Ok, nu är allt klart, tv-bussen testad. Nu går bilen till Huskvarna.

Är det någon mer som ska dit? Ses vi där?

Den mycket märkliga reklamen för Guds hus fortsätter. Inte nog skräckbannern med krucifixet här på Dagen.se, på baksidan av dagens tidning har man följande annons:

Samma inverterade kors. Samma spökskimrande bokstäver. Men nu hänger korset på vad som skulle kunna vara ett varulvsbröst.

En ganska grundläggande idé med annonser är att de ska ha täckning i produkten. Så att döma av detta, tillsammans med programmets trailers kan vi därför ana en skräck-serie med amatörteaterinslag. Samt en skvätt gospel.

Det var en stor dag i dag. Leif Cyrillus var på besök!

Det låter kanske inte så märkvärdigt för er. Ni ser ju honom på Dagen.se mest hela tiden. På helger, sena kvällar och helgdagar dyker Leifs nuna upp under rappa texter. Men faktum är att jag aldrig har träffat Leif Cyrillus tidigare. För även om han är en mångårig dagenmedarbetare bor han sedan flera år i Edsbyn. Där bakom en dator sitter han och uppdaterar Dagen.se med nyheter på tider då redaktionen är tom.

Så det var en stort att få träffa denne gigant. Men det var också en oerhört märkligt känsla att nu stå öga mot öga med Leif. Jag tror aldrig det har hänt att jag under en så lång period haft en så intensiv kontakt (nästan dagligen i ett och ett halvt år) med någon utan att ha en aning om personen bakom rösten.

Det var riktigt hjärtligt, och det är häftigt att upptäcka vad kroppspråk tillför i ett samtal. Samt att komma på sig själv hur man tidigare sett på en person som en…talande bylinebild. Men där stod han. Leifan himself.

Vi har helt enkelt att göra med en sköning. En person som är helt ovärderlig för Dagen.se. Som är snabb, har koll, och hjälper dig att vara uppdaterad på vad som händer även under helgen.

Tack för det jobbet, Leif!

Det är nästan lite löjligt, men jag sitter här med Obamas acceptance speech i lurarna. Bara lyssnar på det. På jublet. På hans fantastiska tal.

Det blev onekligen ett Hollywood-slut. Ett sånt som annars bara hör hemma i filmer.

I dag vaknar rednecks och Ku Klux Klan-medlemmar upp till ett USA som styrs av en svart amerikan. Säkert göder det deras hat. Fördelas ut även på de vita som röstat fram honom. Men i verkligheten, ute i samhället, måste det bli nästintill omöjligt att kalla någon ”neger”.

För ordet kan nu inte längre peka på något fördomsfullt smutsigt, lågintellektuellt eller misslyckat. Varje rasistiskt skällsord avväpnas av det faktum att landets och kanske världens mäktigaste person är mörkhyad. En man framröstad av en amerikansk majoritet.

Jag ryser över hela kroppen när jag hör talet. När jag ser Jesse Jackson gråta. När jag hör den behärskade Obama fullständigt manipulera mina känslor med sin fantastiska retorik.

Svenska bloggosfären svämmar för övrigt över med egna reflektioner över vad som har hänt.

Pastor Krister Hultberg förstår inte varför så många svenska kristna har hållt på McCain.

Faktum är att om man studerar McCains och republikanernas valmanifest så finner man en politik som får såväl KD som övriga svenska allianspartier att framstå som ultravänster i jämförelse.

Är vi så opålästa och grunda i våra övertygelser att det räcker att någon är mot abort och mot homosexuellas rättigheter, för att vi ska blunda för orättvisor, utanförskap och krigshets?

Bloggaren Samuel Rumar höll på McCain och förklarar på ett närmast sorglustigt sätt att han hållt så hårt på ena kandidaten att han inte ens vet vad den andra står för:

”Det är bara att gratulera Obama till en lyckad mediakampanj. Jag vet ingenting om honom, allt fokus har legat på McCain och Palin.”

Teologen Joel Halldorf manar till viss eftertanke kring alla dessa starka tal:

”Naturligtvis måste man ha viss distans till en sådan känsla, men det är viktigt att känna efter. Bland annat därför att det är först genom att själv känna så som det är möjligt att förstå hur många tyskar måste ha känt när deras frälsare beträdde tronen 1933 – inga jämförelser i övrigt, naturligtvis.”

Visst är det spännande med den här Guds hus-serien? En egen dokusåpa om det där som står oss väldigt nära – församlingslivet. Jag tänker att det finns all anledning att följa det här riktigt nära. Och att det är spännande av flera anledningar. Dels för att det är så sällan religionstv görs med kvalitet. Oftast är det tempolöst, fattigt och nervöst (och sänds på statlig television).

Att föra över dokusåpa-konceptet till kyrka är nytt. Och jag har svårt att föreställa mig hur det kommer bli. Och – ärligt talat – om det kan bli bra.

Vi får dock lite provsmak på Guds hus nyöppnade sajt. Men det är inte särskilt lätt att utifrån det tolka vad vi har att vänta. Det är lite ömsom vin, ömsom vatten.

Det börjar fantastiskt bra, med bilden som toppar sajten:

Om hela serien är så här har vi en sköna söndagar att se fram emot. Roligt distanserade och oblyga för att provocera (och visst är det en blinkning att drycken i glasen är saftröd? Eller ska det vara rosé-modernt?)

Resten är dock inte lika bra.

Och, kanske värst: Programmets trailers är rent förfärliga.

En teatralisk herre redovisar i några misslyckat putslustiga scener vad en dopgrav är, och hur en kollektomat fungerar. Det är dåligt ljussatt och det är kamera i hand.

Men det finns dock en fjärde trailer som ger ett annat intryck. Med rolig idé, välredigerat och välfotat (och ljussatt – thank god). Oklart vilket som ger mest sann bild av produktionskvaliteten.

För övrigt är de små presentationerna av karaktärerna fantastiskt komiska. Utöver att de tycks vara skrivna för barn bjuder de på guldkorn som det här:

”När Eric är på fest och berättar att han är pastor brukar folk tro att han skämtar. Kanske är det för att han är så glad och skrattar så mycket.”

Det kan vara månadens roligaste felsyftning.

Vad allt det här säger om slutprodukten vet jag inte. Men klart är att jag kommer följa det noggrant.Och be en stilla bön om att det blir riktigt bra. Det skulle kyrkosverige behöva.

Det blir spännande att vakna och se resultatimorgon. Även om det inte är särskilt stor skillnad mellan kandidaternas politik känns det ändå som om vi kan vakna upp till en helt annan värld.

Det går inte att komma ifrån att Obama har väckt ett fantastiskt hopp bland så många. Att det kan bli en svart president i ett land som samma århundrade har hängt, flått och misshandlat svarta för att deras hud har annan färg.

De äldre svarta i USA skakar på huvudet. De som har sett så många ledare avrättas. Så mycket hopp släckas. De nyper sig. Vågar inte tro att det är sant.

Och det gör inte jag heller. För mig, och uppenbarligen för många andra, handlar valet kanske mest om det här. Återupprättat hopp. För människor som sett sig som en parentes i samhället.

Oavsett politik är just detta oerhört vackert.

Det känns hollywood. Påhittat. Jag minns hur töntigt långsökt jag tyckte det var när serien ”24” för några år sedan castade en svart som USA:s president. Som om det skulle hända på riktigt.

Men så kablas nu bilder ut på familjen Obama. Vid de uppbyggda valbåsen i en gympahall. En trött Barack med nyfikna barn. De tittar och skrattar åt något på deras valblankett. Jag kan inte undvika att le. Mysa, liksom. Glädjas med dem att den långa resan är slut. Nu är bara hoppet kvar.

Jag vet inte särskilt mycket om kandidaternas politik. Men jag förstår att Obama förmedlar hopp till människor som har haft det som bristvara. Och att en vinst för republikanerna på riktigt skulle vara förödande för människor som nu gett det en sista chans. 

Eller så förstår jag ingenting. Och är även jag en produkt av en fantastisk valrörelse. Kanske är det nog fascinerande. Att det liksom spelas upp ett scenario framför våra ögon som vi knappt kan särskilja från fiktion. En verklighet som överträffar dikten.

Imorgon kommer upplösningen. Jag kan knappt hålla mig.

Har ni sett toppbannern på Dagen.se? Från tv-serien Guds hus?

Är det bara jag som får vibbar från Exorcisten?

Ibland är det synd att Sverige är så litet. Vi är liksom för få för att de där udda grejerna ska kunna göras. Det behövs liksom mer tid, fler folk för att någon ska ge sig på den där nischen.

Men som tur är har vi USA. Komedisajten 236.com har slösat tid på att sammanställa de båda presidentkandidaternas debatter och visar på ett fantastiskt underhållande sätt hur samma sak till och med samma ord och fraser, mals om och om igen. Varje debatt. Roligt.

Jag har varit och klippt mig. Det var trevligt. Jag och min frisör har liksom hittat varandra genom att inte hitta varandra alls. Vi pratar aldrig om något onödigt och meningslöst. Bara hår, frisyr och ”nu är det klart”.

Och så en grej till.

Det händer precis när hon är klar. Hon tar fram en spegel ställer sig bakom mig och lägger huvudet på sned och säger ”vad tror du?”.

Jag förstår aldrig riktigt det här. För det första för att det endast är där i frisörstolen, en gång i månaden, som jag ens medvetandegörs om att jag har nackhår. Jag har nog aldrig vinklat en spegel för att se om nackhåret ligger rätt. Säger det mer om mig än frisören? Men oavsett det: Frågan ställs alltid efter att hon klippt ut, kammat och stajlat. Och ändå står hon där och ställer frågan med uppriktig blick; ”Vad tror du?”. Och inte menar hon att jag nu tillåts utrymme för att säga ”Nja, skulle önska att du tog något kortare. Ja, egentligen rakt igenom”? Att vi då ska starta om, tvätta ur stajlingen och börjar klippa igen?

Jag förstår inte detta. Är det en del i ett spel? Ett blygt kodspråk om komplimangsdricks?

Utöver detta trivs jag mycket bra med min frisör.

* Vi kristna pratar ofta om att det trogna sexet – det som hålls innanför äktenskapets gränser – är något fint och något som inte alls är eller borde vara tabubelagt. Men här kommer kanske det ultimata testet på just det: Sajten Christian Nymphos (kristna nymfomaner) görs av några kristna kvinnor som älskar att ha sex med sina äkta makar. Här ges åtskilliga tips till äkta par om hur de håller igång sexlivet. Onekligen fascinerande. Kolla!

* Det var roligt att läsa all respons på vårt pingsttest. Särskilt roligt att en av landets pingsthistoriker inte klarade alla rätt. Eftersom det fans frågor om om nutid…

* Domprosten i Stockholms stift, Åke Bonnier, vill lägga ner julen.

* Världen idag publicerade i veckan en debattartikel från en kristen rektor. Han skriver angående skolskjutningarna i Finland och droppar följande kommentar: ”Ur en evolutionistisk och en ateistisk världsbild kan vi alltså inte döma Auvinen eller Saari. Tvärtom måste vi väl berömma dem för att ha försökt skapa en större ekologisk balans mellan arterna!” Läser ni samma sak som jag? Att vi ska berömma evolutionstroende mördare för att de skapar ekologisk balans?

* Brygubben efterlyser föryngring till Kyrkomötet och citerar följande: ”Ett ombud som självt fyllt 50 och kan kallas tant vittnade om hur hon får höra hur trevligt att hon som ung är med i kyrkomötet” Någon som känner igen det?

* Bloggen ”Stuff Christians like” gör en rolig lista över hur den ultimata kristenloggan skulle se ut. Underhållande.

* Härnösands stift har beslutat att papper inte är framtiden. Nu lägger de ner sina tidningar och brev och satsar på mail och webb istället.