Therése är redaktör för familjesidorna i Dagen och är mamma till två barn. Hon blir också vår första blogg som har en något annorlunda utgångspunkt än de övriga:
Istället för att utgå från sitt arbete på Dagen utgår hon från sin situation som mamma och hustru.
I presentationen sammanfattar hon bloggen med:
I en vardag med två småbarn kretsar det mesta kring overaller som ska på och av, blöjor som ska bytas, tvätt som ska tvättas. Och frågan: När ska man få sova?
Jag tror och hoppas mycket på det här konceptet. Att kanske få ett mer opretentiöst perspektiv på ett familjeliv där vardagsbestyr och Gud slåss om att få plats.
Det är en rolig dag i dag. Två viktiga medarbetare fyller år.
Vår utrikesansverige Anders Gustafsson fyller 40 och har varit ytterst stilig hela dagen i kostym och slips.
Anders bjöd på jättemuffins och vi firade med jamåhanleva, presenter och ståhej. Och tal förstås. Flera stycken. Det är inte så konstigt. Det finns mycket gott att säga om Anders. Som hans engagemang och möjlighet att omsätta svår kunskap på ett lättfattligt sätt. Hans höga arbetstakt. Hans journalistiska noggrannhet.
Och inte minst för att Anders är en fantastisk medarbetare, som är noga med att ge beröm till människor i hans omgivning eller ta konstruktiva diskussioner om hur vi kan göra en ännu bättre tidning.
En gåva för Dagen.
Och så fyller vår kvicke webbreporter Leif Cyrillus år. Och det är den angenäma åldern av 65 år! Det kan man inte tro, eller förstå. Visst är det lite roligt att vår äldsta medarbetare är den som arbetar med de nyaste medierna?
Leif sitter som vanligt i Edsbyn och jobbar. Och om Leif kan man säga mycket, och jag har ju redan hyllat honom i en egen bloggpost tidigare. Men mest typiskt i sammanhanget är att Leif inte väjer för att jobba på sin 65 års-dag. Precis som han inte har väjt för att jobba varenda julafton, juldag, nyårsafton, midsommarafton, midsommardag, varje lördag, varje söndag (ja, _varje_) sedan.. Ja, över tio år! Ständigt har Leif varit där och servat Dagen.se:s läsare med det senaste nytt.
Stefan Swärd ville bara blogga några frågor som han hade om flera artiklar i tidskriften Nods senaste nummer. Det blev starten för en av de tydligaste krockarna mellan gamla och nya medier. Mellan en digital nutid och en analog dåtid.
Jag nämnde det som hastigast i går. Om hur Stefan Swärds, samfundsordförande för Evangeliska frikyrkan (EFK), närmast dragit upp en storm i en del av frikyrkovärlden.
Det är intressant av flera skäl. Utöver att det har kommit mycket kommentarer (och kanske främst diskussioner) utifrån Stefans frågor har framförallt en hel tidningsredaktion blivit ställd.
Tidskriften Nods huvudman är EFK. Hur gör man när ens ordförande kommer med sådana frågor? På det sättet? Som (rätt kraftigt) ifrågasätter redaktionens hållning? Hur gör man när man ser att det rasar in kommentarer, diskussioner virvlar och det sker på en plattform som man inte har någon som helst kontroll eller inflytande över? Inte nog med det. En tidning tar snart upp Swärds frågor och gör en förstasidesnyhet av det. Inte heller där får redaktionen försvara sig.
Så vad göra? Nod äger ingen egen webbplats och lägger inte ut en enda artikel på webben. Få har läst mer av tidskriftens artiklar än vad Swärd har filtrerat genom sina frågor.
Man gör helt enkelt vad man kan; kontaktar Swärd, ber att få skriva öppet svar. Swärd beslutar att göra deras ”replik” till gästblogginlägg, svarar igen, varpå Nod än en gång får ett ”gästblogginlägg”.
Trycket ökar. Fortfarande kvarstår problemet att ingen egentligen har läst grundmaterialt – artiklarna i Nod. Och efter att först försökt uppmuntra Swärd-läsarna att ringa och beställa ett nummer, beslutar Nod att lägga ut hela tidningen gratis. På Örebro missionsskolas (som tidningen utgår från) hemsida har Nod en egen undersida där de vanligtvis bara publicerar ett index från senaste numret. Där lägger de nu ut hela numret för nedladdning i pdf-format, och på skolans hemsida puffar det på förstasidan som ”senaste nytt” för högsta möjliga spridning.
Det är snabbt och bra jobbat av Nod.
Men framförallt är det en uppvisning på hur bloggosfären mer och mer tar över ägandet av det offentliga samtalet. Varför ska läsaren vänta på att papper ska tryckas, spaltplats beredas och redaktörer fnula på om ”du inte kan stryka ner till 1500 tecken”?
Bloggen har revolutionerat. Gett läsaren makt att föra samtalet. Och den tidningsredaktion som inte hakar på tåget får snällt stå med mössan i hand och hoppas att bloggaren är god nog att ge dem plats att replikera.
Att det sedan är just tidskriftens egen samfundsordförande som ska råka sätta igång den utvecklingen kan jag både tycka är något märkligt men framförallt komiskt!
Och för Nod borde läxan vara given: Starta en blogg. Det är en bra början för att kunna kommunicera aktivt med era läsare. Eller åtminstone en livlina ifall ett liknande scenario uppstår igen.
Bloggen lanseras någon gång den här veckan och kommer vara ganska annorlunda från de vi nu har. Med mindre utgångspuinkt från tidningen och mer från vardagen.
Samtidigt ett nära ämne med Dagen och förhoppningsvis med er läsare.
Jag har tidigare bloggat om den fantastiska seriebloggen ASBO Jesus. Varje dag uppdaterar de med en kort och oftast extremt träffsäker (och rannsakande) seriestripp.
Den här nedan har gått runt på några svenska bloggar och när jag stötte på den i dag kunde jag inte låta bli att dela vidare: (klicka för större version)
I tider då vi så lätt och ofta dömer ut varandras beteenden och misstag är det nästan komiskt att påminna sig om det himmelska perspektivet.
Ok, nu är jag nästan i fas med veckorna. Men här är min länksamling från intressanta saker under årets andra vecka:
* Aftonbladet.se har gjort ny layout. Eller ny och ny… Den största skillnaden är att deras ”lättsmälta” puffar till höger har gjorts om till två spalter. Märkligt, tycker jag. Det blir betydligt randigare och i mina ögon mer svåröverskådligt. På redesignbloggen skriver man mer.
* Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand gästbloggar på ssbd om hur bloggar kommer påverka nästa val. Och trots att det egentligen är självklart hajar jag till vid det här:
”Det finns i alla fall väldigt få [blogg]inlägg jag gjort som haft färre träffar än antalet besökare på ett genomsnittligt torgmöte.”
Så: Det är klart att blogg och webb kommer betyda mer än någonsin i nästa val.
* Det här är lite sjukt. Burger King har släppt en applikation på Facebook där du får en hamburgare om du dumpar tio vänner från din kompislista. Taglinen är ”Friendship is strong, but WHOPPER is stronger”. Lysande? Well, åtminstone innovativt.
* Intresset för microbloggandet (där man bara får 140 tecken att blogga, och själva poängen är den diskussion som följer i kommentarerna) har ökat drastiskt i veckan. Särskilt i mediekretsar. Flera har mailat och frågat oss om Dagens Twitterkonto och andra medier har hakat på. Läs mer här och här.
* Svd:s utvecklingsgäng gjorde en intressant iaktagelse. Under julhelgen ville de spegla Stockholmarnas upplevelser av det vackra vintervädret och sökte sig till Flickr för att länka in Stockholmarnas bilder. Genialt. Problemet är bara att nästan alla väljer att skydda sina bilder så att man inte för röra dem från sidan. Således inget bildspel. I dag finns flera andra alternativ där du fortfarande äger dina bilder, får pengar om de säljs, men låter andra se dem.
Jag håller med Ola om det vackra framtidsscenariot:
Se framför er den dan då tusentals människor är ute och rör sig, en stor mängd dokumenterar, laddar upp, taggar tydligt och anger att andra får använda bilderna. Är vi redo för de möjligheter det ger?
* EFK:s Samfundsordförande Stefan Swärd har i några dagar skrivit långt och mycket om tidskriften NOD, teologi och äktenskapet. Det har blivit stor debatt Det är en synnerligen intressant utveckling över hur en extremt analog tidning tvingas ut på en digital bana. Jag har ännu inte hunnit läsa igenom hela diskussionen, så jag hoppas få återkomma med en kommentar om saken.
Det är kanske lite löjligt att hylla de här, men egentligen är det väl inte mer än rätt. I (hurmångaår) har de varit ett andningshål i en ofta fullkomligt vedervärdigt tråkig uppradning av reklamfilmer: Ica-reklamen.
Och reklamen från veckan som passerat är den första som fått mig att skratta högt hemma i tv-soffan. Lysande. Fullkomligt lysnade.
Då och då utmanas jag att delta i olika blogglekar. Jag deltar nästan aldrig. Mest för att jag inte går igång på idérna. Men igår kom en utmaning från Mackan som jag inte kan sluta att skrämmas och fascineras av: Lista dina fem största skämslåtar.
Jag inser att jag har massor! Låtar som jag aldrig skulle våga ha på öppna spellistor. Som jag ljugit om. ”Oj, där var visst en låt som min nioåriga syster måste ha lagt in”. Som jag skulle dö av skämmighet om jag råkade spela upp.
Och jag vet inte riktigt hur jag tänker nu. Men whattheheck: Här kommer fem låtar som jag skäms livet ur mig för:
Marcus och Keith – ögon som få
Året är 1999. Dokusåpor är hett och femman har gjort ”Villa medusa”. Ett uselt koncept där ett gäng svenskar åker till en grekisk ö för att tjäna pengar och bråka några veckor.
Där fanns Marcus och Keith. Minns ni dem? De satt mest och spelade Wonderwall i ett hörn. Men så lyckades de få ihop en egen låt också. Och jag trollbands.
Jag skrattar generat vid bara tanken. Men jag tyckte den var så medryckande. Så vacker. Jag försökte trevande prata om detta med mina vänner men insåg snart att den slagit an en sträng inom mig som var helt förbjuden att berätta om. Man kunde med rättvisa kalla den årets största töntlåt.
Men jag kunde inte släppa låten. Gick ständigt och nynnade. Så en dag smög jag upp till Åhléns på Östertorg i Visby och – efter att noga ha kontrollerat att ingen annan såg – inhandlade singeln.
Jag förvarade singelskivan bakom en hylla, så ingen vän skulle se, men spelade den bakom lyckta dörrar så högt och frekvent jag kunde.
Min förbjudna musikkärlek:
Peter Jöback – Människor som du och jag
Låt mig nu poängtera att detta handlar uteslutande om albumet Människor som du och jag. Men hjälp. Den här skivan har jag lyssnat sönder. Och det känns enormt pinsamt. Jaghade en period där jag vill utbrista ”Peter Jöback” så fort någon tog upp frågan om bra musik (för att sedan försöka missionera om vilket lyckokast samarbetet med låtskrivarna Niclas Frisk och Andreas Mattson varit) Visor, trallig pop och svulstig minimalism (ja, en paradox) – allt ihoplagt till en…skatt.
Men varje gång något liknande undsluppit mig läggs huvuden på sned, jag får beklagande klappar på axeln och läppar bits för att förhindra fniss. Jag håller numera tyst om saken.
Men allra mest älskar jag, suck, Esmeraldas sång från Ringaren i Notre Dame. Jag är hemskt ledsen.
Jag tror på människan – Tommy Nilsson
Det ska sägas direkt. Svenska folket gjorde sitt största misstag någonsin när de gav Tommy Nilsson en sistaplats i Melodifestivalens final 2007. Den var värd så mycket bättre. Visst? Men en sådan här sak skulle jag aldrig – aldrig – säga offentligt. Tills nu. Himlaskitlista.
Celine Dion: I want you to need me
Jagvet, jagvet, jagvet. Sådana här saker kvalar in bland saker killar aldrig, aldrig skulle säga. Men, ja, den här låten får mig att vilja stå i motljus med fläkt i håret och sjunga ljuva toner med utslagna händer. Det är knappast helt friskt. Och, nej, nej – jag står för allt i världen inte för det.
Så. Jag dör just nu lite av skam. Men för att riktigt spä på det så finns det också en spotifylista med alla mina skämslåtar (de som finns på spotify). Ladda hem den och skäms med mig.
Åke Bonnier är domprost i Stockholms stift och driver en väl uppdaterad blogg där han skriver öppet, ärligt och transparent om sina tankar, reaktioner och även problem. Han är ofta med när jag länkar från intressanta saker från veckan. Särskilt uppskattar jag hur han så ödmjukt reflekterat över skillnaderna i hans egen och Carl-Erik Sahlbergs syn på tro och karismatik.
Hans blogg andas en respekt för oliktänkande – även inom hans egen rörelse – och jag upplever att han anstränger sig för att förstå.
Jag kan inte hjälpa att tycka att det är typiskt. Den ekumeniska manifestation som skulle visa hela Sverige enhet kring att vi har hittat världens mest översvallande sanning, klarar inte ens av att låta kärleken överbrygga våra olikheter.
För visst är det olikheter. Svenska kyrkans officiella representant, Åke Bonnier, tycker att homosexuella ska få vigas i kyrkan. Att det är ok att konstnärer porträtterar Jesus som de uppfattar honom. Är öppen för att det finns flera vägar till Gud än Jesus.
Men samma Åke Bonnier menar också att han älskar Jesus. Funnit en unik kärlek genom honom.
Och precis som vi tillsammans har kunnat acceptera att Katolska kyrkan önskar lydnad under Påven, Frälsningsarmén rycker på axlarna åt dopet, pingströrelsen tillåter pastorer utan teologisk utbildning, borde vi kunna se den likheten – Jesuskärleken – även hos denna del av Svenska kyrkan.
Bara för en enda dag.
Hela saken smärtar på så många plan.
Att Åke inte orkade hålla ut lite till. Kunde se till dem som uppskattar hans deltagande.
Att så många – mäktiga – människor valde att föra debatt om olikheterna.
Den kärlekslösa bild vi målar upp av oss själva: Den kristna familjen som inte klarar av ett oliktänkande syskon.
Samtidigt kanske det är en god läxa. En ögonöppnare? Att vi inte kan förvänta respekt eller nyfikenhet från en sekulär värld när vi inte ens klarar av att – inte ens för ett endagsarrangemangs skull – vara tillräckligt kärleksfulla mot våra trossyskon.
främst diskussioner) utifrån Stefans frågor har framförallt en hel tidningsredaktion blivit ställd.
