Sitter och samlar ihop intressanta länkar för veckan som gått och inser att det är en hel drös om SMS-tjänstens svar på Vem Jesus är.

Artikeln har skapat en våldsam och – faktiskt – nyanserad debatt över hela webben. På mikrobloggar diskuterar man och tipsar. Man pushar, mikrobloggar, forumdebatterar och bloggar om saken. 

Båda sidor använder sig av artikeln som slagträ. Humanister hyllar svaret och kristna pekar på att de ”arroganta” svaren är typiska. Men samtidigt hålls diskussionen på god nivå. Kanske eftersom att båda ”läger” kan skratta åt 118800:s svar, och ser det som en möjlighet att få diskutera en djupare fråga: Finns Jesus? Och hur mycket behöver man respektera den som tror?

Diskussionen synliggör behovet av att diskutera frågorna. Och i sammanhanget gör författaren och frilansjournalisten Stefan Stenudd gör en mycket intressant analys:

Dagen är en av vinnarna i mediaövergången från papperstidningars herravälde till internets anarki. Ovannämnda artikel är det just nu 37 bloggar som länkar till, vilket är en mycket hög siffra./…/

Religion är något som framkallar heta känslor åt alla håll/…/Det har också inneburit att Dagen, som med sin hemsida kan nås av alla som inte skulle komma på tanken att prenumerera, numera ofta befinner sig i händelsernas mitt./…/

Internet handlar inte om megalomani/…/utan om specialisering. I stället för att försöka fånga alla, bör media på internet våga vara så profilerade att de lockar till sig vissa målgrupper och vinner auktoritet inom vissa klart avgränsade fält.
Annars drunknar de i det väldiga överflöd av information som de aldrig kan mäta sig med.

Läs hela bloggposten.

Det är också intressant att se att en av huvudpersonerna för artikeln, pastor Erik Holke, surfat runt på alla möjliga och omöjliga bloggar för att bemöta frågor och kritik och hänvisa till den inspelade predikan han höll i Saronkyrkan utifrån 118800:s svar.

Vissa bloggare har också plockat upp Erik Holkes bloggkommentar och de efterföljande diskussioner kommentarsfälten, och gjort nya blogginlägg om det.

Erik Holkes engagemang är berömvärt. Han har tagit chansen att föra ett samtal om Jesus och gör det på ett ödmjukt och nyfiket sätt.

På många sätt gestaltar den uppkomna situationen hur vaken kyrkan skulle behöva vara. Att kyrkoaktivitetsaffischera mindre och istället vara mer vaken för när intresset är högt och då ta tillvara på det nyfikna samtalet.

Det blir en aktivt, strategisk evangelisation på den ofrälses arena istället för att på torg, med sång och gitarr under hakan, förutsätta att den ofrälse ska lufsa efter oss in i kyrkan.

I måndags gjorde jag den roligaste intervjun jag någonsin gjort. Eller iaf på mycket länge. Efter ett tips till Dagen hade vi fått reda på att ett SMS-svar-företag hade gett ett ganska raljant svar på frågan ”Vem är Jesus”.

En given utgång, tänkte jag. ”Sannolikt en inhyrd student som snedtänt lite och hafsat iväg ett svar.”

Men så var det inte. Vd:n för företaget, vars massiva kampanjer synts över hela Sverige, själv sitter och författar sms-svaren och står för dem fullt ut. Menar att 2 miljarder kristna är galna, och att alla vet – egentligen – att kristendomen är en saga.

Dialogen som följde var så otrolig att den inte gick att återge som något annat än fråga-svar.

Vd:n verkar sakna all känsla för mediehantering. Eller är det precis tvärtom? Är hans valhänta svar egentligen en insikt om att all publicitet är bra publicitet? Att hela frikyrkosverige sätter sig och sms:ar till hans sms-tjänst ”Vem är Jesus” eller ”Vem är buddha” för att jämföra svaren mot det han gav.

Vad vet jag. Mer än att ni verkar älska att läsa om det och att det är en av Sveriges mest bloggade nyheter i dag. Bra så.

Läs artikeln här.

Carolas artistskola verkar trots allt bli verklighet. Fast nu heter den Carola Camp. (Är det domänregistrerarna på CampCarola.se/-.com som tvingat namnbytet?)

Vi skriver i dag om Carolas senaste reklamfilm för artistskolan. Själva filmen verkar vara en improviserad och snabbt ihopslängd grej man gjort vid sidan av något annat. Den behövs inte ordas särskilt mycket om. Då är det mycket roligare att säga något om innehållet i filmen.

Carola bjuder verkligen på sig själv. Spelar karaktärer i tokiga roller. Det är inte särskilt roligt, för mig. Säkert roligare för hennes fans – målgruppen för artistskolan.

Men jag rodnar heller inte å hennes vägnar. Som man gör med personer som inte själva märker hur pinsamt det är. Som jag tidigare har gjort när Carola har blommat ut lite på scenen, dragit ett mellansnack som drunknat i hennes sällsynta förmåga att säga väldigt lite med väldigt mycket ord.

Nej, för det här är mamma-spex. Ni vet? Sånt som bara mammor kan göra. Klä ut sig, förställa rösten, gå lite rultigt och sedan inte kunna hålla sig för skratt åt hur tokig hon själv var.

Och sånt generas man ju inte av. Åt sådant ler man, himlar lite med ögonen, rycker på axlarna och tänker ”Ja, det var väl kul för henne”.

Se Carolas film

Mitt i allt Obama-rus minns jag plötsligt en post som jag påbörjade efter ett lite märkligt restaurangbesök för inte så länge sedan.

Vi hade satt oss ner och servitören tagit upp våra beställningar när han plötsligt lutar sig framåt och lite förtroligt frågar ”Jobbar ni på Dagen?”. Han hade sett ett kuvert med Dagenlogga jag hade med mig.

Jag: Jo, det stämmer.

Servitör: Åh, så kul. Ja, jag prenumererade förut, men hinner inte nu. Ni vet, nu i den yttersta tiden är det så stressigt.

Jag: Ok, just det. Så kan det vara.

Han log och hastade vidare till nästa bord. Snart kom han tillbaka med vår mat, serverade och stannade sedan upp.

Servitör: Ursäkta, jag måste bara fråga er. Vad tror ni om Obama?

Jag: Obama? Ja, han är väl bra.

Servitör: Jag tänker inte på hans hudfärg eller så. Men jag tänker mer på det här att han är muslim.

Jag: Vadsadunu?

Servitör: Jo, jag vet. Han säger att han är kristen i USA så att alla skulle rösta på honom. Men han är ju född muslim. Han kan få stöd från de de muslimska länderna när han är president.

Min bordskamrat: Men jag tror nog han är kristen. Att du kan vara lugn.

Servitör: Ja, man får hoppas.

Han är tyst en stund och fortsätter sedan.

Servitör: Men jag sökte lite på nätet på Obama… Jag tror att han kan vara antikrist.

Framför mig står en 40-årig man som på allvar tror att Barack Obama inte bara är en muslim in disguise, utan också självaste antikrist. Påståendet är både allvarligt och ärligt menat. Han tittar på mig och förväntar sig någon respons. Det handlar om en oro som tär honom, att USA:s första svarta president skulle vara djävulens avkomma.

Jag försöker försäkra honom om att jag inte tror att det är så. Han nickar lite skeptiskt och går vidare. Kvar lämnas vi med en lite fadd smak av verklighet. Det måste vara förfärligt. Att tro så, att känna så.

Jag inser efter lite googlande att han inte är helt ensam. Det känns så märkligt. För visst kan man tänka på att Jesus kommer tillbaka, på vad som händer den yttersta tiden.

Men vem eller vad hjälps av att jag börjar spekulera om vem som skulle kunna vara Antikrist?

Samtidigt kan jag inte låta bli att känna något komiskt över det hela. Jag har såklart hört att de finns som har teorin att Obama är muslim och/eller antikrist. Men jag har avfärdat det för att vara Phelps-stollar. Inte vanliga servitörer från en stockholmsförort.

Eller underskattar jag det hela? Är det här resultatet av att vi inte pratar tillräckligt om den yttersta tiden? Borde vi prata mer och oftare om vad Johannes uppenbarelse betyder, innebär och vara bättre på att ge varandra verktyg för att förstå Bibelns mest svårlästa bok?

För konsekvensen av att vänta på att få måla djävulen på väggen måste ju bli rädsla, misstänkliggöranden och ytterst främlingsfientlighet.

Och jag anar att vi som kyrka, ju längre tiden går, kommer att få ett allt större ansvar att stävja sådant.

(för övrigt, nej, Obama är inte muslim)

Vi har ett fortsatt starkt – ovanligt starkt – inflöde av unika besökare och besök från er läsare.

Förra veckan satte vi rekord. Igen. På alla fronter.

Vi hade fler unika besökare, fler besök, fler sidvisningar än vad vi någonsin haft tidigare. Och än en gång var det inte något exceptionellt material på Dagen.se. Inga tunga inlänkar från storsajter. Vi är upprymda, samtidigt som vi kliar oss förbryllat i huvudet.

Uppgången fortsätter den här veckan och vi sitter med någon slags konfunderad förtjusning och försöker analysera, kollar hänvisningskällor och vilka sökord på google som besökare klickat in sig på.

Största ökningen görs av de som klickar in sig direkt på Dagen.se. Men en lustig upptäckt gör vi.

Googlar man på ”sex” kommer en Dagen-artikel upp på förstasidan bland sökresultaten.

Kolla:

Här är sexartikeln (om nu någon blev nyfiken men inte ville googla på ”sex”)

Och nej – trots den upptäckten kan vi fortfarande inte peka på några statistiska faktorer för den plötsliga trafikuppgången.

Parsmo är sådär pappaskämtrolig i dag igen:

Fast den här gången undrar jag om inte Parsmo inspirerats av vår fantastiske redigerare Franken som förra veckan hade följande bildtext i papperstidningen:

Jag borde ju ha förstått det. Frikyrkoavkommor är ju gräddan av svensk musikalitet. En frukt av två millenniers idogt musiktränande. Gener slipade till musikalisk perfektion.

Men dramigbaklängespåenlitenvagn vilken fantastisk musiksmak ni har!

Best of Dagen.se-låtlistan har redan gett mig ett tiotal nya favoritlåtar! I så vitt skilda kategorier som soul, indie, pop, country och Elvis.

Och så tycker jag låtarna ni har valt säger så mycket om er. Att ni verkar vara under 40. Verkar tycka om nya influenser, drar er gärna till det lite oetablerade och verkar må ganska bra.

Det är intressant.

Ni som ännu inte har lagt till era favoriter – skynda, skynda!

Här öppnar ni listan. (och stöter du på problem kan du läsa lite ledsagande svar här)

Kolla! BildredaktörsJosefin har till och med gåshud! Obama ska sväras in som president, och allt annat blir plötsligt sekundärt. Deadline, javisst, webben, jorå.

Men nu, mina vänner, är det ett historiskt skeende! Vi är klistrade vid tv:n och datorerna. Se allt live via CNN här.

Skynda, skynda! Nu svär han snart!

I veckan lanserade utvecklingsbolaget Mindpark en fantastisk liten tjänst som de kallar Emo Vote. En enkel plugin designad för att fungera på WordPress-bloggar. Jag blev så peppad av idén att jag tänker kopiera den. Rakt av.

Tanken är att låta läsarna enkelt tycka till om artikeln. En enklare form av kommentarer. Vad får du för känslor när du läser artikeln? När du läser om Åke Bonnier lämnar Jesusmanifestationen? Att ”Sex inte är enbart njutning”? Att Helle Klein slutar sin prästtjänst? För att ta några exempel från månadens mest lästa nyheter.

Blir du Glad, Nyfiken, Arg, Ledsen, Likgiltig eller välsignad?

Du klickar helt enkelt i den känsla som du får.

Så här tänker vi att det skulle se ut på Dagen.se under en artikel.

Utifrån hur du klickar kan vi sedan lista Dagens mest glada nyhet, den nyhet som upprört er mest, den som gett mest välsignelse osv…

Vad tror ni om det här upplägget? Och vad tror ni om känslorna? Är det tillräckliga? Kan man verkligen ha dem på alla artiklar (vi lutar åt att man inte kan ha det)? Är det dumt att ha med kyrkliga ord som ”Välsignad”? Vilka farhågor har ni?

Uppdaterad: En av dem måste ju också bort. Vi kan inte ha två rader. Så vilken ska bort? Eller bytas ut? Tyck gärna till om utseendet på knapparna också.

Ni kanske redan har sett det, men det här hade helt gått mig förbi.

Tre övervakningskameror fångade hur planet nödlandade mitt i Hudson River, New York.

Vilken grej!

(Via PM)