(Uppmärksammat i ”tidningsgrodor” i senaste numret av Journalisten)

Vilket extremt långlivat aprilskämt det blev!

För jag antar att ni läst? Att Göteborgs-posten gick på Dagens aprilskämt i fredags? Det vill säga ett drygt halvår senare…

Detta är mycket roligt.

Har ni sett artikeln? Läs här (klicka på bilden för större version):

Det är flera saker som är lustigt med det här. För hur krönikören Jenny Willén än har angripit vår skämt-artikel så är det svårt att förstå att inga ljus gått upp..

För det första: Googlade hon sig fram till artikeln så står det tydligt i rubriken ”Kollektomaten som välsignade en glad givare – åtminstone första april”. Det var liksom en service vi la till den 2:a april för att minimera pinsamheter för tidningar som…ja, Göteborgs-posten, antar jag.

Men oavsett det – det finns flera saker i den där lilla skämtartikeln som borde gett rejäla hintar.

Och kanske allra mest i slutet:

”Men det finns också negativa effekter – välsignelsejagare (!!!) som offrar större summor än vad de har råd med.

– Vi är medvetna om problemet och kommer sätta upp en skylt vid varje automat med en varning (!!!) för givarmissbruk, säger Patrick Bubicic.”

Här någonstans tänker jag att man fnissar, lägger ifrån sig tidningen och slår sig för knäna. ”haha, där fick de mig nästan”

Men inte i Göteborg.

Å andra sidan är de både roliga och generösa i rättelsen dagen efter:

”Vg rättar om välsignad bonus

Kollektomater – finns dom? Jodå, så sett var gårdagens krönika på Vg-sidan med rubriken ”Julen gör var sate rik, kom och kollektera mera” helt i fas med verkligheten: Lite varstans i landets kyrkor står numera exemplar av den datoriserade kollektmaskinen som ersatt gamla tiders manuella håvande.

Men i krönikan omnämndes också den så kallade välsignelsebonusen – att var tusende kollektomatgivare får tillbaka tio gånger insatsen! – och så långt har utvecklingen inte gått. Det var en nyhet med osedvanligt lyckat april-april-resultat som tidningen Dagens iscensatte för sina läsare den 1 april i år.

Bland de grundlurade fanns redaktionen för P3:s Kvällspasset i radio, som raskt bjuder in webbredaktören Emanuel Karlsten på dagen.se för att prata mer om nyheter på gränsen till aprilskämt – varpå Karlsten själv tror att denna inbjudan är ett försök att utsätta honom för ett aprilskämt. Och på sin blogg den 2 april lakoniskt konstaterar ’Det var en märklig dag igår.’

Sannerligen är lurandets vägar stundom outgrundliga. Men Vg-red kan inte annat än imponeras av tidningen Dagens färdigheter i denna konst. Tänk att vi gick på den lätte!”

Några påpekar att jag har bloggat tidigare – trots att jag varit sjuk. Och det stämmer. Jag har använt varenda vaken minut med att kämpa mot att inte bli fullkomligt galen. Låt mig ge en bild (eller film) av det hela:

Det här hemifrån. Klockan är kanske sex på morgonen. Vadvetjag. Det är okristligt tidigt i alla fall. Och det skulle kunna vara vilken dag som helst från veckan som gått:

Det är groteska maskiner. Överdimensionerade borrar. Gigantiska traktorer. Och sådär håller det på. Precis utanför fönstret. En timme. Sedan paus. Klockan sju! Vem tar paus då?! Och sedan fortsätter de två timmar till. Lunch? Vad vet jag.

Men jag vet att jag är ett nervdaller till människa som knappast har haft utrymme för någon blogg i mitt liv.

Så då vet ni, bloggläsare. Då vet ni det.

Om det inte hade varit så kristet inkorrekt hade jag här skämtat om att jag är uppstånden. För så känns det i dag när man i vanliga kläder sitter upprätt i en kontorsstol igen efter att ha varit sängliggande i feber, förkylning och visdomstandvärk.

Jag lever alltså. Bloggen också. Har bara varit sjuk ett tag. Och det var ju högst oförskämt att inte annonsera min frånvaro. Det får ni ursäkta.

Nu ska jag gå igenom 1,2 miljoner mail.

Godtorsdag.

Det här är ett klipp som rymmer så mycket känslor. Chock, djup medkänsla, skräck.

Och… nej, jag väljer att inte skriva mer.

Godmåndag.

Det var lite synd i torsdags. Jag kom för sent till första stoppet på min fördomskrossarturné. Tydligen slutade predikantveckan en stund efter ett, och när jag kom, tjugo i två, var lokalen på väg att tömmas. Trist.

Men även om jag inte fick smaka på hårda ryggdunkar fick jag flera nyfikna och uppskattande handslag. Nog trevligt det. Och bland dessa herrar var det knappast några spända skjortor över buken. Snarare tvärtom. Det var herrar som jag annars hade antagit för biologilärare, gatumusikanter och bilmekaniker. Trevliga allihop.

Stopp två gick betydligt bättre. Baletten Nötknäpparen på Kungliga operan.

De första minutrarna gick mest åt att dokumentera miljön runt omkring. 

Särskilt den gigantiska takkronan precis ovanför. Vi försökte räkna ut om vi hade dött i fall kronan hade lossnat. Vi kom fram till att vi skulle klara oss precis. Möjligtvis hade vi dött av splittret.

Sedan analyserades omgivningen. Jag insåg snabbt att det inte fanns en enda minkpäls på plats. Däremot en hel del tjejer i tonåren som inte tagit av sig jackan. Det förtog en del av exklusiviteten. Jag hade inte haft något emot fler rynkade pannor och strama hårknutar.

(i bilden ovan tror vi att den suddiga flickan i rött sannolikt hade haft mycket svårt att överleva ett takkrone-fall. Jag ville varna henne, men det kändes inte helt friskt.)

Och själva baletten? Jag förstod mer än vad jag trodde. Rycktes stundtals med i hoppen. Samtidigt som jag stundtals blev besviken över att det kunde vara så osynkat.

Så förundrades jag över dessa dräkter. Det var som en liten tidsmaskin tillbaka till högstadiet och det där som kallades ”jazzbyxor”. Så tajta och tunna att tjejerna lika gärna kunde målat vitt direkt på benen. Att det på sjuttiotalet riktades kritik mot Agneta Fältskog för hennes alldels för tajta byxor, samtidigt som balettmänniskor fått flexa buttox på operor i århundraden, är obegripligt.

(foto: Carl Thorborg)

Det var en bra kväll. Framförallt är jag nöjd med att få fördomar krossade. Få saker gör mig mer nöjd.

Och nu? Opera?

* Pelle Hörnmark svarar delvis om den kritik jag gav i veckan om att hans blogg inte var mycket till blogg. ”Vi öppnar möjligheten [till kommentarer] när vi märker att det finns ett bredare intresse än de tre individer som tidigare varit aktiva kommentatorer.” Det framgår dock inte hur de ska upptäcka det. Det han orättvist hänvisar till är Hedins ”blogg”, som mest kunde likställas ett nyhetsbrev där man kunde maila in kommentarer. Våga fram kommentarerna nu, pingst. Och lägg till rss-flöden så vi kan följa bloggen. Tack.

* Intressant bloggexempel från veckan är också Märsta Pingst-pastorn Sven som, när det i måndags blåste som mest kring hans församling, bloggade föredömligt öppet och rakt om saken. Transparens skapar förtroende. Det förstod Märsta pingst.

* En undersökning visar vad som ger status i Sverige. Att ha en välbesökt blogg och gå i kyrkan ger lite status.

* Löpsedlarna i veckan om att John Harryson dött berörde mig inte alls – tills jag insåg att det var Dr Snuggles. Sedan dess har jag burit sorgeband.

* Har några gånger funderat på vad jag skulle döpa ett företag om jag skulle starta ett. Det gjorde tydligen den här taxichauffören också. Tills han gav upp.

* Ny bloggbekanting är Nyhetstorken, som tar upp tokigheter i tidningsvärlden. Som Svd:s obegripliga Ipred-förtydligande. Eller Expressens webb-etta i lördags.

* Lars Adaktusson visade prov på en rejäl dos humor i veckan då han ironiserade över Humanisterna i sin svd-spalt.

* Svd.se:s utvecklingsblogg jämför 24 hour business camp med känslouppiskande kristenläger. Roligt.

* Aftonbladet har gjort en riktigt bra grej där de klätt upp en 28-årig tjej och sminkat henne som pensionär. Detta för att få en ny bild av hur människor i allmänhet behandlar äldre. Se webbklippet här:

* När är man riktigt stor som bloggare? När man får en antiblogg. Underbara Clara, som jag tidigare hyllat, har retat någon så mycket att de startat ”Lessa Tessa – The bittra avundsjuka alternativet du hatar”, en parafras på Claras ”The kristet, fashionistiska, feministiska alternativ du älskar”.

Stig, 71, prenumerant sedan 63 år, ringde. Han ville mest meddela att han gillade bloggen. ”Jag lär mig en del nya ord”, sa han.

Däremot hängde han inte riktigt med på betydelsen av ”for crying out loud” som jag lite slarvigt använde mig av häromdagen.Vi kom fram till att det nog enklast kunde översättas ”för allt i världen”.

…om nu någon annan undrade också.

Så, det var allt.

Nej, just det: Vi har företagsdag idag. Äter julmat och sådant, antar jag. Så det blir nog tyst här. Fast bara på bloggen.
Leif fortsätter i vanlig ordning att uppdatera med snabba nyheter på Dagen.se.

Godfredag!

I dag blir en spännande dag.

Först ska jag på predikantveckan (pingstpastorers företagsfest, typ) och sedan på balett. Jag har aldrig varit på något av dem. Aldrig satt foten på en baletteria (jaja, det heter inte så…) och inte heller har jag förr hängt med hundratals pingstpastorer. Det ska bli spännande. Båda sakerna. Jag har bra platser till Nötknäpparen och ska hålla mig nära Carl-Henric på predikantveckan. Och så förväntar jag mig en hel del saker. Som jag antar är mest fördomar?

Saker jag tror om predikantveckan:
Det är bullriga män i skjortor som spänner över buken. Det är mörka kavajslag, snaggat för att dölja clownkrans och vårdad tredagarsstubb. Och framförallt är det ryggdunkar. Hårda så att det gör ont och man ramlar lite framlänges.

Saker jag tror om balett:
Pälsklädda, spinkiga damer i strama hårknutar kommer fnysa åt att jag bär jeans. I pausen talas det i termer som jag högst sannolikt kommer att förväxla med tungotal. Bifall manifesteras med ett höjda ögonbryn, applåder görs med fingrar mot handflata. Och på scenen görs rörelser som jag inte förstår storheten av.

Två subkulturer på en dag. Det blir kul.

Jag hade tänkt att skriva något om besöktet på Predikantveckan. Men det hinner jag inte nu. Jag ska ju på balett.

Men jag vill hinna tipsa om LäsarDagen innan dess. Det är så spännande att läsa det ni skickar in, och det fungerar faktiskt bättre än vad jag vågat tro. Ni håller väldigt hög kvalitet på era inskickade texter!

Och så vill jag särskilt tipsa om den nya läsarkrönikör som har dykt upp de senaste dagarna. Det är Elisabeth Günther som skrivit två fantastiskt roliga krönikor.

En om Palmsöndagen som fått ny betydelse och en om hennes möte med Baccara.

Läs!

Och skicka in dina nyheter eller krönikor du också!