På senaste tid har jag, med anledning av den här bloggen och webbredaktörskapet, varit med i två olika intervjuer, med lite olika inriktning. Här följer länkar:

Mediebloggen Same same but different: ”Nyfiken på Emanuel”
Intervjun handlar om Dagens ganska framgångsrika år, vad som hänt och vad vi gjort.

Bloggbloggen Bloggtidningen: ”Veckans blogg – Emanuel Karlstens blogg”
Intervjun handlar om den här bloggen, om jag och chefredaktören bråkar om vad som står här, om jag saknar min gamla blogg och om bloggandets betydelse.

Tisdag:
Vi släpper en ny Dagenbloggare. Spännande och roligt.

Onsdag:
Kirk Franklins konsert. Som jag sett fram emot det!

Torsdag:
Kvalmatchen i fotboll.

Fredag:
Två lediga dagar.

Visst är det väldigt mycket måndag i dag?

Uppdaterat: En kommentatör påpekar att kvalmatchen är på onsdag. Ni ser. Det är en sådan måndag.

Jag har inte lust att säga varken det ena eller det andra om abort. Just nu har det ingen betydelse ifall det är rätt eller fel, eller ens om det är en komplicerad fråga. Den här bloggposten handlar inte om det.

Organisationen Människorätt menar att deras bilder är ett sätt att skrämma till förstånd – att få insikt i vad man menar är rätt i frågan om abort.

Men den bild som Dagens Jonatan Sverker har tagit från söndagens demonstration skrämmer mig på ett helt annat sätt.

För det jag ser är inte demonstranter eller gudstjänstbesökare som iaktar med ena ögonbrynet höjt.

Istället ser jag en femårig tjej med nyflätade flätor som förbryllat och nyfiket iaktar bilder på ett blodslamsigt foster medan hennes mamma med raska steg försöker dra henne förbi.

Och allt detta gör mig så oförstående. Varför väljer organisationens ordförande att åka 35 mil från Stockholm till Jönköping för att – för barn – visa bilder som är så blodiga och äckliga att hade de varit i en våldsfilm hade de haft 15-årsgräns.

Hur tänkte de?

När så gudstjänsten och söndagsskolan började stod skakiga barn innanför Jönköping pingsts glasade dörrar och vägrade gå ut. Inte så länge de blodiga barnen på bilderna fanns kvar.

Det fick till slut MRO att packa ihop. Och jag undrar så hur tankarna då gick. Om man insåg att man gått för långt. Om de förstått att de gick över gränsen när de gav hundratals barn möjligheten att drömma mardrömmar om röda blodiga, trasiga bebisar? Att de skämdes lite?

MRO: Ni får gärna skrämmas, hetsa och vara så skarpa ni bara vill, så länge ni gör det mot oss som är vuxna. Som kan förstå, bryta ned och ta till oss.

Om inte annat för att kommentarerna då har större chans att handla om abort, istället om hur femåringar inte kommer kunna sova inatt.

Det ser ut att bli en Jesusmanifestation igen, nästa år.

Ingen skräll där, kanske.

Men vad som är intressant nu är ju hur man går vidare. Stanley Sjöberg skrev en del lärdomar som han menar är viktigt att ta med sig från året som har gått. Bra där. Men jag tror det är fler än Stanley Sjöberg som har tankar om förbättring.

Själv menar jag till exempel fortfarande att man behöver tänka riktigt mycket kring vilken bild en Jesusmanifestation målar upp av de kristna.

Om det nu är på Jesus vi vill peka – hur presenterar vi det på bästa sätt? Om det nu är en stor massa kristna vi vill visa – vad är det vi vill att allmänheten ska komma ihåg?

Jag tror fortfarande att vi skulle göra bäst i att visa kärlek till andra, istället för att bara prata om den, som jag skrev för några månader sedan.

Men jag tror att fler än mig har åsikter kring hur en manifestation av Jesus och Sveriges kristna kan gå till.

Därför skickar jag härmed en uppmaning till den nya Jesusmanifest-styrelsen med ordförande Lennart Möller: Bjud in oss deltagare i arbetsprocessen!

Uppdatera www.jesusmanifestationen.se och starta en blogg! Gör det i ett så tidigt skede som möjligt. Skriv om hur ni tänkt och skriv så inbjudande ni kan. Öppna upp kommentarsfunktionen och låt de tiotusentals som vill delta i en Jesusmanifestation hjälpa till att forma den. Ta hjälp av massan!

Transparens och delaktighet kommer göra att Sveriges kristna får känna att de tillsammans äger Jesusmanifestationen, från dag 1.För får man vara med och påverka och bygga något bra – då gör man också allt vad man kan för att så många som möjligt i sin omgivning är med när arrangemanget drar igång.

Kanske är då Stanley Sjöbergs vision om 50 000 deltagare 2009 inte fullt lika långt bort.

ps. Och se till att inte bara ha medelålders+ i styrelsen. Men det är så givet när ni vill nå alla åldrar att det känns dumt att ens skriva. Förlåt min otro. ds.

Den här reklamen är uppsatt lite varstans i Stockholm. En seriestripp med tillhörande reklam för en serieutställning på ett muséum.

Jag har gått och fnissat åt den i flera dagar nu. Tittat, lett och skakat lite på huvudet åt tokeriet.

Är inte seriestrippar fantastiskt underskattade? De liksom påkallar vår uppmärksamheten genom humor och blottar samtidigt något djupt om en samhällstruktur, konsekvensen av våra värderingar och attityder.

För när man slutar fnissa åt den här serien framträder ett ganska obekvämt djup. Om ytlighet, otillräcklighet och relationer.

Ja, det vara bara det jag hade att säga.

Nu ska ni få reda på något revolutionerande. Något som ni kommer sitta och prata om vid middagsbordet ikväll:

Feber är bra för kroppen! Låt den leva!

Två apotekare (eller farmaceuter, som de kanske föredrar att kalla sig) och en sjuksköterska har föklarat detta fenomen i min föregående post.

Apotekarstudenten Johanna G menar att jag har fattat rätt:

Att ta febernedsättande kan förlänga förkylningen så att man går runt och är halvsjuk i en halv evighet istället för att bli riktigt sjuk och sedan bli frisk.

Apotekaren Joel H har en annan variant av saken:

Problemet med att ta febernedsättande kan vara att du inte vilar i samma utsträckning som du borde som när du har feber eftersom du känner dig frisk och det därför leder till en långdragen infektion.

Sjuksköterskan Hepper knyter ihop fint med att förklara att man ska vara försiktig med alvedon och grejer.

Och till sist: Det är klart att du inte ska svälja ditt snor! Hah. Vad trodde du?!

Här måste du skilja på slem och snor. Snor är döda vita blodkroppar, så strunta i att försöka svälja ned dem igen. De har redan gjort sitt jobb. Och dessutom så kan du aldrig ta upp hela celler (vit blodkropp är en typ av cell som finns fritt i blodet) via att svälja ned den. Mag-tarm-kanalen är gjord för att bryta ner celler oavsett om de kommer från en köttbit, en tomat eller ditt eget snorande.

Men det där att skilja på slem och snor låter extremt kletigt…

Här kan du läsa kommentarerna i sin helhet

Såg ni Idol ikväll? Vad tyckte ni? Själv är jag övertygad: Jihde är ett trött och matt programledarkort som aldrig kan fungera i sådan här sammanhang, och juryn var mer gullig och vanlig än svår och distanserad. Osäker på om det sistnämnda är bra eller dåligt.

Men det var ju inte det vi skulle prata om nu. Nej, vi skulle prata om slem.

För jag har en fråga. Eller två, faktiskt. Om förkylning. Och tro nu inte att jag ställer det här för att jag är för lat för att ta reda på det själv. Jag har googlat en hel del i saken, ska ni veta. Helt utan att hitta något svar.

Så: Ni är ju ett gäng som läser den här på bloggen. Och några av borde sannolikt vara läkare och då kan ni väl sånt här?

Vi prövar. Här kommer mina frågor:

1. Är det bra att ta alvedon/ipren/ibumetin eller annat febernedsättande? Pajar man inte kroppens läkeprocess då?
Som jag fattat det så blir man febrig för att kroppen försöker koka ut de onda bakterierna. Att de liksom inte klarar så höga kroppstemperaturer. Då är det väl inte riktigt smart att ta febernedsättande medicin? Jag har därför slutat ta febernedsättande för att låta kroppen ha sin gång. Fel? Rätt?

2. Är slem bra?
Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa den här frågan utan att den ska vara jätteäcklig. Jag tyckte det var äckligt att bara googla på saken och få upp träffar som ”lila slem”. Yikes. Men jag måste få veta detta: Slem blir tydligen jättegrönt för att det innehåller en massa vita blodkroppar. Men vita blodkroppar är ju bra för kroppen!? De hjälper ju att läka och grejer, eller hur? Finns de då av en anledning där i mitt slem? Borde jag vårda slemmet bättre? Borde jag istället för att spotta slemmet idissla det?

Nu blev det visst lite äckligt där på slutet. Förlåt, förlåt. Men jag tror nog allt detta är av stort allmänintresse för er. Eller hur?

Nu väntar jag med stor iver på att eventuella läkarläsare där ute har ett svar på detta.

Please?

Det är med en hel del förväntan som vi i dag släpper LäsarDagen. Jag antar att ni inte missat vårt släpp? Att ni sett både intervjun med mig och Sandlund samt själva LäsarDagens sida?

Helt kort är det en plats där vi bjuder in dig läsare att bli en reporter. En läsarreporter. Vi erbjuder dig helt enkelt att i tidningen få med de nyheter som våra egna reportrar inte hinner med att skriva.

Det kan handla om musikalen ni satt upp i er hemförsamling. Eller det stor-ekumeniska mötet ni hade i helgen. Eller att ni kanske har haft en miniväckelse i din husförsamling? Kanske har du några insiktsfulla ord som du vill få ner i ett kåseri? Eller ett riktigt bra nyhetsscoop som du vill få publicerat?

Då kan du publicera det på LäsarDagen!

Några kanske lyfter på ögonbrynen med invändningen att vi fiskar efter gratisarbete? Det gör vi inte. Vi ser istället det här som en möjlighet för läsare och Sverige att ta del av det som sker i det lilla sammanhanget, men som vi omöjligt själva kan bevaka.

Vi både tror och vet att det finns ett brett intresse att få veta vad som händer även i de sammanhang som våra egna reportrar inte hinner med att täcka av. Och inser då att våra läsare är den perfekta samarbetspartnern.

På pappret är det en win-win situation. Den vanliga medborgaren och det lilla sammanhanget som sällan kommer till tals, kan nu göra sig hörda. Och Dagen får en fantastisk möjlighet att rapportera om ett mångfascetterat Sverige från alla delar och skikt att använda sig av i både nät och papper

För mig personligen ser jag det som en ädel och vacker form av medborgarjournalistik som känns både modern och extremt fräsch. Trots att det inte finns ett spår av svår kodning bakom.

Till sist: Det är viktigt att poängtera att det LäsarDagen vi lanserar i dag är inte färdigt. Precis som inte någon annan del av Dagen.se är färdig. Vi lanserar en grundidé och en plattform som vi tror håller att byggas vidare på. Men den kräver våra läsares uppskattning och användning.

Därför: Fatta pennan! Uppmuntra din vän eller församling att göra detsamma, plocka fram kameran och börja ladda upp dina reportage och artiklar till LäsarDagen!

Vi kommer använda era bidrag både på förstasidan på Dagen.se och i papperstidningen.
Var så säkra.

I den övrigt väldigt lustiga DN-artikeln om att det är genetiskt betingat om män lyckas i äktenskap, så hittar man följande citat:

– Det kanske man inte får säga till en DN-journalist, men det finns faktiskt biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Här dyker, åtminstone för mig, flera frågor upp automatiskt.

Har det blivit ett sådant tabu att säga att det finns skillnader mellan man och kvinna? Jag trodde de där åsikterna stannade med aktiviströdstrumporna på gymnasiet (som jag för övrigt beundrade mycket)?

Vad säger det om vår tid att en forskare nästan skäms för att säga en sanning som han har funnit vetenskapliga belägg för? Men att den uppenbarligen är så ogängse med tiden att det är bäst att ursäkta sig först?

Och vilken skön journalist som tar med hela citatet.

Jag är förkyld.

Och när män blir förkylda då blir vi jätteförkylda. Sängliggande. Som om  någon sopar till oss i huvudet med en påke varje gång vi försöker resa oss.

Själv lutar jag åt att det är Guds jämställdhetsstraff, eftersom kvinnan fick förlossningssmärtorna.

Men sådana dumheter skulle jag såklart aldrig säga högt. Det förstår ni väl?