Intervjun med Åsa Waldau fullkomligt dominerar vad ni läst på Dagen.se idag. Inte så konstigt.
Fäller man citat som ”Det finns ingen historisk person som blivit omskriven som jag” ter det sig liksom naturligt.
Några har hört av sig och tyckt att det är märkligt att Åsa Waldau ges så mycket utrymme i tidningen. Själv tycker jag det vore konstigt om man inte fick läsa den mest djuplodade intervjun i Dagen. Att man skulle behöva söka sig till andra tidningars bevakning för att få läsa vad som händer i ett av frikyrkosveriges mest omtalade församlingar.
Och angående om församlingen är just en del av frikyrkosverige är det otroligt intressant att följa vad som nu händer. Hur ska det kristna Sverige handskas med den sektstämplade församlingen? När slutar en församling vara sekt? När Åsa Waldau flyttar? När alla pastorer avgår? När alla församlingsmedlemmar byts ut?
Jag tycker det är särskilt intressant för att det är så svårt att föreställa sig hur det går till. Hur någon ska gå från att vara mediernas mobboffer till att till sist åtnjuta någon slags respekt. Men så tänker jag på Livets ords resa. Vilket inflytande och respekt de har fått i stora delar av frikyrkosverige. Och även i/av Dagen. Samma församling som för 20 år sedan inte skulle tas i med tång.
Det är viktigt att understryka att jag, utöver den (medie)bild av församlingarna som sekt, inte drar några paralleller mellan Livets ord och Knutby. Det kan inte nog poängteras.
Men det är intressant att fundera över vad som gjorde att Livets ord tog sig tillbaka in i frikyrkovärmen. Helt utan pastors- varumärkesbyte.
Många har i dag bloggat om Knutbyförsamlingen och några har menat att vi måste älska och välsigna Åsa Waldau. Ge nya chanser. Att församlingarna – alla kristna – behöver ta sitt ansvar (läs för övrigt gärna hela den här bloggposten – bäst om ämnet hittills, tycker jag).
Jag är med på det. Men hur ska det gå till? Vilka ska förstå utanförskapets betydelse?
En av de kommentarer som hängt kvar hos mig den senaste tiden är en jag läste på Ulf Ekmans blogg. Den skrevs som svar på en bloggpost där Ulf Ekman mycket tydligt tog avstånd och problematiserade Knutby som en sluten, toppstyrd församling.
Kommentaren var signerad en Knutbymedlem, Daniel Bromander, och jag klistrar in hela kommentaren här:
”Hej Ulf! Min kommentar skiljer sig från mängden här, men jag hoppas att den därmed inte tas bort.
Jag har en icke karismatisk frikyrklig bakgrund och växte upp med en rädsla för både pingstvänner och livets ordare. De var farliga och hade definitivt inte med Gud att göra, var uppfattningen jag fick tidigt. En gång i gymnasiet(kristen friskola) var vi med skolklassen på livets ord i undervisningssyfte. Religionskunskap. Jag var nervös när vi gick in och satte oss i raderna. Jag minns efteråt att vi var ett par stycken som inte tyckt det var så farligt som vi trott. Vi talade inte så högt om det – övriga åsikter var inte bara positiva. Jag hade väntat mig något betydligt värre. Det du talade lät vettigt och musiken var roligare än i min kyrka…
Jag hade en massa föreställningar om er församling utifrån vad som sagts och skrivits via TV och tidningar.
Sedan år 2000 är jag medlem i Knutby Filadelfia. När allt stormade som mest runt oss efter mordet 2004 tänkte jag att du, Ulf, måste vara en av dem som ser igenom allt. Även om du inte gjorde det skulle du inte döma. Inte efter allt du själv gått igenom med er församling.
Det gör mig ledsen att en man som så tydligt har haft med Gud att göra är så noga med att avsvära sig allt som har med Knutby att göra. Även om allt som skrivits vore sant. Var tog medmänskligheten vägen? Är det viktigare med det egna ryktet?
Vad har hänt med dig sedan det stormade som mest kring Livets Ord?
Har du blivit stor i dina egna ögon?
Vänligen,
Daniel Bromander”
Oavsett om Knutby är den vidrigaste av sekter. Oavsett om den självupptagna och manipulerande bild Åsa Waldau ger av sig själv är en underdrift, ringer frågan kvar: Var tog medmänskligheten vägen?
I mina ögon är Knutby en destruktiv och farlig sekt. Men som bloggaren Bengt skriver är Knutbyförsamlingen frikyrkosveriges svagaste länk, och vi har svårt att förbise den. Vi kan försöka alienera den med sektstämpel, men i många andras ögon tillhör den fortfarande vår kyrkofauna. I utkanten, kanske, men ändå en del av oss. Lider en lem, lider hela kroppen, bloggar Bengt.
Jag håller med. Därför är debatten viktig. Därför är förståelsen viktig. Kanske ännu viktigare nu när den mest inflytelserika ledaren har valt att ta ett steg åt sidan. Hur går vi vidare för att skapa dialog med församlingen? Visa den där kärleken för några med så vriden världsbild att den är nästan omöjligt kan trängas fram?
Jag vet inte. Men diskussionen är för viktig för att inte föras.
Så igår testade vi. På kvällen, när en utskrift av tidningssidorna med intervjun med Åsa Waldau hängde på redaktionsväggen tog jag en bild på de nästanfärdiga sidorna och la ut som en bildpuff på Dagen.se med rubriken ”MISSA INTE” (se bild höger).
