Jag träffar på Carin Dernulf. Känner ni henne? Hon är lite av en Hönökändis, har jag förstått. Pratat här massor av år tidigare. Men inte i år. Hon är mammaledig. Men eftersom hon är uppväxt här så är hon här ändå. Fast som mamma. Inte predikant. Så jag bloggbildar inte henne. Istället frågar jag om Hönötips. Det är massor. Att man ska ligga på klippor, äta glass, gå till hamnen. Men allt kräver sol.

Och när det regnar? Bibelstudier. Oh well.

Jag hittar ett programblad. Där är det det ganska tydligt att Carin hade behövts i startfältet bland predikanter. Bara en annan kvinna är predikant, verkar det som.

Men nu vet jag var jag ska gå. Eller vad. Jag inser snabbt att jag inte har en aning om var Hönötältet ligger. Så jag stannar en man. Han pekar, något besvärat. Men jag lyssnade inte så mycket på vägbeskrivningen. Jag var mer fokuserad på att få en schysst smygtagen bloggbild. 

Men jag minns åt vilket håll han pekade sen var det lätt. Bara att följa…tadaa:

Och där ligger det! Det stora vita tältet där borta. Omringad av vanliga människors tält. Som…torkar sina kläder(?)

Bibelstudiet har redan börjat. Och, hey, här snackar vi klassiskt tältmöte! Kolla. Stor vit duk, predikant långt där framme. Och vem är det? Om inte Runar! Nej, nej. Inte den Runar. Utan Eldebo.

Jag tittar lite i programmet och inser att Hönö är ungefär exakt likadant som både Torp och Nyhem. Det är Piensoho och Runar som är de stora dragplåstren. I övrigt verkar de flesta predikanterna vara från alla samfund utom Missionskyrkan. EFK, pingst, Svenska kyrkan, baptist osv.. Lustig sak det där. Eller så är det jag som är samfundspredikantokunnig.

Eller så är det kyrkan som plötsligt slutat bry sig om samfundsgränser. Vi kan väl hoppas det.

Jag gjorde det. Reste till Hönö, alltså. Tänkte att det var kul. Särskilt som jag besökt Evangeliska frikyrkans sommarkonferens, Torp, Pingströrelsens sommarkonferens Nyhem. Det kändes liksom rättvist att ge missionarna chansen. Om så bara för en dag.

Nu är jag nästan framme. Det här är min dag hittills.

Jag gick upp i svinottan. Så tidigt mjölkbönder hade gråtit. Att tuppen hade behövt väckarklocka. Att ögonlocken fick elchockas till liv.

Iväg i bilen. Måttligt förtjust. Flera gånger övervägt om jag är dum i huvet. Åka till Hönö bara över en dag? kommer jag ens hinna fram innan dagen är slut? Det är ju en miljon mil! Ensam!

För att bota tristessen testade jag på lite lekar. Med bilarna på andra sidan körfältet. Jag körde platespotting (det gick dåligt), gul bil (vem ska man slå?), gissa bilmärket först (eller gissa det överhuvudtaget – lika svårt).

Men så helt plötsligt blir E4:an en partypooper och stänger av sikten mot andra sidan med ett gigantiskt buskplantage.

Nya experiment. McDonalds, och den där maränggrejen (jag vet inte hur man stavar schwiss – så vi kallar den maränggrej, ok?). Men det gick ju inte alls. Hur gör man när man ska skedäta och köra? Jag försökte dricka.

det fungerade inte alls. Så jag testade att hålla muggkanten mellan tänderna, för att gräva upp glassen mellan tänderna, och sedan skeda i mig glassen. Det fungerade bättre.

Och så hade en timme blivit dödad och vi var i Jönköping. Visst är det fint när man kommer in över Jönköping? Jag gillar den utsikten. Som inte alls kan göra sig rättvisa på en mobilbild.

Sen kom pissregnet. I vågor, hela vägen mot Göteborg. Och nu blev resan om möjligt ännu tråkigare.

Radion! What a lifesaver. P3 brunchrapport. Och plötsligt massor av kul på en gång!

Men så påminner de att det är i dag som Ipredator sätter igång. Och då blev jag arg. Så fruktansvärt skitarg på alla nollor till politiker som dragit igenom en lag som gör hundratusentals svenskar till brottslingar. Och som kommer skapa Ipredatorer som gör det lättare för riktiga brottslingar att slippa undan. ”Nej, nej, nej”, sa jag högt för mig själv. Slog på ratten, fräste och hade mig.

Så stannade jag bilen. Lugnade ner mig ”det finns inga nollor, bara okunskap” och bloggade min bloggpost om saken. Puh.

(vad är grejen med håret? En tupé?)

Sen var jag helt plötsligt framme vid färjan över till Hönö. Puh. Men vilket himla skitväder!

Tur att jag är så förseende. Jag hade kvar min konferensstövlar.

Sen kom jag på Marie. Hon var lugn och fin. Men regnet hällde ner.

Och vad tycker vi om det, Emanuel? Just det.

Så äntligen var resan slut. Och jag stannade bilen i rondellen, sprang ut och tog en obligatorisk konferensskyltsbild, till tutande bilars förtjusning.

Och nu är jag här! Med obligatorisk plastfoliemacka och papperskoppskaffe och en första Hönöbloggpost.

Men vad gör man nu? Vad händer här på Hönökonferensen? Vad får man inte missa på ett endagsbesök?

Jag funderar på att åka dit en sväng. Bara över en dag eller två. Vad tror ni? Är det kul? Är det omöjlig att få någonstans att bo?

Tänker fredag-lördag.

För två dagar sedan bloggade Bounce på sin Myspace-sida om att de ville ha minst 100 dansare till en Michael Jackson-hyllning. Det skulle göras en flashmob på olika platser i Stockholm. Allt skulle vara frivilligt, en sponsor står för ljud, filmning och kringarrangemang.

Bloggposten sprids och i går samlades hundratals på Sergels torg i Stockholm, samt centralstation. Kanske för många. Överraskningsmomentet försvann lite när flera tusen hade samlats för att se Flashmobben.

Men hey, det blev den bästa flashmob som gjorts i Sverige. Hittills.

ps: Den officiella Bouncefilmen verkar inte ha släppts än. Sponsorn var Monster. Blir det en ny T-Mobile?

Vår webbutvecklare Linus har beslutat sig för att flytta utomlands. Cypern. Han flyttar strategiskt nog redan efter sommaren, då kylan slår till.

Men detta innebär att vi står utan vår webbutvecklartjänst. Och att vi behöver en ny lika kompetent person.

Och kanske finns du bland dem som läser bloggen?

Det handlar om en tjänst på 100 procent, tillsvidare. Du ska behärska C#, VB.net. ASP.net, Visual Studio, IIS, javascrpt och programmering mot SQLserver. (sägs det – jag kan inte nåt av språken).

Men allra mest ska du vara kreativ, snabblärd och vilja skapa Sveriges bästa sajt för nyheter. Du och jag kommer att jobba i nära team för att skapa funktioner som kommer få läsare att allt oftare komma tillbaka. Det kommer bli kul.

Vill du?

Du tillträder den 1 september och kan maila din ansökan till mig; emanuel.karlsten@dagen.se

Töntigt kanske, men efter förra bloggposten började jag skumma min egen text. Kanske allra mest för att jag är nervös över vad jag lämnar efter till omvärlden.

Bloggposter och googleindexering i all ära, men en bok går att ta på. Och det som är annorlunda från det man är van vid känns alltid mer exklusivt.

Hursomhelst. Det var ett tag sedan texten skrevs, och det är roligt att se hur mycket som vi på Dagen har anammat sedan dess.

I en del av boktexten skrev jag om den länkande journalistiken. Hur viktigt det är att välja. Att vi med webben inte längre har problemet med rapporteringsplikt till våra läsare. En sådan sak behöver inte längre ta tid från redaktionen. Genom länken kan vi istället länka direkt till den tidning som skrivit det bättre än vad vi skulle kunna göra. Under tiden arbetar vi på det egna, det unika, det som vi kommer göra bättre än andra. Och ”den goda journalistiken” gagnas.

Jag inser att vi har ett ganska färskt och särskilt intressant exempel på det där. I går kom Svd.se med nyheten om att socialministern vill höja alkoholskatten. En bra grej som TT valde att inte skriva. Det kändes onödigt att lägga egna resurser på att bara skriva om artikeln, och artikeln som pappret hade planerat skulle inte vara klar förrrän sent på eftermiddagen.

Lösningen blev lika enkel som självklar. Sno Svd.se:s ingress och länka lägg in en länk till deras nyhet för att läsa mer. Så här blev det (ursäkta krattig bildupplösning):

Flera saker är intressanta här. Dels att det tog två minuter för oss att skapa den här ”artikeln”. Men än mer intressant är läsarens beteende. De klickade via aritkeln in på Svd.se för att läsa hela texten, men letade seda sig tillbaka till Dagens ”artikel”, klickade i sin känsla, gick till sin blogg, bloggade och länkade sedan till oss.

Vår stump till artikel fick 8 bloggposter. Trots att allt vi gör är att länka (och driva trafik) till Svd.se.

Vi har sett samma beteende förut, men då har vi varit på andra sidan. Via vårt Facebook-konto har vi som statusuppdatering länkat våra bloggposter och då och då fått fler kommentarer på Facebook än på bloggen. Trots att läsaren måste klicka in på Dagen.se för att läsa.

Anledningen? Det är lättast att kommentera där man känner sig hemma. Facebook är en naturlig plats att vara social. Därför bemödar man sig med att leta ”hem” och kommentera där. Och uppenbarligen har vi nu blivit samma ”hem” för våra läsare. Trots att vi försökt skicka iväg dem till konkurrenter.

Kanske är det här det bästa betyget vi kan få?

Plötsligt har den länkande journalistiken blivit en win-win-situation på så många nivåer.

I våras tillfrågades jag om att skriva för en bok om framtidens journalistik. Jag tackade ja. Allra mest för att få utlopp för mina egna osammanhängande tankar i saken. Att skriva ner vad jag egentligen tyckte och tänkte. Det var skönt. Kanske allra mest för att det blev så tydligt. Hur journalistiken alltid kommer vara viktig, men hur den kommer att omdefinieras. Och att resonemangen höll (tyckte jag).

Boken är en antologi med tolv olika författare som ger sina perspektiv. Och nu är den klar! Med omslag och allt. Och, yey, titeln på boken är hämtad från min text!

Här kan man läsa mer om boken (och beställa den, för all del – men den släpps först i samband med bokmässan)

Förresten. Angående titeln så träffade jag en av medförfattarna, Andreas Ekström, förra veckan. Vi pratade lite om att vi hade skrivit i samma bok och kom in på titeln.

”Ja, haha, vad ska man säga. Den där fungerar ju inte. Den är alldeles för lång och krånglig. Det har jag sagt till förlaget också. Suck, ja ja”.

Jag kunde inte låta bli att skapa ett generat ögonblick: ”Well, du vet, titeln är tagen från min text.” Det blev ett ”Neeej, du skojar?!” med blickflackande och några korta utläggningar om hur titeln faktiskt kan fungera.

Mycket roande.

Och om titeln är bra eller inte vet jag inte. Men för att väga upp Andreas kommentar hyllas den i alla fall här.

Jag har ju varit i Almedalen en vecka och bevakat. Det var kul. Men allra mest speciellt. Tidigare år har jag mest sett det genom en kameralins. Denna gång fick mer uppleva den nätverkande sidan. Eller den minglande.

Och allt det där var trevligt, men det väcker samtidigt många tankar. Magnus Betnér sammanfattar det väldigt väl (och roligt):

Genom åren har det för oss blivit ganska tydligt att bloggen är det bästa sättet att bevaka ett event. Vi har utvecklat det alltmer och förra veckan hade vi inte mindre än fyra bloggar som bevakade olika delar av kristenvärlden samtidigt – utöver våra fasta bloggar.

Almedalsbloggen, Gullbrannabloggen, Hönöbloggen och så vår sommarbloggare – Bo Forsberg.

Jag gillar särskilt sommarbloggarna. Jag gillar överhuvudtaget det koncept som Sommarpratarna i P1 har skapat. Att få möta profiler vi annars kanske inte kommit nära och få utmanas, utvecklas eller bara skratta.

Precis det är tanken med våra sommarbloggare. Fast med en kristentwist. Och jag är särskilt nyfiken på denna veckans bloggare, Mattias Agnesund.

Mattias Agnesund har sjukdomen Duchennes muskeldystrofi. Han skrev en bok om Einar Ekberg med knog och tumme. Och jag antar att det är på samma sätt han nu skriver sin avhandling om Sven Lidman samt Dagens sommarblogg v28. 

Jag närmast förutsätter att hans sommarblogg kommer att bli veckans bästa läsning.

Jag har följt hans bloggposter tidigare. Och kanske allra mest hans bloggkommentarer. Alltid lika insatta, nyanserade och reflekterande. Lysande. Sommarbloggen kommer handla om det trogna supportande av IFK Göteborg. Om hur det intresset kanske grundar sig i att han själv ”aldrig kunnat spela eller på annat sätt använda kroppen obehindrat”. Om församling. ”Om de värderingar, attityder och sätt att vara som premieras och på så sätt blir normen”.

Well, jag vet vilket rss-flöde jag kommer följa med hög puls.

Stampen, en av Sveriges största tidningskoncerner (som bland annat äger Göteborgsposten, Nerikes Allehanda och VLT) har i dag tagit ett fullkomligt obegripligt beslut.

De hindrar sina artiklar från att synas i Google.

Genom att applicera protokollet ACAP hindrar de, enligt Dagens media, sitt material från Googles tjänster. ”ACAP är en markering mot till exempel Google News”, hälsar Stampen.

Detta är så urbota dumt, både ekonomiskt och strategiskt, att man häpnar. Det grundar sig i diskussionen om att Google kapitaliserar på vårt innehåll. Och då vill man bränna broar.

Ett slags praktiserande av DN:s Wolodarskis ledarartikel för ett tag sedan, som menade att Google är en parasit.

Men låt oss gå igenom vad detta nya protokoll skulle innebära för tidningssajter som kommer använda brobrännandet fullt.

Förutsatt att GP.se har samma googletrafik som Dagen.se (en tredjedel av all trafik) skulle de med detta beslut tappa totalt 126 000 unika läsare i veckan.

Oh, där fick ni, Google?

Stampen, berätta hur ni tänker. För jag måste väl ha förstått fel?

Uppdaterad:
Medievärlden går lite djupare i en intervju. Där får Stampen förklara att det bara handlar om att blockera Google news. Så mindre trafikförlust, men samma dumhet, alltså.