Hur konserten var?

Gåshud, gudsmöte och ett jammande som inte var av denna jord.

Så kändes det i alla fall. Och det där jammandet och improvisationen. De där sångerna som wailades fram. De där lustiga dansstegen som kändes så plötsliga. Gör de så varje gång?

Det går inte att komma ifrån känslan att vi som var där fick vara med om något unikt. En konsert som avslutades mitt i en takt. Då organistbobby hade tyckt det var lämpligt att byta instrument med trummisen. Och Kirk detsamma med pianosnubben. Ett kaos. Ett jammande kaos.

Och man kunde inte annat än att skaka på huvudet och skratta. Åt den fulländade musikaliteten hos 13 musiker. Så avslappnade. Som pianisten som käkade ett äpple medan han satte ackorden med den andra handen. Eller gitarristen som satte sina toner med vänsterhanden samtidigt som han fotade med andra handen.

Och så Kirk Franklin själv.

Kirk ägde kvällen. Egentligen är det oklart vad han gör där på scenen. Inte sjunger han särskilt mycket. Och knappast dirigerar han någon. Men utan honom hade konserten varit en uppvisning. Nu blir det istället show. Han är liiksom den livsgivanden nerven. Stönar, studsar, dansar, pekar och ler. Och aldrig har väl så lite kropp fyllt ut så mycket scen.

Och publiken jublade.

Eller ”publiken”… Det kanske är mer rättvist att kalla dem kören.

För samlade ikväll var hela Sveriges körelit. Inslussade från alla möjliga hålor där nittiotalets gospelfeber ännu inte lagt sig. Här kunde mikrofonen kastas ut till valfri person i publiken för improviserat solo. Och Kirk märkte, tycktes förstå.

För det här var kvällen då Kirk blev förälskad i Sverige. Eller åtminstone vi i honom.

Så var kvällen perfekt? Nej.

Hade jag varit född tio år tidigare, levt med (och uppskattat) mer än hans två senaste album hade jag sannolikt fått den musikaliska orgasm som texten ovan hintar om.

Men halvvägs igenom, där vid orgelpotpurrit, så fick Kirkan för sig att först få hicka på Brighter Day och sedan spela igenom hela hans karriärs låtar innan 2002. Och den är… tja, tråkig.

Men vem är jag att sitta här och klaga. Jag som fått uppleva något unikt.

Kom tillbaka nästa år och låt mig få uppleva det igen, Kirk!

Bäst: De softa partierna. Där hela rummet skalades av och Gud tog plats. Och hela den körskolade publiken sjöng. Hjälp.

Sämst: Scenkläderna. Oklart om baggaget försvunnit på planet, eller om de bara hade en casual friday. Men scenklädd, det var bara Kirk. Övriga varierade mellan mysbyxor, stortisha och fotbollströja. På gränsen till arrogant.

Mitt i allt skämtande om jordens undergång är det som vanligt verkligheten som överträffar allt. I gårdagens version av Aftonbladet.se hade man, under en tid, följande topp:

Läs mer om denna fantastiska blunder hos Älskade dumburk

Jag sitter på tåget mot Örebro och det spritter i hela kroppen.

Nedräkningen har börjat på allvar nu. Två timmar kvar tills årets konsert börjar.

Kirk Franklin.

Oj. oj. oj.

Återkom senare i kväll för bilder och kanske någon kortrecension från konserten.

Dagens internskämt på redaktionen (och säkert de flesta arbetsplatser runtom i Sverige) är om jorden gått under än. Om någon frågar efter en kollega tagit vägen är standardkommentaren ”Det var en svart prick här, och sen bara…” och så där håller vi på.

Men ärligt talat är man ju lite nyfiken på när experimentet är slut. Man vill ju veta när man kan slappna av. Förbereda sig på om det blir någon kväll. Om jag hinner se Kirk Franklin innan jag dör och så där.

Via Anton hittar jag därför den optimala sidan:

http://hasthelargehadroncolliderdestroyedtheworldyet.com/

Det är allt du behöver. Hoppas det känns lite bättre nu.

SVT hörde av sig förra veckan och frågade om jag ville spela in en Helgmålsringning.

Vet ni vad det är? Det var knappt så jag visste det själv. Men en snabb titt hos SVT visar att det är det där programmet som börjar med kyrkklockor, och så är det nån tjej eller kille som pratar några minuter till stillsam musik. Fem minuter varje lördag klockan 17.50. Här kan du läsa mer om programmet.

Visst är det en rolig förfrågan? Så oväntat på något sätt. Att jag skulle stå där framför en kyrka och prata i tv. Och lite läskigt.

Jag har inte tackat ja än. För jag kan ännu inte se hur jag ska göra det på ett för mig tillfredsställande sätt. Jag skulle behöva visualisera det. Se och förstå hur det kan bli bra och kanske framför allt annorlunda.

Så nu tänkte jag be er om hjälp. Tycker ni jag ska tacka ja? Och hur ska jag då göra det?

Alla tips och idéer mottages tacksamt.

Såg ni också Existens ikväll? Med Linda Bergling?

Det var ett program om mirakel. Om människor verkligen blir helade eller inte. Här kan du se det i efterhand.

Jag tycker Existens gör sina program väldigt bra. Programledaren distanserar sig på ett bra sätt och låter tittaren få dra sina egna slutsatser. Därför tror jag att båda sidor – de som tror och inte tror – sitter och känner sig ganska nöjda med slutprodukten. Det måste väl vara den bästa av kritik?

Själv tyckte jag Linda skötte sig riktigt bra ikväll.

Visst kan det kännas lite trist med fikonspråket (”kunskapens ord”, ”handpåläggning” ”förbön”), och visst ryggade säkert många tittare tillbaka när det vankades tungotal och pannknuffar. Men samtidigt: Så fungerar det. Alla kulturer skapar sina ord (hey, lyssna bara på en politiker) och pannknuff och tungotal är en del av en kultur där många helanden sker.

Vad som istället är intressant är att Linda gav riktigt bra svar på ett fenomen som omöjligt kan begripas av den som inte upplevt Gud. Jag tyckte hon kändes uppriktig och ärlig. Som att hon pekade förbi sig själv på ett behagligt sätt. Hon var öppen med att hon inte förstod varför alla blev friska, men poängterade att hon istället fokuserade på att människor faktiskt blir det.

Programmet tog sedan upp en hel del bra grejer, på bra sätt. Som till exempel svårigheten med massväckelsemöten i tredje världen, att Jesus aldrig ville fokusera sin undervisning kring helanden och masspsykos under helandemöten.

Jag är övertygad om att det sistnämnda finns. Och att jag till och med varit med om det själv.

Men jag har också upplevt helanden. Att en Gud fungerar och kan hela.

Den verkligheten fick Existens bara skrapa på ytan av. Och även om det mesta var grekiska för den sekulerade svensken tror jag att det, för en gångs skull, inte bara avskräckte.

Vad ska ni göra i kväll? Ja, jag tänker utifrån att det kan vara er sista kväll i livet.

Om ett forskargängs faror besannas kan vi i morgon slukas av ett gigantiskt svart hål. Och det skulle ju verkligen vara obehagligt.

Även om jag nu har jag väldigt svårt för den där sortens spekulationer så kan jag inte låta bli att tänka på hur dessa forskare måste kissa i byxorna av rädsla.

Och massor av frågor kommer till mig. Om man är övertygad om att jorden går under imorgon, vad gör man ikväll? Paralyseras man? Eller springer man runt och gör allt man inte hann? Deklarerar man sin kärlek till henne man aldrig vågat prata med? Styr upp ett fallskärmshopp? Dansar naken på gatorna?

Dessa är tankar som ikväll ockuperar min hjärna. När jag kanske egentligen borde planera min död.

Jag har hintat förut om att vi idag ska presentera en ny redaktionell blogg på Dagen.se.

Och utöver den temporära USAblogg från National Quartet Convent, kommer här vårt allra färskaste tillskott bland de fasta redaktionella bloggarna: Carl-Henric Jaktlund.

Carl-Henric Jaktlund skapade något unikt med sin bloggbevakning av Livets ords årliga Europakonferens i somras. Han visade på hur bloggen kan användas som instrument för att få med de marginalanteckningar som varken bör eller kan finnas med i en nyhetsartikel. Genom dem skapade han en relation till sina läsare. Genom dem inbjöd han till en ny förståelse om Europakonferensen för en publik som aldrig besökt den.
Carl-Henric Jaktlund lyckades bland ömhet, skärpa och nyfikenhet till något otroligt unikt. Det var uppenbart att en av de mest spännande kristenprofilerade bloggarna var född.

Europakonferensens blogg blev Dagen.se:s mest besökta någonsin. Och Carl-Henric Jaktlund förståelse för vad en blogg handlar om gjorde mig ärligt talat…uppspelt.

Därför är det med stor glädje och spänning som vi nu kan presentera vad som sannolikt kommer att bli en av mina absoluta bloggfavoriter:
Jaktlunds marginalanteckningar

Vad jag sitter och gör på redaktionen?

Tja, just nu smygfotar jag Ella Bohlin. Det måste man väl få göra? Nu när vi har kändisar här och allt. 

Hon verkar glad.

Men prata med henne, nä se det vågar jag inte.

Efter att flera gånger fått frågan om jag inte kan tipsa om några bra kristna bloggar(e) så tänkte jag göra en sådan lista inom kort.

Men innan dess:

Kan ni ge tips på vad ni tycker är de bästa kristna bloggarna i Sverige?

Roliga, smarta, teologiska, vardagsbrutala, råa eller bara…bra.

Skriv i kommentarsfältet eller maila mig på emanuel.karlsten@dagen.se