Vi har under en tid försökt hitta olika lösningar på hur vi på ett enkelt sätt kan bildsätta våra artiklar på Dagen.se.
När man är en liten webbredaktion är det en tidskrävande uppgift som behöver göras per automatik, i den mån det går.

Vi tror nu att vi har hittat en bra lösning, men det är en del kodning och grafiska lösningar som väntar innan vi kan släppa det och därför dröjer det ytterligare tid.

Så tills dess bildsätter vi nu artiklar manuellt. Den absolut överkvalificerade PraktikantSimon har nu satt sig och börjat arbetet med att bildsätta dagens artiklar, och sedan fortsätter vi i den mån vi hinner och kan.

Förhoppningsvis blir vi ett ännu attraktivare Dagen.se.

Nyheten om Hans Johanssons plötsliga och oväntade död har berört en hel kristenhet.
På drygt två dygn har artikeln om Hans Johanssons borgång klickats upp som de senaste 30 dagarnas mest lästa artikel, och gårdagens statistik visade på hur chockerande nyheten varit.
Besökaren tycks ha återkommit till artikeln gång på gång, liksom för att försäkra sig om att det verkligen hänt.

Och visst känns allt märkligt. Även för oss på redaktionen. Vi har – uppenbarligen – alla någon slags relation till mannen som hade förmåga att tala till och engagera alla generationer.

Jag har, liksom de flesta frikyrkouppvuxna i min generation, lyssnat till hans sylvassa bibelstudium på festivalen Frizon. Jag minns inte särskilt mycket av vad han sa, men minns att jag imponerades av hur han lyckades förmedla ett ärligt och nyfiket sökande efter Gud som smittade.
Att han nu, vid en ålder av 57, ska behöva dö. Under en joggingrunda. Det känns obegripligt.
Själv finner jag störst stöd och förståelse för det obegripliga i något som Tomas Sjödins ska ha sagt:
Det handlar inte om att någon dött i förtid, utan hunnit leva ett helt liv. Deras liv.

Det räckte med en blick från Bengtzing, och en paljettklänning (eller var det en topp?) från Perelli för att inse att gårdagens utgång skulle vara gäspande förutsägbar.

Då var detaljerna roligare.

Som när den fiolspelande Calaisatjejen slutade, men fiolsolot  fortsatte spela.

Eller när doldisdeltagaren Daniel Mitsogiannis av Luuk presenterades hans främsta bedrift som ”mannen som sjöng in demon till Cara Mia”.
Var det någon som lyckades lyssna på hans sång istället för att jämföra vilken flopp Cara Mia hade blivit med denne man?

Eller Nordmans medeltida krock. Nyckelharpa, kedjor och medeltida dans. Och mitt i all denna djupa till smått bajsnödiga försök att verkligen få till en medeltida stämning dyker melodifestivalens körare, med Christer Björkmans pojkvän i spetsen, upp bakom och vickar rumpan i takt med musiken. Ridå.

Eller Luuks dansnummer. Hade Björns kortats? Refuserats? Varför fick Luuk hoppa in med detta nummer? Var det ytterligare ett försök från SVT att visa att man tar sitt ansvar som public service och slänger in finkultur mitt i fulkulturens högborg (jag är för övrigt bensäker på att detta är anledningen till att de svåra dansarna har funnits med överhuvudtaget)?

Roligast till sist: Mohikanmannen som alltid sätter på micken på de som går vidare. Ni vet? Rakad på sidorna av skallen, med massa blonderat hår som en tuppkam.
Kvällen till ära drog han på sig en tisha med ”Jag gillar hårdrock” skrivet över hela ryggen.
Man kan riktigt föreställa sig hur han vecka efter vecka, år efter år blivit hånad för att vara melodifestivalvinnarnas lakej. Hur hårda killar med i nitade jackor skrattat åt honom när han kommer hem och försöker försäkra att han inte bytt sida. Att han fortfarande älskar att avgrundsvrål och kängpunk.
Hur det till sist gick så långt att han tryckte upp en t-shirt.
Bara för att undstryka för hela Svenska folket ”Jag är här för pengarna, inget annat.”

Mycket roligt.

Så var det med det.
Godsöndag!

Carl-Henric Jaktlund skrockade när vi möttes på redaktionen i veckan. Han skrockade och skrockade, och fick mellan de skrockande skratten fram något om att min text om melodifestivalen mer än något annat var en ursäkt för att ge mig själv rätt. Skrock, skrock.

Därför kommer jag denna kväll inte göra förhandsgissa. Inte synas. Inte höras. Jag kommer vara tyst och inte alls tycka till om Idol-Sibel, eller produkt-Bengtzing. Inga förhandslyssningar, inga taffliga förhandsanalyser. Möjligtvis inte ens skriva om festivalen efteråt. Möjligtivs.
Och jag vet att ni är hundratals där ute som kommer sörja detta. Men bär då med er i tanke:
Det är Carl-Henric Jaktlunds fel.

Ha så roligt ni kan i kväll.

Varje dag händer det smågrejer. En del som ni inte ser, men är tacksamma för ändå, och andra saker som ni ser, och förhoppningsvis ökar ert användande av Dagen.se.

Utökandet av mest lästa-listan blev en succé. Vi la till en sida där du kunde se vad som var mest läst den gångna veckan, och ni verkar intresserade av det.
Så därför utökar vi nu den listan med de 20 mest lästa artiklarna från den gångna veckan, och lägger dessutom till en ny sida: Månadens mest lästa artiklar.
Här ser du de 20 mest lästa artiklarna under de 30 senaste dagarna.

På så sätt hjälper läsarna varandra att sålla ut det vi gemensamt tycker har varit mest intressant.

Och det är en läsning som man kan göra många tolkningar från.
Dagens läsare är uppenbarligen mest intresserade av nyheter kring homosexualitet i alla dess former, Carola och Sturmark.

Vidare har lite nya grejer kring Ekosmart-prenumerationen kommit upp.

Som ni ser finns inte längre plusprenuemration kvar, och inga artiklar som man måste betala för syns på sajten. Dessa blir bara synliga när man loggar in.
Vi är också medvetna om att pillet med utseendet gjort att Dagen.se i Opera-webbläsare ser ut som snömos. Vi jobbar på detta.

Jag har problem att koncentrera mig i dag. Hade svårt att somna igår. Låg som ett barn innan födelsedagen och bara tänkte på vad som i dag ska ske: Om en timme åker vi iväg och testar sommarens nya glassar.
Fattar ni?! Det där som man alltid sett i tidningen och alltid varit lika arg för – att de inte har ringt upp just mig och frågat om jag vill vara med.
Att reportrarnas barn istället tillfrågats och nu sitter och glufsar vaniljpinnar och fäller trötta kommentarer.

Jag har alltid varit enormt avundsjuk på dessa människor, men nu är det min tur. Jag ska såga äckelsliskglassar vid fotknälarna. Jag ska hylla och brodera ut mina betyg om de välgjorda himmelsglassarna.

Jag ska frossa, njuta och känna mig vansinnigt speciell.

För detta kan vara ett av journalistyrkets verkliga flipsides.

Vilken glädje!

Framdukat med små personliga frysväskor kunde denna glassprovningen knappast bli bättre. Jag var i himlen. Jag levde min barndomsdröm! Jag glufsade, slickade – sågade och hyllade!

Och vilket gäng vi var. GB-killen satt i chock medan Ikon-richard berättade fräckisar, annons-lotta sågade storfavoriter, och jubilar-alhult gav oväntad ros till sliskig vaniljpinne.

Såhär i förväg kan i alla fall avslöjas att Lakrispuck är tillbaka och att godaste nya glassen antagligen är cheescake-cornetto.
Och varning för Fussball glassen. Den är en skymf för glassugna barn.

På tisdag kommer stora tidningsrecensionen. Håll utkik!

För övrigt vill jag förtydliga att bilden på mig längst upp till vänster ger en mer rättvis bild av hur jag ser ut, än bilden överst i denna bloggpost. Jag kan inte nog understryka det.

Anders Gustafsson, Dagens utrikesansvarige, har precis kommit hem från en vecka i Porto. Lätt brunbränd går han avslappnat omkring på redaktionen och lyser välmående.

Jag finner en djup orättvisa i detta, som jag har ytterst svårt att förlika mig med. Jag tittar ut, ser snöblaskduggregn och ber i mitt inre en stilla, ogenomtänkt bön om en snabbare global uppvärmning.

Eller vår. Det går bra det med.

Jag går kvällskurser två dagar i veckan. Oftast bra, men i dag var det sömnigt. Nästan tråkigt. Så istället för att lyssna börjar jag iakta andra saker. Som min bordsgranne Carl. Det är en ordentlig typ. Med kavaj och sina saker prydligt organiserade på bordet. De papper vi fått är hålslagna och kategoriserade i en pärm. Han antecknar lydigt allt vår lärare skriver på whiteboarden.

Så tittar jag på mitt eget bord. Boken vi ska läsa i kan inte riktigt stänga. Jag har inte fixat någon bra väska, och dagens duggregn, tillsammans med att jag burit boken i handen har gjort att den vikt sig märkligt. Två papper sticker ut. Det är schemat för terminen. Tyckte det var lämpligt att låta den ligga i boken. Lättast att komma åt den så.

Mitt kollegieblock ligger också där. Eller kollegieblock… Det är lika mycket kollegieblock som pärm. Säkert 30 ohålslagna A4-papper ligger intryckta och väntar på att någon gång sorteras. Eller kanske snarare kastas.

Min och bordsgrannens skillnader är uppenbara. Jag antecknar lite, mest för syns skull. Det intressantaste fastnar ändå, resonerar jag.

Jag börjar tänka på de där som sitter i kyrkan och antecknar. Att Carl och de är lite av samma sort. Ni vet? De som alltid har med sig anteckningsblock till varenda undervisningstillfälle. Som skriver, skriver och skriver. Som längst upp på blocket redan förfyllt datum, predikantens namn, och ämnet, innan predikanten ens närmat sig mikrofonen. Som antecknar, antecknar. Skriver upp bibelord och citat.

Jag har alltid undrat så vad dessa personer gör med sina anteckningar. Hur de hjälps av dem. Om de någonsin slänger dem? Om de har höga travar med anteckningsblock liggandes på hyllor. Om annat får ge vika för att anteckningarna ska få plats. Om de har avancerade kategoriseringssystem? Kanske datoriserars de in i ett avancerat katalogsystem? 

Eller vad som skulle hända om de var utan anteckningsblock. Vad som skulle hända om jag ryckte blocken från deras händer och sprang iväg? Om de skulle springa efter. Om de skulle få myror i brallan?

Så tar lektionen slut, jag får gå hem, och skriva ner dessa väsentligheter och undra om jag någonsin får veta.

I dag presenterar vi en ny prenumeration, ”Ekosmart”. Det är ett svar på en verklighet där allt mer digitaliseras och våra läsarvanor koncentreras framför en datorskärm.

Papperstidningen gick ner 3,3 procent 2007, enligt Tidningsstatistik AB. Inget unikt med det. Det gjorde nästan alla tidningar förra året.

Vad som dock är unikare är de webbsiffror TS tar upp. TS jämför veckostatistiken 2007 med 2008 på ett antal sajter i TS-tidningen. Där slås det fast att 40 procent fler unika besökare hittade Dagen.se under v7 2008 jämfört med samma vecka 2007. Och det är en statistik som håller sig jämn. Vidare verkar alla dessa nya besökare tycka att vi har intressanta nyheter. Under 2008 har vi haft 74 procent fler sidvisningar.

Vi vet och inser att webben är ett viktigt verktyg för att nå nya läsare och för att vara tillgängliga på ett modernt sätt för befintliga läsare. Därför säljer vi prenumerationer där HELA papperstidningen finns tillgänglig på nätet.

Det innebär att allt material som i dag kallas ”plus” kommer försvinna och bli synligt endast för prenumeranter från och med nu.

Det innebär också att det du, som ickeprenumrant, kommer se och kunna klicka på Dagen.se bara kommer vara gratis.

För båda kategorier läsare hoppas vi att detta ska innebära en förbättring, och i förlängningen tror vi att detta ska göra att vi nästa år kommer kunna öka både antal prenumeranter och besökare på Dagen.se.