Såg ni Idol ikväll? Vad tyckte ni? Själv är jag övertygad: Jihde är ett trött och matt programledarkort som aldrig kan fungera i sådan här sammanhang, och juryn var mer gullig och vanlig än svår och distanserad. Osäker på om det sistnämnda är bra eller dåligt.

Men det var ju inte det vi skulle prata om nu. Nej, vi skulle prata om slem.

För jag har en fråga. Eller två, faktiskt. Om förkylning. Och tro nu inte att jag ställer det här för att jag är för lat för att ta reda på det själv. Jag har googlat en hel del i saken, ska ni veta. Helt utan att hitta något svar.

Så: Ni är ju ett gäng som läser den här på bloggen. Och några av borde sannolikt vara läkare och då kan ni väl sånt här?

Vi prövar. Här kommer mina frågor:

1. Är det bra att ta alvedon/ipren/ibumetin eller annat febernedsättande? Pajar man inte kroppens läkeprocess då?
Som jag fattat det så blir man febrig för att kroppen försöker koka ut de onda bakterierna. Att de liksom inte klarar så höga kroppstemperaturer. Då är det väl inte riktigt smart att ta febernedsättande medicin? Jag har därför slutat ta febernedsättande för att låta kroppen ha sin gång. Fel? Rätt?

2. Är slem bra?
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa den här frågan utan att den ska vara jätteäcklig. Jag tyckte det var äckligt att bara googla på saken och få upp träffar som ”lila slem”. Yikes. Men jag måste få veta detta: Slem blir tydligen jättegrönt för att det innehåller en massa vita blodkroppar. Men vita blodkroppar är ju bra för kroppen!? De hjälper ju att läka och grejer, eller hur? Finns de då av en anledning där i mitt slem? Borde jag vårda slemmet bättre? Borde jag istället för att spotta slemmet idissla det?

Nu blev det visst lite äckligt där på slutet. Förlåt, förlåt. Men jag tror nog allt detta är av stort allmänintresse för er. Eller hur?

Nu väntar jag med stor iver på att eventuella läkarläsare där ute har ett svar på detta.

Please?

Det är med en hel del förväntan som vi i dag släpper LäsarDagen. Jag antar att ni inte missat vårt släpp? Att ni sett både intervjun med mig och Sandlund samt själva LäsarDagens sida?

Helt kort är det en plats där vi bjuder in dig läsare att bli en reporter. En läsarreporter. Vi erbjuder dig helt enkelt att i tidningen få med de nyheter som våra egna reportrar inte hinner med att skriva.

Det kan handla om musikalen ni satt upp i er hemförsamling. Eller det stor-ekumeniska mötet ni hade i helgen. Eller att ni kanske har haft en miniväckelse i din husförsamling? Kanske har du några insiktsfulla ord som du vill få ner i ett kåseri? Eller ett riktigt bra nyhetsscoop som du vill få publicerat?

Då kan du publicera det på LäsarDagen!

Några kanske lyfter på ögonbrynen med invändningen att vi fiskar efter gratisarbete? Det gör vi inte. Vi ser istället det här som en möjlighet för läsare och Sverige att ta del av det som sker i det lilla sammanhanget, men som vi omöjligt själva kan bevaka.

Vi både tror och vet att det finns ett brett intresse att få veta vad som händer även i de sammanhang som våra egna reportrar inte hinner med att täcka av. Och inser då att våra läsare är den perfekta samarbetspartnern.

På pappret är det en win-win situation. Den vanliga medborgaren och det lilla sammanhanget som sällan kommer till tals, kan nu göra sig hörda. Och Dagen får en fantastisk möjlighet att rapportera om ett mångfascetterat Sverige från alla delar och skikt att använda sig av i både nät och papper

För mig personligen ser jag det som en ädel och vacker form av medborgarjournalistik som känns både modern och extremt fräsch. Trots att det inte finns ett spår av svår kodning bakom.

Till sist: Det är viktigt att poängtera att det LäsarDagen vi lanserar i dag är inte färdigt. Precis som inte någon annan del av Dagen.se är färdig. Vi lanserar en grundidé och en plattform som vi tror håller att byggas vidare på. Men den kräver våra läsares uppskattning och användning.

Därför: Fatta pennan! Uppmuntra din vän eller församling att göra detsamma, plocka fram kameran och börja ladda upp dina reportage och artiklar till LäsarDagen!

Vi kommer använda era bidrag både på förstasidan på Dagen.se och i papperstidningen.
Var så säkra.

I den övrigt väldigt lustiga DN-artikeln om att det är genetiskt betingat om män lyckas i äktenskap, så hittar man följande citat:

– Det kanske man inte får säga till en DN-journalist, men det finns faktiskt biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Här dyker, åtminstone för mig, flera frågor upp automatiskt.

Har det blivit ett sådant tabu att säga att det finns skillnader mellan man och kvinna? Jag trodde de där åsikterna stannade med aktiviströdstrumporna på gymnasiet (som jag för övrigt beundrade mycket)?

Vad säger det om vår tid att en forskare nästan skäms för att säga en sanning som han har funnit vetenskapliga belägg för? Men att den uppenbarligen är så ogängse med tiden att det är bäst att ursäkta sig först?

Och vilken skön journalist som tar med hela citatet.

Jag är förkyld.

Och när män blir förkylda då blir vi jätteförkylda. Sängliggande. Som om  någon sopar till oss i huvudet med en påke varje gång vi försöker resa oss.

Själv lutar jag åt att det är Guds jämställdhetsstraff, eftersom kvinnan fick förlossningssmärtorna.

Men sådana dumheter skulle jag såklart aldrig säga högt. Det förstår ni väl?

Hejsvej.

Ville bara skriva att jag är tillbaka. Efter väderkompensationssemester i Turkiet där jag hamstrat solstrålar inför hösten kom jag hem utvilad och tänkte att det inte fanns bättre slut på semestern. Tills jag står framför lägenhetsdörren och inser att lägenhetsnyckeln är borta. Fint.

Efter en halv natt i korridoren, innan extranyckel kom, försvann det där utvilade och halva solstråleförrådet gick åt.

Hursomhelst. Semesterns slut innebär också Sommarreprisernas slut. Det verkar som att det fungerade bra. Tack för alla kommentarer! De både fördjupade och nyanserade. Precis som en blogg ska fungera! Några har mailat mig angående några blogginlägg. Er har jag ännu inte hunnit svara. För dagen har mestadels gått åt till just det. Att svara på mail.

Med tanke på båda läsarantal och bloggkommentarer känns det också skönt att det fortfarande finns några opublicerade guldkorn kvar att reprisera. Kanske till nästa semester?

Nu tar jag helg. Vi hörs på måndag. Vi har mycket nytt i bakfickan. Både inför nästa vecka och hösten.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Hade en kompis här för nån helg sedan. Han är inte kristen, och har egentligen aldrig varit i kyrkan förutom vid skolavslutningar. Men så var han här under helgen, inkl söndagen, och hängde på när vi gick till kyrkan.

Jag glömmer det (eller så beror det på att det inte händer så ofta), men det är alltid en annorlunda upplevelse att ha med sig en icke kyrkvan till en gudstjänst. I oro för att någon ska uppfattas för sekteristiskt eller för obekvämt blir man extremt känslig och börjar se gudstjänsten med sekulära ögon.

Så när vi sitter där och gudstjänsten börjar hör jag plötsligt hur det låter. Vilka konstiga ord vi använder. När mötestledaren hälsar oss välkomna och använder meningar som ”Vilken nåd det är att samlas inför Hans tron för lovpris” ryggar jag tillbaka. När hon fortsätter med att försöka förklara lovsång som ”toner som sträcker sig till Gud och behagar Honom” så börjar jag harkla mig, skrapa med foten och höra mig själv tyst säga ”nej, nej, nej.”. Sådär skulle mötesledaren aldrig pratat om det hade handlat om någon annan musik. Musik hon hade pratat om med sina okristna vänner. Men på något sätt blir vårt vokabulär om Lovsång och andra kristna företeelser unket. Som att vi bara tar fram det i det stängda rummet, och det aldrig behöver vädras i något annat sammanhang. Unket och…institutionerat.

Så börjar vi sjunga. Klockan är 11, en söndag. Alla i den unga församlingen är lika yrvakna. Hälften har säkert inte ens hunnit äta frukost. Ändå ska vi stå där och sjunga upbeat-låtar vi inte orkar koncentrera oss på, än mindre engagera oss i. Alla är obekväma. Allra mest ironiskt blir det när vi sjunger ”Gladsången” ledd av en gitarr och två vokalister. Vi sjunger för att vi ska, men det blir bara ironiskt att vi pratsjunger textrader som ”Jag kan sjunga dag och natt, om Din stora kärlek – för vi är så gladAAA” och låter som en kör zombies.

Allt blir extra tydligt för mig den här söndagsförmiddagen. Jag försöker koppla bort det, blundar och ber att min vän ändå ska känna och möta Gud mitt i allt.

Gudstjänsten är slut, vi går ut, och min kompis börjar skratta. Han tyckte såklart mycket var fånigt. Och läskigt, bitvis. Han förstod inte varför människor sträckte sina händer. Han tyckte folk kändes ”höga”. Han tyckte predikan, som delvis handlade om helanden, var skum. Men samtidigt var han inte negativ.

Sekt, blev ett ord som låg nära till hands. VI pratade en del om det. Sträckta händer, instoppade skjortor i kakibyxor och skrikande tungotal är normbilden av en sekt. Eller Livets ord (som förövrigt personifierar sekt för medelsvensken). Det har media sagt. Aktuellt och fyrans nyheter har visat videosnuttar på det.
Samtalet glider in på hur det skulle ”få” se ut? Om Gud fanns, alltså. Om Han hade skapat människan för att ha en relation med Honom. Om människor hade upplevt att de hade en andlig kontakt med Gud, ett hjärta som sprängdes av ”tack!” och en längtan efter mer av relationen med Han som skapat allt. Hur hade det ”fått” se ut?

Efteråt kände jag mig stolt. För församlingen. För även om de var trötta så försökte de vara ärliga i sin lovsång. Att det kändes halvhjärtat i upbeat-låtar är både förståeligt och förlåtligt. Mötesledaren kändes, trots det religiösa vokabuläret, ärlig och uppriktig och, typ, nykär i Gud. Det syntes i hennes ögon. Det syntes på det sättet hon försökte krama ur sig beskrivande ord om Honom. Eller att predikanten pratade om helanden som en del av av det kristna livet. Om besvikelser för att bönesvar uteblev som en del av det kristna livet. Det kändes ärligt.
Så när församlingen sträckte sina händer i lovsång, slöt sina ögon i bön, och gjorde massa andra sekteristiskt betingade saker, kändes det inte obekvämt. Snarare äkta.

Vi hade ett intressant samtal. Och jag lärde mig flera saker. Hur vi förlorar trovärdighet genom att försöka vara ”coola” (eller vara andlig på ett världsligt sätt, som man hade sagt på frikyrkosvenska).
Men främst hur viktigt det är att vi uppdaterar oss. Låter det vädras lite i vårt firkyrkospråk, musik, tänkande och utsätta oss för att granskas av de som annars bara får en bild av oss genom vinklade Kalla Fakta-reportage.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Om kristna människor hade varit en reklamfilm så hade vi varit en för nåt tvättmedel. Som små dubbade idyllfamiljer hade vi gått runt och gnistrat och spelat perfekta i våra perfekta hem. Helt utan brister, och samtidigt lite arrogant påminnande om att andra borde ha det lika fint hemma hos dem (och skaffa vårt tvättmedel).

Jag vet inte hur många gånger jag träffat både kristna och okristna som har beskrivit oss på liknande sätt. Den okristne som drar sig för att berätta något de gjort eller vart med om för att inte bli dömd, eller den kristne som noga väljer sina ord i rädsla för att få ett präktigt pekfinger i ansiktet om hur de borde leva sina kristna liv.

Vad är det som får oss kristna att städa vår yta till perfektion, och dra oss för att visa våra svagheter? Gör vi oss inte en otjänst när vi jämt tvingar oss själva att hålla uppe perfekta fasader? Vad hade hänt om vi istället hade börjat bejaka och uppmuntra svaghet? Om predikningarna hade börjat innehålla fler historier om misslyckanden. Om vi börjat blotta oss lite mer. Berättat hur jobbigt vi har det i våra äktenskap, delat våra tvivel på Guds existens, Bibelns trovärdighet eller förklara hur mycket du skäms för att berätta att du är kristen! Hade vi genom att bli mer sårbara också blivit mer…mänskliga?

Hur skapar vi ett klimat i kyrkan där vi inser att vi alla är lika stora syndare, och totalt beroende av förlåtelse och nåd? Där föraktet för synden inte går före kärleken till syndaren.

Nyckeln är kanske sårbarhet. Att lägga ner stoltheten, den fina ytan och våga dela något inför dina trossyskon. Inte nödvändigtvis hela församlingen, men någon som du känner förtroende för.
Tänk när vi som kyrka vågar vara brustna inför varandra. Vilken härlig församling! Som stöttar varandra när man inte räcker till. Som hjälper varandra upp när man faller. Som känner varandra utan och innan för att man vet effekten av bekännelse och kraften av förståelse.

Eller med andra ord: Tänk när kristna är en definition av kärlek istället för påklistrad tvättmedelsreklam.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Maria Hallman heter någon som har skrivit en bok ”Homosexualitet är synd”. Till detta har hon gjort en reklamfilm. Antagligen det mest absurda jag sett någonsin i reklamfilmsväg.

Första frågan som reser sig är ju förstås: Hur gör man videoreklam för en bok med titeln ”Homosexualitet är en synd”? Gör man den dyster? Målar upp skräckscenarior? Tar man med bilder på cancerbölder? Eller gör man den neutral? Ger ett sken av att objektivt granskat Bibelns texter och kommit fram till en sanning?

Närå. Man väljer att köra en upptempolåt med en sprudlande glad Maria Hallman som slår ut händerna, gnistrar med sitt leende och flörtar med oss. Filmens skulle lika gärna kunna ropa ”Homosexuella lever ett syndigt liv! Wohooooo! Let’s go! för 149kr + frakt”

Vidare undrar man: Vilka är målgruppen? De kristna? Som gläds över att någon äntligen lyckats släppa en bok där man offentligt målar synd i pannan på människor som lever i homosexuella förhållanden? ”Äntligen har någon släppt en bok om det!”
De homosexuella? Som alltid undrat om det verkligen är synd? ”Äntligen kan jag läsa facit!”

Det är tråkigt och konstigt att kristna älskar att basunera ut livstilssynder. Oavsett vad vi tycker i frågan kan jag inte för mitt liv förstå vad vi tjänar på att skriva en bok och sätta den dömande titeln ”Homosexualitet är synd”.
Jaha?
Det hade inte varit lika uppseendeväckande om det hade varit lögner, avundsjuka, eller ett vardagsbeteende vi gör då och då och som jag borde prioritera bort.
Men här handlar det om mäniskor som är kära i andra av samma kön. Som byggt sina liv till det Maria Hallman slår ut händerna och glatt kategoriserar synd.

Det är ok att kalla det synd. För vi är alla syndare. Jag är syndare. Men det är sjukt och respektlöst att vi måste skrika ut det, hamra fast det.
Vem tjänar på det?
Hade vi inte tjänat mer på att säga ”Gud älskar syndare”? Hjälpa människor att själva finna Gud innan vi fastslår vad i människors liv som är synd? Räcker det inte bara att vi alla är syndare?

Genom att stämpla och kategorisera enligt boktiteln distanserar vi oss. Och så sitter vi sedan där på varsin sida och hojtar slagord mot varandra. ”Homofober”, ”Cancersvulster”.

Konstigt, konstigt, konstigt, Maria Hallman.

Se filmen:

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Jag var på familjegudstjänst i söndags. Fast inte på ”familjgudstjänst”. För så heter det ju inte längre. Det slår mig när sitter där i kyrkbänken. ”Familjegudstjänst” har blivit kyrkans nya ickeord. Ett tabu, om så vill. Det är som att församlingsledningar runt om i hela Sverige utvecklat en gemensam allergi mot ordet. Att det är ok att kalla det vad som helst sålänge ”familjegudstjänst” undviks.
Istället har man namn som ”Gudstjänst för stora och små”, ”Gudstjänst för alla generationer” eller ”Tillsammansgudstjänst”. En del kyrkor tar i extra mycket och döper helt friassocierat till ”ABC-gudstjänst” eller ”Äventyret”.

Det är såklart inte helt oävet. Antagligen har kyrkor landet över gått igenom samma kris. Familjegudstjänsterna har känts uteslutande för dem utan familj och unga vuxna och så har den där tredje söndagen varannan månad bara blivit en gudstjänst för barnvagnsfamiljer.
Att byta namn är antagligen bara ett enkelt psykologiskt knep för att få dit dem som känt sig uteslutna av ordet ”familjegudstjänst”. Ett klassiskt föräldrapsykknep.
Mina föräldrar gjorde en liknande grej med mig och mitt mjölkdrickande. Jag vägrade dricka utgången mjölk. Då hällde de helt enkelt i den utgångna mjölken i mjölkpaket där bästföre-datumet inte gått ut och ställde fram för mig att drick. Och jag drack. Precis som de familjelösa masar sig till ”Tillsammansgudstjänsten” eller ”Äventyret” i tro att det är en gudstjänst utan ”familj” före.

Sen kan man fråga sig om man känner sig mindre utesluten under gudstjänsten bara för att den har ett annat namn. Om problemet inte ligger på en annan nivå? För precis som jag visste att mina föräldrar fifflat med mjölken är väl känslan under en familjegudstjänst fortfarande densamma? Att gudstjänsten inte är för mig, utan för familjer?

Den känslan hade iaf jag i söndags när jag satt där i bänkraden och barnen for upp och ner från scenen och kändes som söta paljetter i ett skådespel.
Jörgen Lithell, barnevangelist (och son till grundaren av korvfabriken Lithells – där fick ni dagens frikyrkoskvaller), ledde gudstjänsten och hade tränat en barnkör till mötet. Under fyra minuter under mötet lyckades han dock sätta fingret på problemet. Vi samlades i grupper om fyra i bänkraderna och fick minuterna på oss att diskutera ”Hur ska vi göra för att alla generationer och alla sorters människor med alla sorters musiksmaker kan samlas under samma tak?”. Kyrkan är relativt ensamma med att försöka samla alla åldrar och personligheter. Men vi verkar beslutsamma med att det ska gå. Såna här samtal kanske leder till förståelsen att det inte går, eller uppenbarelsen hur det ska gå.

Men tills dess sitter vi där på bänkraderna under ”Tillsammansgudstjänsten” och känner oss pålurad utgången mjölk.

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Per Gessle spelas på radion under ett av mina favoritprogram. Jag blir lika förvånad varje gång. Jag kan för mitt liv inte förstå hur denne man kan få så mycket utrymme. Hur han kan uppskattas så mycket. Hur svenska folket – som annars beskaffats med en ganska god musiksmak – har förtrollats av denna 40(50?)-åriga låtsastonårings solnedgångs-låtar.
”En händig man” spelas och Gessle pressar sin röst hes. Jag blir nästan arg. Känner att mina öron blir kränkta. Men jag byter inte kanal. Då kommer jag glömma att byta tillbaka. Och det här programmet vill jag höra. De har bara gjort ett snedsteg, intalar jag mig. Egentligen har de menat att spela något annat. Kommit på det försent. Inte kunnat bryta. Så jag fortsätter lyssna. Försöker inte bry mig.
Det misslyckas.

Det är som att Gessle hittat en lucka i den svenska musiksjälen. Ett säkerhetshål i våra musikaliska gener som vi ännu inte lyckats täppa till. Som att han med sitt låtsaskänsliga darr på rösten trängt sig in i vårt förstånd, slagit bort all sans och reson och nått in till konsument-nerven. I blindo och impulsartat springer vi ut och köper låtar, skivor, konsertbiljetter. Det måste handla om en bugg vi ännu inte löst. Som behöver några generationer till på sig för att komma till besinning.
Hur kan han annars komma undan med ett namn som ”Gyllene tider”? (Vad är det? Ett coverband från Västerås som spelar 60-talshits?)
Hur kan man annars få ett genombrott med ”Tänk att få sätta på flickorna på TV2”?
Hur kan vi annars charmas av någon som sjunger med stängda ögon och spänd överläpp?

Per Gessle är vårt lands svar på Julio Iglesias. Smörmannen som lyckades charma tonårtssnärtor med att darra på rösten i rätt tillfälle i sina låtar. Gessle är den mannen på svenska. Gessle har justerat vad svensk sexappeal är. Genom sitt inträde på svenska popscenen visade han hur svensk radhussexighet gestaltas. Det var ett begrepp vi tidigare inte visste om fanns. Men helt plötsligt står det klart. Hur man gör för att vinna tjejer. Det spelar ingen roll att det inte finns någon reson bakom det. Vi är fötrollade. Av mannen som fostrat generationer i hur man får låtar att vara innehållslöst känslosamma. Hur man spelar gitarr med axlar i öronhöjd. Hur man visksjunger.

Snart ser vi antagligen Enrique Gessle i Sverige. En mer uthållig version av Joakim Hillson som med sin pappas pengar och gener kommer fortsätta plåga oss. Kanske något justerat. Kanske genom ytterligare ett säkerhetshål.