Bildredaktören påkallar min uppmärksamhet och låter märkbart besvärad.

– Du… Jag sökte här på ”fariseer” på google bilder..

– Ja?

– Jo… och då kom en bild upp på dig… redan på första sidan. Jag vet inte riktigt hur…jag ska tolka…

Hoho! Testa själva. Googla på ”fariseer”, och klicka på ”bilder”. Där sitter jag, i egen hög majestät. Personifierar fariseer. Inte farisé, men fariseer [sic]. I plural, liksom.

Och även om det finns massor av bra sätt att förklara det på, så är det roligast att bara konstatera faktum: Min bild kommer upp som sjätte bild när man googlar ”fariseer”

(bilden är manipulerad i bredd)

Vissa dagar känner man bara på sig kommer bli riktigt dåliga dagar. I dag är en sådan. Jag kände mig överviktig när jag vaknade, insåg att jag börjar bli gubbe (hey, jag är snart 26!) och att mitt liv går allt för mycket på ett förutsägbart rullband.
Och det är ju inte kul.

Men då är det skönt att påminna sig om att det finns de som har det värre.
Och genast mår man mycket bättre.

Kolla här:

Det är min namnsdag i dag, som några av er uppmärksammat. Fint.

Här på redaktionen var de till och med så söta att de skickade ut ett massmail med påminnelsen. Fint det också.
I det utskickade mailet fanns en förklaring på namnet Emanuel. Så att man vet vad man firar, liksom.
I förklaringen står bland annat:

”Kring år 1900 var namnet mycket vanligt, framför allt inom frikyrkorörelsen, liksom i slutet av 1900-talet.”

Mitt säger alltså en hel del mer om mig själv än vad jag förstått. Jag hinner inte mer än presentera mig innan folk ha kategoriserat mig so frikyrkobarn, namngiven (*raderar ”döpt”* – att det har en annan betydelse har jag lärt mig den hårda vägen) av ”mycket” frikyrkliga föräldrar, uppväxt med söndagsskola, drillad i frikyrkoapologetik, och utflugen med lite svartvit syn på det mesta.

Fint. Bara genom att jag presenterar mig lägger jag upp en smashboll för att få placeras i frikyrkobarnsfacket.
Det inser jag först nu. Först i dag. På min namnsdag.
Jag som alltid gillat mitt namn.

Äh. Nu doserar vi lite perspektiv på det här med en titt på killen med det misslyckade frieriet igen.

Jag minns hur jag förra påsken förargades över att Svenska kyrkan tapetserade hela Stockholm i den intetsägande påskampanjen ”Fira påsk – livet segrar” med bild på en påskkyckling.
Jag skrev då att det var obegriplig feghet att inte, när man har chansen att i påsktider addressera hela Stockholm (och Sverige?) påminna om Jesus. Sticka ut, provocera lite, liksom.

Därför är jag rätt förvånad över Svenska kyrkans kampanjsajt ”Orka”.

Sajten öppnar med en film som pekar på världens orättvisor, och min egen del i det. På ett uppkäftigt sätt provocerar de mig till att orka tänka till, handla och göra vad jag kan.

Det är effektivt, modernt och imponerande. Och jag får känna stolthet över att min kyrkoskatt får finansiera något som sticker ut.
Så som kyrkan borde göra.

Se kampanjsajten här.

Tillbaka på jobbet efter välvärd påskledighet. Jag har varit långt bort. På platser med uppringda modem. Sådana som skriker och tjuter som besatta när man ber de ringa upp.
Ja,hjälp.

Och så ser jag att ovanligt många av er undrar hur det gick på påskhotellet.

Jorå. Jag försökte förtränga betalningsmomentet under resten av mina två dagars hotellvistelse. Men på hotellfrukosten, bara minuter kvar tills utcheck sköljde allt över mig igen. Ångest. Paralyserande ångest. Kunde jag betala så lite för rum som är värt flera tusen? Så fortsatte dividerandet hela vägen till receptionen. Till och med i korridoren var jag tvungen att stanna och vänta två gånger för att ingen annan hotellgäst skulle vara i närheten när jag betalade. Eller inte betalade, som det snarare handlade om..

– Hej, då ska jag betala.
– Ok, vad vill du betala.
– Räcker en hundring?
– Ja, du bestämmer.
– Dåså.
– Då sätter jag upp 50 kronor per natt, alltså?
– Eh… ja, men gör det.

Så dunkar jag en hundring i desken och pinnar snabbt därifrån med rullväskan på släp.

Resterande del av dagen slits mitt jag mellan att dels svenne-skämmas för min obegripliga framfusighet och att dels tokjubla över att min skönt distanserade person som bokade hotellrummet till sist vann.

Jag sitter på ett hotell i Visby och inser att jag blivit utsatt för den bästa marknadsföringskomplott – någonsin.

Under påsken är jag på gotland. Här har jag växt upp, här bor mina föräldrar.
Men ändå så kunde jag inte hålla mig från att nappa på ett erbjudande.

”Bo på nyöppnade Solhem hotell – betala vad du vill!”

Säger ni det så. Jag som älskar att bo på hotell. Gå upp och ta lång tid på mig att frossa i frukostbuffén. Slänga täcket på golvet, och se hur det ligger fint uppbäddat när man kommer tillbaka på eftermiddagen.

Och så får jag välja mitt eget pris! Haha! En krona natten, sa jag för mig själv och ringde och bokade två nätter.

Så sitter jag här nu, incheckad och med ångest upp till halsmandlarna. Dygnspriset är över 1 000 kronor och jag förstår att det där med att stå där med två kronor kommer inte fungera.

Jag är offer för en lysnade marknadsföring.

Solhem hotell har såklart förstått att det inte finns en enda svensk som skulle få för sig att hosta upp 1 krona som betalning för en natt. Att när vi står där med våra rullväskor och ska checka ut och de ställer frågan ”Hur mycket tyckte du din hotellvistelse var värd” finns det inte en enda människa som kommer gräva i enkronorsfickan. Nej, vi blyga svenskar kommer snegla på den egentliga prislistan, och ha ångest för att tanken slagit oss att ens pruta en hundralapp.
Med denna vetskap har de fyllt ett helt hotell. Med människor fyllda av samvetskval.
Med mig i spetsen.

Jag sitter här på hotellrummet och darrar som ett asplöv för utcheckningen. Förbereder ett tal. Ett försvarstal. Där jag ska ta upp att jag egentligen har boende i Visby. Att jag bara ville testa det nya hotellet. Att bo på hotell. Att man inte får det så ofta, liksom.
Och så målar jag upp mardrömsscenarier. Att hotellreceptionisten kommer börja skrika av ilska när jag lägger fram två enkronor.
Att hon kommer fråga efter mitt namn, skriva ned det på en lapp och sedan skicka insändare till tidningen där hon i hånande ordalag skriver om den snikne gästen.

Men visst ska vi strunta i det? Visst ska jag bara övervinna den svenska blygheten? Vara lite ”osvensk”?

Visst?

Tidningen Journalisten publicerade igår en intressant granskning om Aftonbladet spel.
Under 11 veckor följde de Sportbladets lansering av deras nye spelexpert. Under jultid gjorde sportbladet stora rubriker om deras rekordexpert som tog gigantiska vinster. ”Behöver du pengar till jul? Läs Sportbladets spelexpert”-aktiga rubbar.

Men med enkel matematik visar tidningen Journalisten att spelexperten egentligen gått back 50 000 kronor. Procentuellt mer än genomsnittstipparen gör.

Och tipsaren själv verkar inte särskilt förvånad.
– Om jag hade fått 13 rätt varje vecka hade jag ju inte behövt ha det här jobbet.

Och att Sportbladet lanserat en medelmåttig tippare med konfettirubriker verkar inte beröra spelchefen Mattias Karlsson särskilt.

 – Vi har varit rätt ute på mycket, och det har känts rätt att berätta detta för läsarna. 

Fint.

Läs Journalistens hela artikeln här.

Ett RSS-flöde är enkelt sagt en påminnelseteknik som skickar ut en ”ping” när nytt har kommit i det ämne du valt att bevaka.
”Pingen” fångas sedan upp av olika läsare, tex google reader, bloglines eller något program som du kan besöka för att se vad som hänt i dina ”flöden”.

Kort sagt är det en viktig och bra teknik som borde finnas till allt material som uppdateras med jämna mellanrum.
Därför finns den nu också, by request, till Parsmos penna!

Det var väl trevligt?

I torsdags var jag och mötte tre aktivister som kan dömas till två års fängelse för fritagning av tolv höns. I dagens tidning har vi publicerat en längre artikel om det. Vad som däremot inte publicerats är något som på många sätt kan klassas som mitt livs mest pinsamma ögonblick.

Det är omöjligt att inte känna en djup respekt för människor som är villiga att lägga ner hela sina liv för det de tror på. Eller att välja fängelse för att rädda tolv höns från att bli slaktade.

Allt detta visste jag när jag mötte gruppen i torsdags. Vi skulle äta lunch tillsammans och jag var tio minuer sen. Med andan i halsen hälsade jag på alla tre, de har redan beställt mat, och hastar iväg för att beställa något. Framme för att beställa är min hjärna fullt upptagen med att vara arg på mig själv för att jag är sen.
– Kan du rekommendera något?, frågar jag kassörskan.
– Jaaa, vår kycklingsallad är rätt god.
– Visst, säger jag och slänger fram en hundring.

Det är först några minuter senare det slår mig. Vi sitter till bords och en servitör kommer ut och frågar om jag beställt den kikärtssallad hon har med sig.
– Nej, jag har beställt ent kycklingsa….
Jag får hjärtstillestånd. Blir högröd, sjunker ner genom stolen, tar fiktiva stryptag på mig själv och vill kliva in i en tidsmaskin.
Jag har beställt kyckling i ett samtal med tre människor som om en timme kan bli dömda till två års fängelse för att ha räddat livet på tolv höns.

Allt snurrar. Jag försöker febrilt övertyga servitören att jag mycket hellre tar den kikärtsallad hon har med sig ut än…min egentliga beställning. Det fungerar inte.
Min kycklingsallad kommer och jag skäms mer än jag någonsin gjort tidigare. Petar och petar i salladen, samtidigt som jag försöker hålla någon slags intervju. Allteftersom samtalet fortsätter inser jag att jag omöjligt kan äta upp kycklingen.
Jag staplar de tragiska små kycklingbrösten på hög i hörnet av tallriken och skjuter undan den så snabbt jag kan.

Fotografen sluter upp. Tittar på tallriken, fnissar för sig själv och tänker ”Det här kan ju bli ett snyggt foto”.

Ja hjälp.

Samtalet lyckas löpa på bra ändå. Jag tar själv upp att jag råkat beställa kyckling. Pelle frågar ”Har du själv funderat på varför du äter kött?”. Jag svarar, något lättat, ”Nej, det tog flera minuter för mig att ens inse att min beställning innehöll kyckling”.

I och för sig är det rätt talande för hur lite jag, och många med mig, reflekterar över både en köttindustri och våra konsumentvanor.

Nej, det var ju inte riktigt sant. Att jag vann alltså.

Efter jag skrivit det kom nyhetschefen och hötte med näven. Mamma skickade mail och min flickvän suckade uppgivet.

Ja, det var kanske lite taskigt mot Carl-Henric att säga att jag vann  tävlingen om att gissa rätt på placeringar i melodifestivalen. Vi tog ju lika många. Fem var.

Så, förlåt Carl-Henric. Förlåt mamma. Vi var lika bra. Jag vann – men det gjorde du också.
Det är klart vi ska erkänna det.
Vi är ju en kristen tidning.