Hela mikrobloggosfären kokar av det. Deeped mfl bloggar om det.

Är KD-bloggen om Inger Johansson – ”Fyra ord; Kristen och ödmjuk, men rättvis” verkligen sann?

Nej, det är den inte. Den är jättefejk. Men att den uppenbarligen är så trovärdig att frågan behöver ställas är tragiskt för Sveriges alla kristna men framförallt oerhört problematiskt för Kristdemokraterna.

Bloggen startade i onsdags förra veckan och har redan hunnit behandla ämnen som Långfredag:

”Alla hedningar borde denna dag skämmas över hur deras livsstil faktiskt tog livet av Jesus.”

Missionsarbete:

”Visste ni att det idag finns 2,5 miljarder ”människor” som aldrig har hört talas om Jesus Kristus!? Om man tänker efter så är det inte speciellt konstigt att den Afrikanska kontinenten ser ut som den gör: hunger, svält, matnöd, AIDS, analfabetism och lässvårigheter.”

Internet (eller ”intranet”):

”Intranet mest består av dynga. Dynga som avleder folks uppmärksamhet från vad som är viktigt för att skapa ett bra samhälle. Detta vill jag ändra på.”

Och menat att Sverigedemokraterna är en positiv injektion.

De fantastiskt korkade uttalandena till trots har ett medvetet och smart twinglylänkande under påsken gett bloggen flera besökare som förskräckt kommenterat bloggposterna. Och varför skylle de tro annat än att bloggen är sann? KD-loggan sitter där den ska, länkarna till Ulf Ekman bekräftar bilden av någon crazykristen. Bibelorden haglar, och de rätta organisationerna länkas.

Så av vilken anledning skapar man denna fejkblogg? Det skulle givetvis kunna vara någon före detta kyrklig som fått feeling och vill se hur mycket uppmärksamhet han kan få genom att låtsas rabiatkristen. Men mer sannolikt är att det är ett slags jippo från en PR-byrå. Kanske för att motbevisa DN-artikeln om att politikers bloggar inte kan få några kommentarer. Att det handlar om hur man bloggar, hur man öppnar och vem man konsultar när man gör det.

Valet av WordPressblogg, hur välarbetad den är med ämnestaggar, trackbacks, direktsvar i kommentarsfältet och taggmoln avslöjar att det är någon som vill demonstrera den sociala bloggens fulla kapacitet. Nedräkningen av själar samt namnet i url:en (”http://sanningenmastefram.wordpress.com”), skulle kunna peka på att man väntar in en tidpunkt, ett mål, för att statuera ett exempel.

På många sätt är tilltaget genialt. Men det är på KD:s, och för all del kristnas, bekostnad.

Hur KD ska agera? Ingen aning. Att bekräfta att någon existerar är lätt, att dementera någons existens svårare.

Bloggen är en lika effektiv som hemsk illustration över hur sociala medier både kan vara en tillgång och ett hot. Hur du kan nå ut snabbt med ett budskap, eller hur dina fiender kan kapa ditt varumärke och smutsa ner det.

I det här fallet blir den ett spännande prejudikat. Och jag kommer följa KD:s agerande med spänning.

Dåså. Påsken är slut och vardagen uppstånden (tadaa!).

Går igenom kommentarerna från helgen och ser att jag flaggat en kommentar från ”per johan”. Det är under posten om Ulf Ekmans twittrande som några kommentarer poängterar hur viktigt det är för kyrkan att vara synlig på de sätt nätet erbjuder. ”Hänger ni inte på här går ni sakta men säkert under!”, skriver ”Peter”.

En annan kommentatör, svarar:

”Peter anar inte den kristna kyrkans styrka och uthållighet.”

Det är då ”per johan” bryter in:

”Måste som så kallad avfälling få kommentera detta inlägg(…) Så bra att ni som sitter där är starka men vill ni inte ha sällskap av fler? Om inte kyrkan syns i den moderna världen med bloggare och med andra medel hur ska andra få ta del av er styrka och glädje? Faktum är att i min umgänges krets så är det väldigt få som någonsin fått umgås och lära känna någon från frikyrkorna så när ni aldrig syns i vardagslivet varför inte uttnytja webben och den Styrka som moderna världen har. Såg en så kallad ”bullgerilla” i stockholm hade hoppats att evangelisations arbetet förnyats sen 80 talet. Det är strunt samma hur starka ni är i era kyrkor ni kommer dö ut om ni inte lever i världen”

Jag tycker han sätter fingret på något oerhört viktigt. Vi kan tycka att vi kristna är starka, uthålliga, att vi gör vad vi kan. Men man kan knappast anklaga oss för att vara innovativa. Eller sträva efter att ”leva i världen”.

Vi besöker den ibland, världen. Ställer oss på torg med kaffe och bullar. Spelar dramer, skapar evenemang, sjunger och spelar. Men att leva i den? Att låta våra liv vara en ”bullgerilla”? Det är vi betydligt sämre på.

Att ge sig ut på Twitter är knappast en lösning på alla problem. Det kan däremot vara ett sätt att närma sig och närvara bland dem som önskar del av vad vi upptäckt.

Att leva i världen, inte av den. Vilken utmaning.

Det är Talang 2009 i England och i veckan har det cirkulerat ett youtubeklipp på vad som är årets Paul Potts

Och vore det inte för att vi redan är bortskämda med Potts osannolika historia så hade den här personen stått ut ännu mer. För in kommer hon, utskrattas bara hon visar sig och sedan…gåshud.

Uppdaterat: Här kan du se en högupplöst version.

Redan vecka 15? Jaja. Nu kör vi. Som vanligt får du hålla in ctrl när du klickar på en länk för att få upp den i ny flik. Eller shift för att få i nya fönster.

* Veckans måsteläsning är Flower street cafés trendspaning om hur pastorer beter sig på Facebook. Hajpen, orden, familjen, hur din fru städar, och de visa orden. Otroligt träffsäkert!

* Påsk, och många har blivit redlöst fulla. Via PM hittar jag Fredrik Lindströms geniala spaning till fenomenet:

”Vi vill ju att alla skall vara med och dricka för då gäller andra regler. Man kan i sverige till och med ursäkta sig med att ”-Men jag var ju full”. Det är därför vi blir oroliga om vi går ut och skall ta en öl och någon tar en ramlösa istället. Vi vill inte ha nyktra vittnen när vi skall släppa loss. I en kultur där blygheten härskar ger ju alkoholen oss ett socialt glidmedel och möjligheter till kontakter som vi faktiskt aldirg skulle våga ta annars.”

* Vi har redan skrivit om Lego-Jesus. Men via AP har den nu blivit känd över hela världen!

* Peter Forsberg – gå och lägg dig.

* Bli helt sjuk i…ögat.

* Nöjesguiden gjorde bort sig rejält i helgen. Mymlan har hela scoopet här och här.

* Här är ett exempel på hur du som företagare kan använda dig av mikrobloggar. I det här fallet är det en bilförsäljare, Bildeve.

* Förvirring vid brand.

* Passion of Christ – facebookstyle

* Att bygga sådana här labyrinter var en pojkdröm! Otroligt fascinerande!

* Prisad Aftonbladetjournalist sökte jobb hos FRA. På skoj?

* Jonas Gardell var med i SMU ett år bara för att få åka på deras sportlovsläger.

* Måla din musikvideo

* Gekås, Ullared, blir film. Genialt.

* Cleaning fail

* Thomas Mattsson imponerar igen genom att satsa på en fast sida i tidningen med fördjupade reportage.

* Gruppdynamik? På matchen, konserten och kyrkan.

* Guillos nya varumärke: ”Självupptagen okunskap”

* Ulf Ekman har bloggat i ett år och summerar årets (imponerande) statistik.

* Ja, kassörskan märker ifall du lägger streckkoden åt rätt håll.

* Vad skulle Jesus mikroblogga?

* När män visar att män…är djur.

* Världens gatumusiker samlade

Det blev en del reaktioner på påskkycklingen och pratbubblan här om dagen.

Flera tyckte den var hädisk. Någon undrade vad för slags ”människa” och ”kristen” jag egentligen är. 

Kumlapastorn känner sig kluven.

Själv förundras jag över hur man så ofta väljer att tolka det värsta utifrån en text eller situation. Att jag vill häda, utarma eller förlöjliga ett sakrament?

Tänk om man istället gjorde som Monica i kommentarsfältet och antog att det fanns en poäng, något roligt. Då kunde det bli såhär:

”Jag tycker kombinationen bild och bubbla är lysande. Faktum är att majoriten av Sverige förknippar påsken med kycklingar, ägg och påskris, och inte med det vi verkligen firar.

Bilden påminner oss om det absurda i detta faktum.”

…får man se till att vårda relationerna till sina judiska vänner.

Mitt under min heldagslånga uppståndelsefest i dag så ringde SVT, Aktuellt (eller var det Rapport?). De hade läst DN:s stort uppslagna (iaf på webben) artikel om att riksdagspolitikers bloggar får lite kommentarer och undrade vad jag tyckte om det.

Artikeln föreslår att eftersom bloggarna får lite kommentarer, åtminstone jämfört med svenska toppbloggare, så är de en flopp. Det är en förvånande slutsats. Och fruktansvärt okunnig sådan.

För det första säger antalet bloggkommenterar ingenting om antalet läsare. Antalet kommentarer säger möjligtvis något om att bloggandet kräver ett visst språk – annorlunda mot det politikern är van vid. Ett inbjudande sätt, som lämnar utrymme för interaktion, diskussion. Möjligtvis säger det också något om ämnet. Att det är svårare att locka engagemang kring politik än säg…mode.

Det skulle DN veta om de visste mer om hur bloggen fungerar.

När det dessutom handlar om att bedöma en politikerbloggs framgång utifrån antal kommenterar blir särskilt skevt. När riksdagsmän annars ska nå ut med budskap eller åsikter skickar de in debattartiklar eller pressmeddelanden till stortidningarnas redaktioner. Där mäts sedan sprängstoftet i deras texter och få gånger publiceras något. Vill de träffa ”vanligt folk” tar de och partikansliet med sig några partifanor, ett ljudsystem, en läskback och ställer sig på torg för att försöka fånga förbipasserandes uppmärksamhet.

Maria Wetterstrand formulerade saken bra i ett gästinlägg på bloggen SSBD:

”Det finns i alla fall väldigt få [blogg]inlägg jag gjort som haft färre träffar än antalet besökare på ett genomsnittligt torgmöte.”

På bloggen når de inte bara fler än vad de hade gjort annars, de som surfar in för att ”lyssna” är här för att de vill. Det är kvalitativa läsare. Medborgarna har kommit hit för att de vill veta hur deras politiker ställer sig i aktuella frågor. Andra läsare har googlat på ”riksdagspolitiker” och ”*valfri aktuell fråga*” för att de vill veta hur de står. 

Om riksdagsmännens främsta uppgift är att representera väljarens röst borde varje politiker ha en öppen kanal som berättar hur arbetet går. Hur de resonerar i olika frågor. Vad de gör för mina pengar, mitt mandat.

Allt det här förklarade jag för SVT:s nyhetssändning. En halvtimme senare ringde de upp igen. De hade då beslutat att lägga ner hela grejen. DNs artikel visade sig helt ihålig. Alla ”experter” man kontaktat förklarade samma sak som jag. Ingen sa emot. 

Och det är klart. Det skulle vara korkat, eller direkt antidemokratiskt, att påstå att riksdagsledamöternas bloggar skulle vara något annat än en succé.

Kvar står DN:s artikel som ett exempel på märkligt dålig research. Det är ett nyhetsskapande kring ett nytt medie som man inte har förstått, men heller inte ansträngt sig för att försöka förstå. Ingenstans i artikeln har man pratat med någon som skulle kunna nyansera eller förklara statistiken man kommit över.

Och när DN, Svensk journalistiks flaggskepp, skriver så nappar hela Sverige. TT skrev (och därmed hela mediesverige) och både SR och SVT ville följa upp. Alla förväntar sig så klart att DN tänkt igenom, inte kört på feeling och skapat nyheter utifrån sin okunskap.

Men det är precis vad DN gjort. En slags elitism av att ”vi kan bäst” i ett ämne som hundratusentals bloggägare kan bättre. Det är svårförståeligt. Och märkligt att just DN gör denna miss gång på gång.

Jag har en dröm. Att vi i media en gång ska förstå att vi inte behöver förstå – men att vi har hundratusentals läsare som gärna hjälper oss. Om vi bara ber dem.

DET är vad social media handlar om.

Det här var ett riktigt roligt test! Hur snabb är du bakom tangentbordet?

Visst. Jag ska erkänna att det tog en stund och att jag blev rejält utmanad av det här resultatet.

Men titta:

80 words

Någon som vill utmana mig? Testa

Några av er läste kanske den långa intervjun med Carola i magasinet Filters förra nummer. Några reagerade också över att Carola i ett stycke berättade om hur Jesus valde att byta språk när Han talade till henne.

”Jag upplevde hur Jesus sade till mig: ’Let me love you like that. I want to be the lover of your soul.’ Jesus vill vara min själs älskade. Ibland kan jag nästan känna honom.”

Bloggen The one and donny följer nu, några månader senare, upp frågan då han uppmärksammar att reportern som gjorde intervjun svarar i senaste numret. En läsare vid namn Anders har mailat in och frågat varför Jesus talade på engelska med Carola.

Reportern svarar, och återberättar ett fullkomligt ljuvligt svar av Carola:

”Jag frågade Carola om saken, hennes svar tillhörde tyvärr de detaljer som fick stryka på foten i redigeringen. Så här löd det: ’Jag vet faktiskt inte, kanske för att jag var utomlands.”

Via Brygubben hittar jag ICA:s Jesusreklam. På många sätt sätter man nog fingret på många middagsbordssamtal i påsk. Minus prästen runt gaveln, då.

Uppdaterad: Klippet betedde sig lite konstigt, men du kan öppna det här