Carl-Henric Jaktlund är Dagens antagligen främsta musikexpert och recensent. I går kontaktade han mig via mail med anledning av det jag skrev om Carola och melodifestivalen. Det är uppenbart att han önskar rättning i leden.
Ett utdrag från Carl-Henrics mail:
”(…)För mig tappar ditt blogginlägg i trovärdighet när du skriver om hennes fingertoppskänsla när hon ställde upp med Evighet, ”en given vinnare” kallar du den. Måhända så, i efterhand kan man ju i alla fall konstatera att den vann. Men det är ju långt ifrån en bra låt, snarast utstuderat upplagd för att gå hem i stugorna och med en blaha-blaha-text där de förutsägbara klyschorna staplats ovanpå varandra. Carola är en stor sångerska, men ”Evighet”…? Dessutom minns jag hur du i tidigare blogginlägg (extern blogg, Emanuels anm.) vurmade för Peter Jöbacks senaste skiva, som vore den en av förra årets allra bästa. Detta sammantaget med hyllningen av ”Evighet” gör att jag inte sätter stor vikt till din trovärdighet i detta ärende.”

Det pågår nu ett öppet krig mellan oss här på redaktionen.
Jag har tagit reda på hans akilleshäl – Springsteen – och varje gång vi tvingas mötas i korridorerna himlar jag med ögonen, hostar ”gubbrock”, och fnissar åt mitt vågade jag.

Man vill ju inte vara den som är den.
Därför ger vi nu utrymme för församlingars inskickade årsmötesreferat på Dagen.se.
Under dagen.se/arsmote ligger nu de årsmöten vi fått in.
Har du ett referat som du vill ska publiceras?
Skicka det till webb@dagen.se

Vi var några stycken som var på svd.se:s redaktion i dag. Trevligt, och allra mest intressant. Svd.se är, i mina ögon, en av de intressantaste,  snyggaste och mest överblickbara aktörer bland svenska mediesajter. Många insikter gjordes och idéer föddes.
Och en sur påminnelse gavs också.

Det var precis när vi kom, hade blivit väkomnade över en stakethög disk och fick sedan stå några sekunder och vänta innan receptionisten vaknat till från ett datorkoma, tryckt på en knapp så vi kunde komma in.

”Vad gör flicketösen” tänkte jag genusförkastligt och kastade ett öga på hennes datorskärm för att se vad som förlamat henne.

Vad? Jo, aftonbladet.se. Såklart.

Detta evinnerliga aftonbladet.se

Inte ens på svd – vars sajt t.o.m blivit framröstad som bästa mediesajt 2007 – slipper de undan det grepp Aftonbladet satte om svenska folket på mitten av 90-talet.

Minns ni? Jycken som dansade runt på sidhuvet? ”Chatten” med vardagsrum, hall, sovrum? De fula röda knapparna?

Allt det där ger nästan nostalgirysningar. Lite som minnet av den första hotmailadressen. Eller Altavista, eller de första stapplande stegen in i världen där man ”surfade” på nätet.

Det hårda faktumet är att aftonbladet, med hjälp av att vara så tidiga med att anamma en ny teknik, fostrade svenskars internetbeteende. Genom sin chatt, och genom att tidigt vara en av de ytterst få väluppdaterade sajterna var det där man var, där man hängde.

Ett helt Sverige kunde helt plötsligt tangentbordsskriva www.aftonbladet.se lika snabbt som sitt eget namn.

Det här lever Aftonbladet på än i dag. Med brutala 4 000 000 unika besökare varje vecka kan de liksom inte få mer trafik. Hela Sverige är redan där. Papperstidningen hängde med av bara farten, gick om expressen och blev störst i norden.

Allt för att de var först på en marknad som ingen riktigt hade fattat än.

Fostran sitter hårt i. Vi slentriansurfar in på aftonbladet för att vi är vana med att de är först med nyheter. Det där sitter i sig. Så till den grad att receptionisten på svd inte kan slita sig från konkurrerande Aftonbladet.se när gästerna kommer.

Det kommer antagligen sitta i sig ända tills knattarna födda -95 eller senare sitter bakom receptioner. Kanske har de då ett val. Kanske har de då blivit fria från aftonbladetindoktrineringen, och kanske får även vi, och övriga sajter, en större chans att konkurrera på lika villkor.

Tills dess går alla nyhetssajter – oavsett nisch eller bevakningsområde  – en svår och tuff strid till mötes.

Ursäkta eventuella korrfel på webben eller bakochframvänd tidning imorgon.
Vi har fått nyvaxat golv under helgen och stanken är i dag så stark att den letar sig in genom näsan och ner i gommen. Lunchen smakade tandkräm, och jag har nu tittat tre gånger under skrivbordet för att säkerställa att det inte ligger någon kaffesumpssyra (vad det nu är) och skräpar.
Produktionschefen har i ett nyutskickat mail försvarat stanken med att golvvaxet är 100% natur av ”egen specialprodukt” från golvvårdsfirman.
Halvt upprört tänker jag ”Det är cannabis också”, och vill börja leta efter gasmask.
Möjligheten att våra konkurrenter har ett finger med i spelet utesluts inte.

Vanligtvis brukar såna här dagar göra mig rätt glad. När jag går förbi löpsedlarna och ser att det finns allt annat än nyheter.
Det är liksom betryggande – man vet att gårdagen medförde inga stora katastrofer, inga hemska våldtäkter, inga yxavhuggna lemmar och sånt där.

Men den här gör mig lite äcklad.

Hur lågt ner vi sjunkit.
För visst. Sex i all ära. Det säljer, är spännande och känns fortfarande lite förbjudet. Och visst, blåljusnyheter och kändisskvaller – vi läser det för att vi vill veta det som vi inte ”får” (ska?) se. Oskuldsfullt och lite busigt.

Men att spela på människors hypokondri, skapa rädsla, ångest och sälja lösnummer genom att försöka rubba vår hälsa – gör mig uppgivet arg.

Det är så listigt. Halva Sverige går med snor i hjärnan. Kan inte förstå varför inte förkylningen kan lämna kroppen. Och så kommer Aftonbladet och sår ett frö av av rädsla: ”det kan vara något annat”.

Uppgiven.

Arg.

Att inte ens vår förmodade hälsa kan få vara en fredad zon.

Hur tänkte Carola?
25 år efter att hon ställde sig på schlagerscenen första gången, 25 år efter att hon släppte det mest sålda albumet i svensk skivhistoria (6 himla miljoner sålda album!!), 25 år efter allt det där står hon igen på scenen – med den här avmätta popdängan?
Vilket antiklimax! Och det inte bara för att Carola tagit fram plattången.

Carola och bifiguren Andreas skulle bara ta omvägen förbi Västerås på vägen till Globen och Europa. Upplägget var perfekt. Oddset rekordlåga 1.03. Sveriges största artist i tagteam med Andreas Johnson och utgången var ju så självklar?
Men så Androla med arrogans och självklarhet och man riktigt känner hur hela Sverige med en röst suckar ”nä, nu har vi fått nog”.

Jag har alltid haft stor respekt för Carola. För sin musikaliska fingertoppskänsla. Att alltid veta när det är rätt och inte.
Som när hon för något år sedan lanserade sin nya låt i pausen i melodifestivalen. Som en retning över perfektion visade hon upp att hon visste exakt hur bra hon och låten var, men inte behövde en tävling för att bevisa det.
Eller när hon faktiskt valde att ställa upp med ”Evighet”. Modigt. Härligt. En given vinnare.

Så när hon nu, med a l l t att förlora ställer upp igen antog jag att det var sannolikt en låt som skulle vinna hela Sveriges hjärta. Eller få oss att gråta, som Carola själv menade.

Men den skåpmatspoplåt vi hörde var trött, tröglyssnad, och framförallt framförd utan finess.

Säkert kräver den mer inlyssning. säkert går den via andra chansen vidare till final.
Men kom igen..
Det här var obegripligt.

Rätt låtar vann, således. Sanna Nielsen skippade lite av sin svensktopps-käcka stil, skalade av och gav sin Celine-röst utrymme. Tvillingarna Rongedals Mikah-inspirerade låt var sann glädje.

Men kvällens absoluta bottenapp var ändå denna Nour. Tjejen som tar emot artisterna efter låten.
Det är mycket möjligt att ingen programvärd, inget offentligt ”eftersnack” någonsin har gjort sina artister och tittare så obekväma som Nour gör.
Vad hände med den enkla frågan ”hur känns det”?

Tro & Tänk har länge varit en av mina favoriter bland kristeninriktade bloggar. I dagarna kom författaren bakom bloggen, Daniel Astgård, tillbaka efter en längre tids sjukskrivning, och bloggen lev genast upp rejält. Kul. Det behövs fler bra kristna bloggare.

Kul är också det filmklipp han delar med sig av.
Filmklippet nedan handlar om 1 Sam 25:22 ”him that pisseth against the wall”, en text som bara finns i King James version.
Den texten upplevde pastorn att han skulle fokusera kring, i något som mycket väl kan vara den värsta predikan – någonsin.

 Gud, låt det vara ett skämt.

Det här är Simon.

Simon gör sin långpraktik här på Dagen och är en mycket kompetent person. Därför är det med lugn jag i dag överlämnar webben till Simon, när jag gör några andra grejer.

Men även kompetenta praktikanter gör praktikantbortsig ibland. Som inför jul när Dagen skulle göra kortintervjuer med några kändisar om hur de firar jul. Marie Lindberg, ni vet hon lärarinnan i melodifestivalen, skulle intervjuas och Simon fick uppdraget att ringa.

Marie Lindberg. Det heter också en frilansare på Dagen. I dag har hon skrivit den fina artikeln om Carola och Andreas. Och hon har gjort flera grejer hos oss tidigare.
Hon satt hemma lugnt och stilla när hennes telefon ringde.

S: Hej, jag heter Simon och ringer från tidningen Dagen.
ML: Jaha, hej, hej.
S: Jo vi skriver lite kring julen här i vår tidning och jag tänkte bara kolla lite hur du firar din jul i år?
ML: Ok, fast varför vill…
S: Ja, så hur firar du jul?
ML: Jo, jag firar jul med släkt och… men varför vill du veta det?
S: Vi ringer olika kända personer…
ML: Ah, men du tror… Jag frilansar för Dagen.
*tyst*
S: Jag tyckte väl det var väl smidigt att Schlager-maries kontaktuppgifter skulle ligga i våra outlookkontakter….

I går var Marie på redaktionen, minnen livades upp och vi fnissade.

Munkhysterin fortsätter.
I en tidigare post skrev Lars Larsen själv att han bjudit med en dokumentärfilmare. Under fillamötet stegade dokumentärfilmaren in först, och därefter kom Lars Larsen staplande med sin käpp och satte sig några meter framför, väl synlig för dokumentärfilmaren.
Helt i sin ordning, tycker Lars, som ändå försöker hävda sin kompromisslösa gudsfruktan med att det inte är något han ”primärt ställer upp på”, som han skrev i en kommentar på bloggposten.
Jag känner mig knappast orolig att han blivit hotad att ställa upp av dokumentärfilmaren, och känner att hans klargörande än mer stärker tesen om att det handlar om en aktion som på något sätt är en medveten provokation som ska göras bok eller film av.
Lars själv skriver dock i samma kommentar att det inte handlar om något sådant. Såklart.

Hursomhelst.
Alla ni som ser bortom el munkos alla konstiga uttryckssätt och kan uppskatta det han faktiskt säger kommer uppskatta Thomas Österbergs ledarkrönika i dag. Läs den här.

…och mår bra. Har lite ont i handen bara. Mitts är tydligen något man slår på. Mudo är tydligen namnet på en kampsportsträningshall. Min kompis är tydligen lika sansad som mig. Allt gick bra.

Glad alla hjärtans dag förresten! Du skickade väl in din hälsning?
Missa inte att läsa din egen och andras hjärthälsningar här