Vill bara förtydliga att jag och Carl-Henric hade lika många rätta placeringar i melodifestivalen.

Alltså 4 av 10. De fyra första.
Och vem bryr sig egentligen om övriga?

Detta innebär alltså att jag vann.
Därför ska jag nu söndagsnjuta av segerns sötma.

Hejdå.

Vad kan vara bättre än att öppna en trött fredag med ett mysigt youtubeklipp?

Tipstack Linus

Då är det dags. Åtskiljda, funderandes, analyserandes har vi, jag och Dagens musikexpert Carl-Henric Jaktlund, kommit fram till vilka som vinner melodifestivalen 2008.
Båda är vi rörande överrens om att det är sjukt svårtippat i år. Men trots det – vi tippar löjligt, nästan tråkigt, lika.

Då kör vi. Och lämnar också plats åt Carl-Henrics specialkommentar om varför Carola inte är med.

Först min, Emanuels, egen lista: 

1. Charlotte Perelli
Glamour, lasershow, och karaokepop. När BWO-tenderande hits får klassisk schlagerskrud finns inget som hindrar svenska folket från att kollektivt kröna årets schlagerdrottning.
2. Sanna Nielsen
Helylle-Sanna gråtsjunger till sig en andraplats. 2 minuter in i låten reser sig både armhår och svenska folket för att rösta.
3. BWO
Sverige och BWO har ett komplext kärleksförhållande som jag aldrig kommer förstå. Men jag förstår tillräckligt mycket för att placera de nånstans bland topp tre. Usch.
4. Rongedal
Startfältets mest svårbedömda. Jag gissar ändå att överraskningsmomentet ännu inte lagt sig – Sverige charmas, och förbiser två jönsar i röd kostym. Kvällens skräll.
5. Amy Diamond
Hoppetossan från Jönköping plockar självklara jurypoäng och hela Nikelodeons fanbase ringer telefonen varm. Tyvärr är de inte tillräckligt många.
6. Linda Bengtzing
Peter pan-lookaliken personifierar allt som är schlager. Men trots det kanske starkaste numret är Linda fortfarande den tragiska tjejen från löpsedeln. Underdog, på fel sätt – och det spelar tyvärr roll.
7. Christer Sjögren
Noll poäng från juryn. Obegripligt många poäng från Gudrun, 59.
8. Nordman
I andra chansen var han svenska folkets maktredskap mot Carola. Nu hamnar han i periferi.
9. Sibel
Med Sanna Nielsen i samma startfält blir det uppenbart att långa toner och skrynklade ögonbryn inte räcker. Det kräver en stark låt – också.
10. Frida
Nej, inte ens med Mowgli i kalsonger kommer det här bli något annat än en sistaplats.

Och så Carl-Henric Jaktlunds lista:

(Carl-Henric: Några ord om den Carola som saknas i denna final bara, innan listan. Spaltkilometrar har skrivits senaste veckan om varför hon åkte ut. Finns det där Carola-hatet på riktigt eller är det mest journalister som tvingats skriva så mycket om henne i medgång som nu passar på i motgång, som tänker ”äntligen!”?

Jag lutar åt det senare. Visst har hon alltid väckt starka känslor, och många har haft och har svårt för henne som person och artist, men jag fattar inte varför en gigantisk grupp nya människor skulle ha förflyttat sina sympatier på två år. Längre än så är det inte sen hon fann hela tävlingen, och då var hon mer omskriven och hade mycket mer divalater för sig än i år.

Jag tror så här: Carola har tidigare alltid ställt upp solo med en schlager på svenska. Varje gång succé; tre förstaplatser och en andraplats. Nu testade on en duett i en rocklåt på engelska.

Folk gillade det mindre. Svårare än så är det inte.)

1. Charlotte Perrelli, ”Hero”

Schlager för 2000-talet, med dansrytmer och en självhäftande refräng. Dessutom ett snyggt nummer och en sångerska i bättre form än någonsin.

2. Sanna Nielsen, ”Empty room”

Låten många Carola-fans hade velat se sin favorit med. Och en fin liten ballad brukar ju funka, och ”hon är ju bara så gullig”. Tråkig låt och tråkig artist enligt mig, men lär hamna i absoluta toppskiktet.

3. BWO, ”Lay your love on me”

Har många fans men också många som skyr dem som pesten (ungefär som Carola). Har funkat bra förr och lär göra det igen men når de ända fram? Tror inte det.

4. Rongedal, ”Just a minute”

Show och profession i kombination och en älskling för alla frikyrkomänniskor som älskar det perfekta. Dessutom kommer juryn ge bra med poäng, där sitter också finsmakare.

5. Sibel, ”That is where I´ll go”

Listans skräll. Hon har kommit smygande och fått framföra sin låt mycket, tror den börjar sätta sig och blir belönad av juryn. Säga vad man vill om Sibel, men sjunger gör hon klanderfritt. Och låtens stråkar är grymma.

6. Linda Bengtzing, ”Hur svårt kan det va´?”

Intensivt och glatt energiknippe med trallvänlig låt. Men ack så enerverande i längden, både hon och låten. Kan förvisso bli belönad för svenskan, men nej – borde hamna på den nedre halva hon alltid hamnar på i finaler.   

7. Nordman, ”I lågornas sken”

Refrängen är svår att få ur skallen, hur mycket man än försöker. Och bevisligen är det många som gillar Nordman. Här får de dock se sig slagna av många. Hoppas jag.

8. Christer Sjögren, ”I love Europe”

Tävlingens tveklösa bottennapp. Men den stora skaran fans – mannen har ju sålt ofattbara mängder skivor – kommer att rösta. Juryns röster omöjliggör dock hög placering.

9. Amy Diamond, ”Thank you”

Kanske mest svårtippade låten av alla, kan hamna i topp om barnen bestämmer över röstningen i tv-soffan. Men låten är bra tråkig, borde bli akterseglad.

10. Frida feat Headline, ”Upp och hoppa”

Det mest amatörmässiga bidraget i Globen. Glatt och annorlunda, men både text och framförande haltar för mycket. Inte minst ställer den osvängige sidekicken till det alldeles enormt.

 —–

The game is on.

Imorgon, kära Dagen.se-läsare, publicerar vi listan.

Listan som avslöjar vinnaren i melodifestivalen på lördag.

En lista från mig, och en lista från Dagens musikexpert Carl-Henric Jaktlund – ni vet han som manat till rättning i leden efter jag gett mig in på hans område, dvs tyckt till om ett musikarrangemang.

Handsken är kastad och imorgon kommer våra listor ligga här på bloggen. Med kommentarer.

Klart står att det är extremt svårtippat i år. Är Sverige redo för en ballad? Handlar allt bara om personkult? Är vi trötta på tävlingen och röstar på det mest komiska bidraget?

Imorgon vid niotiden ligger svaren här.

Yes, då drar vi igång den här lite småsega onsdagsmorgonen med ett härligt filmklipp.

En härlig, blöt american dream.

Bara i USA, mina vänner. Bara i USA

Det börjar nästan bli löjligt nu. Som att vi hittar på.
Men det är realitet: Dagen.se visar, för andra veckan i rad, upp rekordsiffror enligt färska siffror från KIAindex

Vi höjde antalet unika besökare med 10 procent. Antalet besökare med 13 procent, och antalet sidvisningar med ofattbara 26 procent!

Det innebär att vi nu är uppe i nästan 200 000 sidvisningar på en vecka.
I stapeldiagrammet här intill ser ni i de lila staplarna hur vi låg förra året i antal sidvisningar.

Vi tar detta som ett kvitto på att vi utvecklas åt rätt håll, och sporras ännu mer att bevisa för er och nya läsare att vi är att räkna med – både till innehåll och funktion.

Vad är det första ni gör när ni går in på Dagen.se? Eller andra sajter? Själv går jag oftast till listan över vad som är mest läst/klickat. Där hjälper liksom mina medbesökare av sajten mig att sålla fram de riktiga guldkornen i nyhetsflödet, och jag kan själv klicka på den artikel som lockar mig mest.

Så är min uppfattning att många gör även på Dagen.se.

Roligast just nu är att den söta artikeln ”Kyrkan: Äkta par – ha mer sex” ligger överst.

Strunt i artiklar om flyktingar som dör, Kinas förföljelse av kristna eller eld upphör i Gaza – här är ju en artikel om sex!

Det är roligt, tycker jag. Roligt också att det, trots att det är mest klickat, inte har en enda blogglänk. Som om vi läser i smyg, och sedan klickar bort så snabbt vi kan.

Men roligast av allt är att vi skriver om det. Jag dunkar mig själv i ryggen och gratulerar mig till ett bra beslut. Vi borde skriva mer om sex. Sluta tabubelägga det. Vi borde ge och dela tips om hur sexlivet kan bli bättre, hetare, mer njutningsbart. Om vi som kristna tror att det är något gudagett – något fint avskiljt för två människor – borde vi vara sexhyllare. Ha workshops om hur män förstår kvinnor och vice versa.

Jag beundrar kyrkor, samfund och grepp som lyfter det, och menar att vi såklart har ansvar för att lyfta initiativ (både bra, och mer tveksamma – de får oss alla att tänka till över vårt ställningstagande). Inte tycka det är pinigt. Eller skämmigt. Eller någon annan barnslig och töntig känsla.
Ett praktexempel på det är vår artikel för inte så länge sedan om en pastor som uppmuntrar sin församlings äkta par att ha sex varje dag i en månad. Både i förstasidespuff och artikelns rubrik väjer vi för ordet ”sex”.

Frälsningsarméns grundare William Booth gjorde en schysst grej i slutet på 1800-talet. Istället för att isolera kyrkan från ett samhälle som verkade ha patent på allt roligt, gjorde han tvärtom – snodde det roliga från den sekulära världen. Han hyrde biograferna och danspalatsen och körde hejdundrans gudstjänster, tog pubbarnas snapsvisor och satte religiös text osv.

Vad säger ni – ska vi återerövra ordet sex från kvällstidningslöpsedlar och porrsajter?

Börja prata om det som att det är något naturligt? Tipsa varandra och avdramatisera det?

Det behöver inte innebära att vi ohelgar det. Tycker jag.

I dag skriver vi om en rejält skrämmande nyhet.

Förra året betalade katolska kyrkan 3,75 MILJARDER kronor i rättegångs- och skadeståndskostnader för fall där katolska präster begått sexuella övergrepp mot barn. Vi pratar alltså om 2007 enbart. I USA, uteslutande.

Det får mig att vilja spy. Kasta saker i väggen, och sånt.
Inte så konstigt. Den del av samhället jag hållt högst hela mitt liv, satt (sätter) tillit till, har goda minnen från – är den som för andra är förknippade med den största ondska. Där människor lidit den värsta förnedring av personer som av ett helt samhälle (eller iaf kyrkan) ses som vägledare. När ingen annan sett har de ljugit, utnyttjat och tvingat till sig sexuell njutning – av barn.
Av barn.
Fattar ni?
Av barn.

Kräkpaus.

Jag läser ett hundratal nyhetsflöden varje dag. Bland dessa nyheter hittar jag varje dag ett gäng nyheter som handlar om präster och pastorer som anklagas eller fälls för sexuella övergrepp. På församlingsmedlemmar, och allra mest på barn.
Det kan ju låta som intressanta grejer. Men skulle vi skriva om allt, eller bara någon procent av det, skulle Dagen.se svämma över av andliga ledares sexuella oegentligheter. Göra läsaren avtrubbad. Trött på skiten.

Bara på förmiddagen i dag har jag fångat upp sex nyheter (på engelska) om sexuella övergrepp av andliga ledare.
Pastor uppvaktar tonåring för sex
Pastor anklagad för att våldtagit tonårsflicka
Pastor anklagad för internetsex
Präst kan fällas för sexuellt våld
Polsk pedofilpräst
Präst omnämnd i övergreppsfall

Bara i dag.

Kanske kan detta, om inte annat, ge oss en bild av hur viktigt det är att ifrågasätta både våra kyrkliga ledare och kyrkan själva.
Vi är så långt ifrån ofelbara.
Och det är så viktigt att minnas det.

Jag har precis satt mig i ett säte i tunnelbanevagnen när jag inser att jag upplevt en modern bibelberättelse.

Jag rodnar.

Vi, jag och min flickvän, stod slött och väntade på tunnelbanan, bestämde oss att gå till andra änden av perrongen. Vi går förbi en man på en bänk. Mannen sitter, eller halvligger, med överkroppen vikt över sina knän.

Men det ser inte jag. Jag har redan gått förbi, stannar nu 10 meter bort, vänder mig om och ser hur min flickvän då står och tittar på den hopsjunkna mannen på bänken.

– Vad gör du?

– Men…ska vi inte hjälpa honom?

– Men han är ju aspackad och däckat!

Flickvän tittar på honom igen.

– Men tänk om han fått hjärtinfarkt då?

– Lägg av nu.

– Men..?

– Nej, han är bara full och har däckat. Du ser ju hur han ligger! Han har sakta fallit ihop, försökt styra sig själv att hamna över sina knän. Se, han har till och med lagt handen under benet för att inte falla åt sidan. Väskan ligger ju hyfsat prydligt under bänken, och han har till och med en situation Stockholm-idbricka fastklämd i bältet. Det är en alkis som köpt alkohol för sina säljpengar och nu däckar. Nu kommer tunnelbanan.

När jag så sitter i sätet äcklas jag av mig själv. Hur jag greppat efter varenda argument – bara för att slippa konfronteras. Vad var det som fick mig – oavsett om jag hade rätt på varenda punkt eller ej – kolla hur läget var? Kanske hade det betytt något? Vad har gjort mig så kall?

Vi åker vidare mot Fruängen och jag tänker att likgiltigheten är det farligaste vi har. Som kristna, som människor.

Så försöker jag fly tanken på att jag skulle vara en av de som gick förbi mannen som den barmhärtige samariten stannade vid, och frågade hur läget var.

Så. Då lämnar vi Carola bakom oss. Låter kommenterarna slåss vidare i Carolaposten. Låter de själv minnas att jag egentligen inte gillar androlas låt, men att de justeringar, och i det sällskap, borde, borde, borde ha gått vidare.
Nu tänker vi på något annat istället.
Som hur roligt livet är.
Som hur skönt det är för Carola få försvinna från löpsedlarna ett tag.

Apropå det var jag helt övertygad om att det var Carola det syftades på när jag igår såg ordet ”Tros-hopp” på en löpsedel.
Spännande, tänkte jag.
Säkert handlade det om Carolas frikyrkokonsert i Kiruna dagen innan. Att hon sagt något plumpt eller kristet som triggat igång. Fast så finns Tinas namn. Och jag tänker att hon kanske gjort en Agneta Sjödin?

Men så går jag närmare. Och inser att det bara var lite vanligt naket. En trosa. Som chockade Sverige genom att synas.
Ja, och om någon av de 2 miljoner tittarna hade missat det, så rycker löpsedeln ut och hjälper.
Fint.

Notera också att jag suddat ut stjärten. Man vill ju inte stöta sig med känsliga Dagen.se-läsare som råkar klicka hit.