade. Det är en slags pågående passivt ragg här. Som att komma tillbaka till mellanstadiet. Det är blickar som dröjer lite för länge, kramar som är lite för ömma, och slag. ja, slag. Det är tjejer som slår med öppna händer över mäns bringor, och killar som ger lätta knuffar på tjejer. Kroppskontakt.

Det är som på krogen fast med alkoholen utbytt mot lingondricka och zingo. Och jag kan inte bestämma mig för om det är komiskt eller idealiskt? Vilket som blir bäst, ärligast? Klart är att det åtminstone blir trevligare, och med mindre alkoholidiotiska grejer.

Tillbaka till kön. Efter en timme var det min tur. För att bara upptäcka att räkmackorna var slut! Jag blev rasande, slog med händerna ovanför huvudet, viftade med mitt presskort. Lovade att Göran Johansson skulle få höra om det här. Hur kan räkor ta slut i Göteborg? Det är som att ha slut på kalksten på Gotland! Slut på Löfbergs i Karlstad! Slut på Jesus i kyrkan!

Jag erbjöds en grillad foccacia istället. Det var jag hemskt missnöjd med.

Sen lämnade jag Nimbus. Åt sitt eget öde. Och fortfarande rasande över räkmackan. Tänk. Att detta skulle hända i Göteborg. Göteborg!

I helgen lanseras Pirate bays Ipredator. En tjänst som gör att du blir helt anonym när du laddar ner filmer, serier eller program från nätet. Om någon försöker begära ut dina uppgifter hänvisas du till en dator ägd av Piratebay. Typ.

Tjänsten är ett svar på de lagar som politiker försökt sätta upp för att stoppa illegal nedladdning. Ett övervakningsamhälle menar många. Och när många tycker samma sak så skapas sätt att kringå lagen. Ipredator.

Och grattis, Sverige. Nu har gamla pedofiler åter fått nytt hopp. Känner hur det spritter i kroppen när de hör hur media, experter och nördar lovar absolut anonymitet om de bara använder tjänsten.

Pedofiler som kanske tidigare avskräckts av att det varit svårt med absolut anonymitet. Fädrar som insett att risken att avslöjas varit för stor. Men nu finns den där. Tjänsten som garanterar att de aldrig blir upptäckta. Det är så ledsamt. Och tragiskt. Och det visar på en sådan okunskap hos politiker, att inte se större perspektiv, men kanske framförallt konsekvenser.

Tänk om man hade vågat tänka rätt. Att i stället för att kriminalisera en hel generation hade uppmuntrat lagliga alternativ.

Ipredator är en självklar lansering. Men det är med sorg vi tar emot den. Kan vi lära oss en läxa, politiker?